På sidan 7 i dagens kulturdel i en av Sveriges största dagstidningar, har du ägnat två småspalter åt att i princip likna mig vid en o-ömhjärtad Stasiagent med för mycket fritid. (Det ligger inte ute på nätet, kan inte länka. Man kan ladda ner hela kulturdelen som pdf här.) För jag gissar att du inte varit oense om Nicole Kidman med flera bloggare den senaste veckan? Jag undrar lite grann över ditt beslut över att föra den diskussionen i tidningen, av flera olika anledningar. 1) På vilket sätt är det här på något sätt av allmänintresse? Min blogg blir bara läst av mellan 800 och 1000 unika besökare om dagen enligt den statistik som finns på Statcounter. På vilket sätt menar du att din tidnings läsare ska finna det hela intressant? 2) Det jag skrev var tydligt skrivet med glimten i ögat, och jag avslutar dessutom med att säga att jag var lite väl hård i min första bloggpost, den du tydligen retat dig på sedan oktober. 3) Känner du inte att det vore lättare att maila mig om du känt dig så pass kränkt, jag finns på emma.gray.munthe [at] gmail.com eller på den mailadress jag mailat dig via ett par gånger när jag sökt jobb på din tidning eller kommit med artikelidéer. (Mail du förvisso oftast inte svarat på. Hade jag haft några spaltcentimeter i någon rikstäckande tidning att chefa över hade jag kanske skrivit något litet om det, men det skulle ju kännas helt sjukt internt. << Där ska du tänka dig en smiley.) Det går också utmärkt att kommentera varje bloggpost i och med kommentarsfunktionen här nedanför. 4) Som filmredaktör för en av Sveriges största dagstidningar, är det verkligen helt otänkbart att någon ifrågasätter det du skriver? Jag förstår om man blir arg och ledsen över personangrepp, men det tycker jag inte riktigt att jag ägnat mig åt, men det kanske jag har? Jag tycker naturligtvis inte heller att jag ägnat mig åt något Stasi-ande.
Ovanstående är skrivet med humor, lite allvar och en stor dos förvåning. Ha det fint, och vi ses väl snart på någon pressvisning!
Bästa,
Emma
--
När vi ändå är inne på det här med smyglyssning, skriv på här. (Hittat via Esbati.) Inte för att jag vet om det hjälper, inte för att jag är politiskt tokinsatt, men för mig som lekman låter de där förslagen inget vidare. Alls.
Ironiskt? Ja, kanske.
47 kommentarer:
Tja, Kulturdelen ville sig inte fungera och jag är för snål för att köpa DN. Men vad är grejen, har "beefen" trappats upp?
Som läsare av både EGM:s blogg och DN fattar jag ingenting. Blir förvånad om vad man får använda dyrbara spalter till.
Jag som inte heller har DN (längre) blir lite nyfiken på vad hon egentligen har skrivit?
Hon skriver att bloggandet har blivit som en övervakning av människors privatliv, more or less. Att man kan sitta och prata med någon om nånting, och sen dyker det upp på en blogg. Som stasi i "De Andras Liv"...lite fånig jämförelse tycker jag.=)
Beefen som inte var någon beef blev en beef. Tydligen.
Hon skriver (håll i hatten):
"...kanske träffar man någon journalistkollega och dividerar några minuter om ett ämne man varit oense om, typ Nicole Kidman. Sådant som var helt normalt small talk förr.
Nu hamnar varenda ord (...) på en blogg nära dig - om den personen råkar vara bloggare (...) Hur minns de allt? (...) Hur har de tid? Det verkar helt galet. (...) ...ser om den Oscarsbelönade tyska "De andras liv" och tänker att det gamla, paranoida smyglyssnings-meckat Östtyskland återuppstått här och nu." osv.
Jag höll, kort sagt, på att sätta frukosten i halsen i morse.
Kommer att osokt att tanka pa biggie och tupac. Hall dig borta fran Las Vegas.
Alltså, jag tycker att dina tidigare blogginlägg om er "beef" varit underhållande och intressanta. Men det tycker jag också att kontrahentens reflexion är. Bloggtexter är oftast ganska personliga och kanske kan upplevas som integritetskränkande. Och sensmoralen att man nuförtiden inte kan prata med en journalist utan att riskera att hamna på en blogg är väl inte helt fel?
(Sedan tycker jag också att stasi-jämförelsen känns lite ... sådär.)
Trist. Särskilt om det kommer påverka karriären.
