kulturlogg v. 4 - 5

The Descendants Hollywoodputtrig, med svarta sorgkanter. Oväntat mörk humor tittar in då och då i övriga Clooney-som-vilsen-pappa-myserierna.

Larry Crowne Jag har en soft spot för både Tom Hanks och Julia Roberts, så det gick liksom inte att värja sig för charmen. Men var den inte himla... omycket fingret på sin samtid? Små sms-texter i bild känns liksom 2001 och koreansk film om tonårsgäng med Hello Kitty-mobilsmycken? Och de där småsparkarna som var löst riktade åt all things internet/bloggeri/surfande? Lamt, lamt, lamt. Men, som sagt, charmig film ändå.

What just happened? Mycket underhållande om och inifrån filmbranschen. Och, det var länge sedan jag såg Robert De Niro så bra. Hur har den där filmen helt kunnat flyga under min radar? Hade inte ens hört talas om den?! Bygger på Art Linsons biografi What Just Happened? Bitter Hollywood Tales from the Front Line - som jag blev nyfiken på, och så blev jag påmind, igen, om att jag borde se Where the buffalo roam.

Sarah Palin - You betcha! Verkligheten överträffar dikten osv. Visas på Tempo i mars, och Nick Broomfield och Joan Churchill gästar festivalen. Biljetterna släpps den 14 februari.

Järnladyn Se några snabba tankar här.

Alper Så inte en ny Dogtooth. Men, för all del, snygg.

En gång i Phuket Oväntat småputtrig!

Big fan Njä.

--

Det har gått lite si och så med läsande och filmtittande de senaste veckorna. Ungen sover inte så bra. Mest beroende på hosteri och snörvlande. De här dagisbacillerna är inte så skoj, för någon - och folk säger lite casually att "det är så första halvåret". Första halvåret?! Vi har knappt varit riktigt friska en dag sedan hon började i november. (Annars går dagis över precis all förväntan bra, så här långt. Glädjen! Dagis, vilken jävla grej!)

Några snabba Järnladyn-tankar

Järnladyn vill lite för mycket, har på sig lite för många hattar. Demenshatten, sorgehatten, girlpowerhatten, politikhatten. Ingen av dem särskilt välskräddade. Girlpowerbiten blir klumpig och övertydlig. Demensbiten blir kladdig och spekulativ eftersom den handlar om just Thatcher, en verklig människa, och inte demens i största allmänhet. Sorgprocessbiten hade kunnat vara en småputtrigt sorglig och fin historia, men kommer bort i allt det andra, och känns oavsett kladdig och spekulativ eftersom det handlar om, ja, Thatcher.

Men detta att den inte skulle handla tillräckligt mycket om hennes politik kan jag inte hålla med om. Inte heller att den skulle vara en hyllning. Hon utmålas ändå, mitt i det oftast klumpigt girlpowriga, som hänsynslös, som särdeles odiplomatisk och hård. Filmen varvas med nyhetsbilder på blodiga demonstrationer med polisiärt övervåld, med nyhetsuppläsare som berättar om stigande arbetslöshet osv, osv. Precis som i fallet J Edgar får man känslan av att folk gärna vill bli skrivna på näsan när det handlar om kontroversiella politiker, att de måste få berättat för sig vad de redan vet, få det visat i bild.

kulturlogg v. 3

J Edgar Har lite svårt att förstå några av reaktionerna på filmen. Till exempel 1) Att filmen "inte skulle avslöja om Hoover var homosexuell eller inte". Kan omöjligt se hur man kan se den här filmen utan att tänka att Hoover var homosexuell? För det kan väl rimligtvis inte bero på att man aldrig ser Hoover och Tolson ha sex? Det händer ju, så att säga, en hel del i film som man inte ser. 2) Att filmen på något sätt skulle smussla med homosexualiteten? Filmen speglar en tid när homosexualitet smusslades med, förnekades, föraktades - det betyder inte att filmen som sådan står för de sakerna. 3) Att filmen skulle glorifiera Hoover. Glorifiera?! Visst, den framhåller att han gjorde ett och annat som faktiskt var bra, men också - framförallt - att han ljög om egna prestationer, hade ett löjligt ego, inkräktade svårt på andra människors integritet. Var en pojke. 4) Att det faktum att filmen inte tar upp de överjävligheter Hoover ställde till med i så många, många människors liv skulle vara en svaghet. Varför han gjorde som han gjorde får vara underförstått, eller i alla fall halvförstått för tittaren. Att han gjorde som han gjorde litar manusförfattaren Dustin Lance Black på att vi vet. Jag tror helt enkelt att manuset är lite för smart, och litar lite för mycket på publiken. Folk vill tydligen bli skrivna på näsan, men inte så de märker det.