Att jämföra bloggar med Stasi känns dock onekligen lite märkligt, i alla fall om kan och har respekt för sin samtidshistoria. Visst kan man för all del dra en parallell vad gäller avlyssning, men skillnaden i syfte gör ju ändå en sådan parallell absurd.
Anders: Jag kan inte för mitt liv begripa hur det jag skrev av någon skulle kunna anses vara integritetskränkande? Jag skrev att Helena Lindblad varit på en pressvisning, något som är förknippat med hennes yrke. Vi diskuterade en text hon skrivit i en av Sveriges största dagstidningar, vi diskuterade inte hennes eller mitt privatliv. Jag redogjorde för min åsikt, hon redogjorde för sin, jag lät bådas våra åsikter komma fram i mitt blogginlägg.
Vem har blivit kränkt, och på vilket sätt i så fall?
Man skulle ju lätt kunna tänka sig att den som liknas vid en Stasi-agent med för mycket fritid skulle kunna känna sig lite kränkt. Men, jag kanske är överkänslig.
Känner du inte att det vore lättare att maila henne om du känt dig kränkt [av stasi-liknelsen]?
HL har en dagstidning till sitt förfogande. Jag har en blogg som blir läst av mellan 800 och 1000 pers per dag. Det här är det enda stället jag kan lägga fram min bild av det hela på, och det gör jag. Men du har rätt, jag ska dänga iväg ett mail också.
Fair enough.
Leave it:)
Dröm nåt kul, eller läskigt.
Faktum att det är så här det (kanske) känns för oss k-utövare när man blir dissad eller påhoppad i nån av de stora drakarnas recensioner, jag skulle aldrig drömma om att gå i offentlig klinch med en journalist i en sån sak, men här är det lite annorlunda tycker jag. Stå på dig och hadetgott!
Extremt dåligt omdöme av HL. Det var inget respektlös eller utlämnande i dina rader. De osäkra av de etablerade journalisterna är livrädda för bloggar som vänder upp och ner på hierarkierna.
Visst kryllar det av bloggare somgör sig skyldiga till övertramp, men du är definitvt inte en av dem.
Känns oproffsigt att ta upp det på kultursidan... Ungefär lika lågt som att gå bakom ryggen på folk, istället för att reda ut det med personen/-erna det berör. Löjligt. Skriver man i en tidning får man väl som skribent räkna med att det finns läsare som inte tycker som en själv.
Word på Linda.
Men det här är ju knappast en fråga om bloggsfären. Jag vet inte hur många tryckta texter jag har läst där det refereras till vad kända människor sagt i sammanhang där de representerar sin profession (t ex Maja Lundgrens text om Björn Ranelid, där hans kiss-kommentar iofs inte ens hade att göra med litteratur).
Framför allt kolumnister brukar ju berätta både det ena och det andra som känt eller halvkänt folk inte sagt offentligt. De är ju, till skillnad frän dig, ofta i det närmaste anställda för att trampa på tår och hamna i luven på folk.
Jobbigt :-(
*kram*
JOhan: Jo, jag och min man (som fått en hel del hård kritik) pratade om det där igår, att kritiker är väldigt känsliga för att själva bli kritiserade. Självklart är jag också skyldig till det. Till viss del i alla fall. Men, jag tycker att deltagande på olika forum och kommenterande på bloggar osv har gjort mig bättre på det där, att ge och ta kritik och argumentera för min smak/sak.
Lisa: Jag försöker också se vari övertrampet ligger, men begriper det inte heller.
Linda och Kristoffer: Sen kan man förstås tycka att jag gör likadant, fast då utan att ha en rikstäckande tidning bakom mig. Hur som helst, skickade ett mail också, får se vad jag får för svar. :)
Maria: Eller hur?!
Det är klart, de flesta hade nog satt några nyss färdiggjorda frukostmackor i halsen av att läsa någonting sådant där, men det är ju faktiskt rätt så underhållande, så det får man väl liksom bjussa på (vilket du självklart gör)? Människor (läs: diverse DN-journalister) utan självdistans är, så gott som alltid, förbaskat roliga att studera, så där lite på avstånd. Särskilt människor som klankar ner på att vissa människor (läs: trevliga blogginnehavare vid namn Emma) har för mycket fritid, bara för att samtidigt påvisa att de har ännu mer fritid själva. ”Knasigt” var ordet tror jag minsann. Alternativt ”trångsynt”. Med en droppe ”idioti”.
SÅ PINSAMT DETTA ÄR. USCH BU OCH BLÄ.
Oj vad fånigt. Av HL alltså, inte av dig.
Det här får mig att fundera lite över allt annat som man läser på kultursidor, eller i texter skrivna av diverse kolumnister, och så vidare. Ibland händer det att jag inte riktigt förstår vad den skrivande är ute efter, och jag får ibland känslan av att det refereras till något dunkelt som jag inte riktigt känner till, eller något internt. Antagligen har det tidigare varit fullt av biffar som dessa i dags- och kvällspressen, det är bara det att ingen annan har fattat det förutom de inblandade, förrän nu, då bloggandet gör allt det här mycket tydligare (alternativt så har alla andra förutom jag fattat det för länge sedan, uhm).
Har läst ditt inlägg från oktober, men är inte helt säker om jag förstår exakt vad du menar. Men den typen av intervjuer som frågan uppstod vid säger v'l aldrig någonting om intervjupersonen. Det ställs inga svårare frågor utan det är generellt ett ointressant rövslickeri vare sig det är i dagstidningar eller filmtidningar. Sedan att frågan om nakenhet inget är att diskutera eftersom det är 2006 förstår jag inte heller. När det i filmerna idag, även svenska, blivit mer eller mindre obligatoriskt att de yngre kvinnliga skådespelerna skall ta av sig kläderna, manliga skådespelare slipper undan, då tycker jag att det ger en väldigt sexistisk bild som är något att ta upp även 2006. Framförallt som mycket få naken och sexscener har någon betydelse för filmen. Skådespelerskor som får frågan om nakenscenerna brukar intyga hur viktigt det är för filmen, men jag har aldrig sett någon få frågan om de hade fått rollen om de sagt nej till nakenscener. Beträffande yngre skådespelerskor i början av karriären är det frågan om det går att få en karriär om man inte ställer upp på namenscener. Jag är inte säker på att jag gillar den kvinnosyn som kommer fram här. Intressant är att kvinnliga regissörer verkar falla in i samma trall som manliga.
Roger: Som jag redan påpekat ändrade jag åsikt lite grann om HLs text nu när jag läste om den några månader senare. Men, jag tycker fortfarande att det är löjligt av den som ställde vad-är-det-som-får-dig-att-göra-
nakenscener-frågan.
Det tycker jag av flera anledningar.
Det implicerar att hon inte borde vilja det, att det är något hon "ställer upp på". Alltså att nakenhet är en stor grej för en så pass etablerad skådespelerska som Nicole Kidman. Detta implicerar att nakenhet är någon man inte "behöver göra" om man är etablerad. Att graden av visad hud är makt. Hud=trovärdighet. Det är saker jag inte köper. Det är den gamla klassiska synen på kvinnan som antingen lösaktig eller trovärdig och "bra" som lyser igenom. Är du med mig?
För det ÄR ju som du säger, att unga, oetablerade skådespelerskor oftare förväntas vara nakna än de etablerade. Jag tycker inte om vad det säger om saker och ting. Jag tycker inte om vad det säger om kvinnosyn eller vårt samhälle.
Det finns intressantare saker att ställa kring nakenhet än att fråga "vad är det som får dig att göra nekenscener"? Att ställa frågan "varför gör du inte nakenscener" skulle få fram oändligt mycket mer intressanta svar. De skulle kunna vara
Det skulle skada min karriär.
Jag skulle få mindre roller att välja bland.
Min trovärdighet skulle minska.
Och vad säger DET om vår kvinnosyn?
glöm inte six feet under ikväll!!
Jag sprang ut i mörkret till brevlådan för att hämta DN som kommer till ett namn som inte är mitt ty jag försökte få den som ringde om jag ville ha DN gratis en månad att skriva mitt namn rätt men det gick sig inte helt oväntat alls.
Det här känns som när skribenter på 40/50 talet bråkade med varandra genom offentliga texter. Wollcot, Parker osv. Spännande!
Jag tror journalister är lite nerviga inför bloggar i allmänhet för nu kan alla plötsligt skriva och nå en publik.
Lite - snark - skoltidning (eller blogg, kanske) över att ha med den texten) i DN.
Jag tycker att det är jätterolig med ditt öppna brev!
Fan, nu kommer det väl pirra lite sådär skönt i magen när du råkar stöta på henne nästa gång? Härligt! :D
Superkryp: OM det kommer. :)
Jag håller helt och hållet med dig i Nicole Kidman-naken-frågan. Det är inte intressant. Jag håller inte med dig om att du skulle vara nån obetydlig person med "bara" 1000 besökare. Du har varit filmkritiker i Filmkrönikan och de flesta filmintresserade vet vem du är.