Katinkas kalas Lite hipster-HeyBaberiba-sketch-i långfilmsformat kanske, men den hade sina stunder. De flesta med Lisa Östberg, som också skrivit manus. Hon sopade mattan med övriga som skådis i filmen, vill se hemskt mycket mer av henne!

Mission: Impossible - Ghost Protocol Småputtrig actionunderhållning. Och för all del, med några riktigt bra hålla andan-scener.

The Artist Bra, men inte så bra.

Soul Surfer Se recension.

The Interrupters Vilka människor! Hoppas att resten av Dox-säsongen håller sån här klass, och att man slipper tramsiga fejkdokus i vår. Se The Interrupters här.

Soul surfer +++

Drama
Regisserad av Sean McNamara med AnnaSophia Robb, Dennis Quaid m fl

Tonåriga Bethany lever för att surfa, men proffsplanerna får en törn när en haj biter av hennes ena arm. Filmen bygger på verklighetens Bethany Hamilton och hennes självbiografi, och resultatet är klassisk sportfilm toppad med hennes gudstro. Visst, det är ofta ostigt och sentimentalt, och som ateist kan det vara svårt att hantera vissa scener - men sportfilmer är av naturen ostiga. Och, hellre en så här rak skildring av tro än när unken sexualmoral smusslas in i låtsasprovokativa filmer som ”Easy A” eller ”What’s your number?”. Här finns allt man kan begära: omöjliga odds att övervinna, träningsmontage, fina familje- och vänskapsskildringar, tonårstjejer som visar hud utan att bli objekt och som konkurrerar om annat än killars uppmärksamhet. Se!

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Tycker verkligen att det är synd och skam att så många recensenter gladeligen sväljer mainstreamfilmer med så mycket unken sexualmoral att de blir ren normprånglande propaganda och samtidigt har så väldigt svårt för en faktiskt helt opredikantig skildring av en persons tro.

kulturlogg v. 2

My week with Marilyn Se recension.

How I met your mother - säsong 6 Är det jag som blivit prydare eller blev dialogen grövre i säsong 6? Roligt hur som helst. Men, lite mindre åhjagvillvaradomskompis-värme den här säsongen kanske.

The rum diary Se recension.

Hamilton - i nationens intresse Låt mig säga så här: det är inte den bästa svenska actionfilmen någonsin. Och det här med att en snubbe som råkar mörda oskyldiga - för att han drömmer mardrömmar med en fruktkniv i handen, no less - ska vara det bästa det här landet har att erbjuda? Va, va, VA?!

Mannen från Le Havre Brukar ha lite svårt för Aki Kaurismäki, men det här var en varm - och väldigt snygg! - saga.

Hinsehäxan Lasermannen-klass! Vilka skådisar de hittat! Vilken regi de fått! Se den genast, och gör det här!

50/50 Söt och rolig!

When the wind blows Inte min kopp te riktigt. (Men gubben i filmen ser exakt ut som min farfar. Exakt!)

Pirates Njä.

Touch of evil Ännu en av de där filmerna jag trodde att jag sett, men faktiskt bara sett delar av. Scenen med bandaren och ekot på bron - så jävla bra!

Over the edge Fantastisk tonårsångest! Hur kan jag inte ens ha hört talas om den?! Tack Cinemateket för att ni gräver fram sådana guldkorn! Kurt Cobains favoritfilm, och det är ännu mer gåshudsframkallande att se Smells like teen spirit-videon nu när man sett var inspirationen kom ifrån. Obligatorisk läsning om filmen hittas här.