Så att du bara har en blogg är inte riktigt sant även om det råkar vara situationen just nu. Du ska ge ut en bok, du skriver väl i nån annan tidning?
Jag kan inte se dig som nåt offer, du har varit tillräckligt dryg mot folk för att få ta lite själv. Med dryg menar jag nonchalant, ointresserad av människor som inte är "kändisar" och bara allmänt nedlåtande. Det är säkert jobbigt med alla idioter som kommer fram och vill prata, men du vet; det GÅR att vara trevlig.
Så vad jag misstänker här är att du får en skopa av din egen medicin, om än en större skopa än vad du har gett.
Jepp tänker vara anonym. Av samma anledning som du pratar om. Tänk om jag är filmregissör... Och så ger jag dig kritik... och sen sågar du mina filmer i all evighet. Det är ju så det funkar, det skriver du själv...
Piratpartiet är förvisso inte särskilt seriöst, även om jag gillar deras sensmoral haha. Men ändå, det är under all kritik, nej helt vansinnigt faktiskt, det regeringen, eller rättare sagt ministern, vill göra.
Ang eran "tvist" så gör väl detta gällande att ens fördomar om journalister i mångt och mycket säkerligen stämmer väl överens med verkligheten också :p
Anonym: Jag är oftast debilt trevlig även mot de människor som kommer fram till mig och tror att de kan stövla fram hur och när som helst utan att presentera sig och säga öh, det är ju du, eller öh, vad tycker du om min film som visades där och där eller öh, vadfan gav du den eller den filmen det eller det betyget för. Om personen som kommer fram till mig är trevlig är jag trevlig tillbaka. Är man däremot brutalt otrevlig är jag otrevlig tillbaka. Punkt. Att jag skulle vara "kändis"-intresserad är ren dynga, och det vet de som känner mig. Jag tar alltså inte åt mig det minsta av det du säger.
Och, jag tror aldrig att jag skrivit nånstans att om någon skulle ge mig kritik skulle jag ge dem dålig kritik och att det är så det funkar?
Förresten, jag ser mig inte som ett offer. Jag ifrågasätter varför en dagstidning ägnar plats åt något helt ointressant.
Åh, kul. Du svarade den här gången. Fort gick det också. Jag är inte förvånad. Kritik vill man ju gärna bemöta eller hur? Tidigare när jag har skrivit inlägg här (med namn) har du bemött mig med total tystnad. Med den nonchalans som jag tycker är signifikativ för dig.
Om det nu bara är en blogg. Men skit samma. Det är klart att du inte ska ta åt dig. Du är en underbar människa. Lyssna ALDRIG på kritik. Vilket filmskapare kanske också borde tänka på då och då...
Fuck Dagens Nyheter och dess anställda på kulturredaktionen. Först gnäller de över att ingen lyssnar på vad de säger och när sen någon uppenbarligen lyssnar så är inte det bra heller. Recenseter tenderar att ge intrycket av att bli livrädda när folk har en åsikt om dem eller deras egna åsikter.
Varför är det så?
Och att dra paralleller mellan Stasi och en återgivning av ett samtal på en blogg är som Mats Svegfors en gång uttryckte det: en medial förenkling av ett komplext problem.
Jag tycker Helena Lindblad verkar skitbra. Bra smak, stilistiskt säker, ödmjuk och välartikulerad. Såg henne i ett Web-tv-inslag och kunde bara konstatera att hon borde vara med i filmkrönikan. Oerhört mycket mer intressant att lyssna på än katastrofen Andrea Reuter.
Anonym 1: Om du tittar dig omkring här på bloggen svarar jag på nästan alla kommentarer. Vissa kommentarer går dock inte riktigt att svara något vettigt på. Svårt att bemöta din kritik eftersom jag inte vet vilka kommentarer du lämnat, eller när jag nu eventuellt skulle ha träffat dig och i vilket sammanhang?
Du tycker alltså att jag borde ta till mig av din kritik, när du kommenterar mig som MÄNNISKA? Och kallar mig dryg och nonchalant? Självklart bör jag inte ta till mig av den kritiken. Om jag skulle ta åt mig all kritik av anonyma lallare här på bloggen skulle jag bli tokig. Om du däremot kritiserar något sätt jag recenserar film på, något specifikt jag sagt och gjort, skulle det bli enklare. Det är inte säkert attjag skulle hålla med dig, men det skulle bli enklare.
Och, när kids skickar mig sina manus och undrar vad jag tycker om dem är jag noga med att poängtera att det bara är MIN åsikt, och att de i största möjliga mån ska strunta i vad ktritiker tycker så länge de kört sin grej 100%. Så är det ju, mina recensioner är bara mina åsikter. Inget mer, inget mindre. Det är inte en sanning huggen i sten. Det måste både filmare och läsare förstå.
Anonym 2: Helena Lindblad är säkert alldeles förträffflig som människa och person, jag har bara träffat henne ett par gånger och känner henne inte. Jag håller sällan med henne om hennes recensioner - men nu är det varken hennes smak eller henne som människa jag pratar.
Herregud vilket psykologiserande, vad är det som är så svårt att förstå?
Emma och HL pratar på bio. Emma publicerar samtalet i sin blogg. Med utgångspunkt i det skriver HL två träffande spalter i DN om privat kontra offentligt utan att, märk väl, överhuvudtaget nämna Emmas namn. Emma tar det som en uppmaning att skriva ännu mer om saken i sin blogg.
Jacob: Hon kanske skulle gett DNs läsare samma möjlighet som bloggarnas läsare: att kunna skaffa sig en egen uppfattning om texten hon utgår från?
Och på vilket sätt pratar vi förresten privat kontra offentligt när det diskuterade ämnet i allra högsta grad hör ihop med HLs yrke?
emma: varför då? det framgick ju aldrig i DN att hennes resonemang utgick från en specifik text. så hennes allmänna kåseri på ämnet privat kontra offentligt krävde knappast någon förkunskap av läsarna.
HL skrev:
"...kanske träffar man någon journalistkollega och dividerar några minuter om ett ämne man varit oense om, typ Nicole Kidman. Sådant som var helt normalt small talk förr."
Hon utgår alltså från en bloggpost skriven av mig, och ett samtal vi haft. Jag länkar till den. Läser man den tycker jag inte att man kan påstå att det hela handlar om privat kontra offentligt.
Men, du har ju rätt i att en diskussion om privat kontra offfentligt inte behöver några förkunskaper. Dock vet jag alltså inte om jag håller med om att det är det det det handlar om.
ja, hon utgick självfallet från din bloggpost, men det framgick inte om man inte läst din post varför jag inte förstår vad det spelat för roll om DN:s läsare först fått bilda sig en egen uppfattning om din post. hennes text var ett allmänt kåseri, som sagt.
ert samtal handlade om inte privat kontra offentligt, men hennes resonemang gör det i meningen att något man säger (i tron att det är) privat plötsligt blir väldigt offentligt, samt risken som föreligger med tolkningsföreträde, möjligheter att komma till tals, etc. hon besitter större makt än du förstås, men hon namngav dig i vilket fall aldrig.
Jacob: Om det är en diskussion om privat kontra offentlighet hon är ute efter, varför skriver hon om Stasi och smyglyssning? Jag har överhuvudtaget inte skrivit om något privat, om hon inte anser att hennes texter i en av Sveriges största dagstidningar är privata?
Och förresten, "väldigt offentligt" är lite väl stora ord i sammanhanget.
Jag tror allt handlar om formuleringen "med för mycket fritid". Jag tror det är där skon klämmer. ;)
Ja, om man väger stasi mot "för mycket fritid" är det SJÄLVklart det senare man tycker är tyngst. :)
Stasi hade varit lätt att vifta bort. Att bli kallad lat däremot. Det hade gjort mig lite ledsen. PÅ riktigt. Men jag tycker HL var taskig där - det var onödigt och under bältet. Stå på dig!
Jag reagerade på uttrycket "för mycket fritid"Vad betyder det? Att man freelancar och " är sin egen" alltså inte köpt av en arbetsgivare? Är det någon slags avundsjuka?Vad vet HL om din "din fritid" över huvud taget? Vad är fritid? Att få vara sig själv?Att få välja? Att få vara sitt autentiska jag?Och Stasi jämförelsen...den är ju för grov!!! Vilken generation tillhör HL? Är det en generationskollaps?
Grejen är/var att Emma's kommentar träffade lite för rätt.. så Helena Lindblads PK-gloria hamnade på sniskan.. och allt. Vilket kulturkvinnan inte kommit över. Så (till den milda grad) att hon t.o.m måste vädra ut förtreten i sin spalt i DN.
Ps, (ang. Kidman) hon är snygg - och vet om det. ;^)
wow. vad mycket text, jag blir helt yr.
Skicka en kommentar