My week with Marilyn ++

Regisserad av Simon Curtis med Michelle Williams, Eddie Redmayne, Kenneth Branagh m fl

Inspelningen av Laurence Oliviers Prinsen och balettflickan är ökänd. Enligt legenden frontalkrockade både egon och olika skådespelarmetoder, och Olivier försökte åka snålskjuts på Monroe samtidigt som han föraktade allt vad hon stod för. My week with Marilyn bygger på dagboksanteckningar som skrevs av en då 23-årig assistent på inspelningen och gavs ut i bokform 40 år senare. Han utgav sig för att ha haft en romantisk relation med Monroe, och utmålade sig av filmen att döma som oumbärlig för både inspelningen och Monroe. Faktiskt som den enda som förstod henne, som rekorderligt nog bara pussades lite med henne när hon var drogad och hade tagit för många tabletter, som inte utnyttjade henne. Ändå står det på en skylt i början av filmen att det här är hans och hennes “true story”. Där faller givetvis hela upplägget. Det blir till och med djupt obehagligt när man tänker på att Monroe blivit allmängods som kan användas lite hur som helst inom populärkulturen. Med tanke på att resultatet här mest känns som påkostad mimshow med lösrumpa känns det dessutom extra onödigt.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

The Rum Diary ++

Regisserad av Bruce Robinson med Johnny Depp, Michael Rispoli m fl

1960. Journalisten Paul Kemp får redaktionsjobb i Puerto Rico. Han är ung och brinner, kollegorna är försupna och cyniska, tidningen nedläggningshotad. ”The rum diary” bygger på Hunter S Thompsons bok om egna journalisterfarenheter, och sist Johnny Depp spelade Thompsons alter ego resulterade det i något av det roligaste som gjorts på film. I ”Fear and loathing in Las Vegas” fångade Terry Gilliam det spektakulärt galna, det våldsamma och skeva, det fruktansvärt roliga och något litet av det smarta i hans texter. Här fångas inget av det. Någon gång får man visserligen en fin känsla av heta sommarnätter där allt kan hända, några gånger skrattar man till - men mest är det tamt, ljummet och lite poänglöst. När jag läste ”The rum diary” skrattade jag högt och hundörade små livssanningar. I filmen finns, tyvärr, inte något att hundöra.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

kulturlogg v. 1

Sphere Rätt ok ett tag ändå, klaustrofobisk på Overlook hotel-light-sätt. Men ja, sen spårar den ju. Totalt.

Mourir auprès de toi Spike Jonze-quirk, som kan ses här.

Shame Se recension.

Jägarna 2 Om man säger så här: det är inte de små gesternas film.

Oxford blues Gillade! (Mild spoilervarning: Tycker särskilt om jämställdheten i den, att Ally Sheedy jobbar med roddlaget utan att det är något konstigt - och att det faktiskt är kompistjejen som får snygga killen till slut för en gångs skull. Extraplus för att tjejerna inte heller skolgårdsrivaliserar som de ofta får göra på film.)

The prince and the showgirl Kommande My week with Marilyn handlar om den ökända inspelningen av Laurence Oliviers The prince and the showgirl - som i sig inte är särskilt bra, och där ingen gör så bra ifrån sig. Mer kul att ha sett än att se.

Slacker Hade till min förvåning åldrats oerhört väl! Smart, rolig, välgjord, skön! Se den här.

Carnage Som sagt, jag äter upp min hatt om jag i slutet av året inte räknar den som årets roligaste film. Premiär 17 februari.

Höggradigt jävla excentrisk (bok) Blev så väldigt sugen på att se om alla Widerberg-filmer! Önskar så att de fanns tillgängliga. Sen tänkte jag ju kanske en och annan gång under läsningen att en författare som är tillsammans med biografiobjektets dotter kanske inte ger de allra bästa förutsättningarna för en bok, och att det kanske inte ger den mest objektiva bilden av en emellanåt spritt språngande regissör. Och jag är inte säker på att jag tycker om omskrivningen "kalabalik" när det handlar om en man som förmodligen uppvisat våldsamma och galna tendenser i samband med en uppslitande skilsmässa. Men annars, en mycket spännande bok om man är Widerberg-fantast, och den ger också en fin inblick i svenskt filmliv och svensk filmhistoria.

Shame ++

Drama

Regisserad av Steve McQueen med Michael Fassbender, Carey Mulligan m fl

Brandon (Michael Fassbender) är 30-nånting, lever i New York och är sexmissbrukare. Han runkar i duschen på morgnarna, på jobbtoan om dagarna och storkonsumerar porr, prostituerade och barragg så fort han kommer åt. Hans omgivning är trots, eller tack vare, det kyligt gråblå och välordnad - till den dag hans syster (Carey Mulligan) plötsligt dyker upp och ska bo hos honom. Hon har röd halsduk och knasiga hattar, är kladdigt känslosam och stökar ner i både hans lägenhet och i hans liv.

”Shame” har väckt mycket uppmärksamhet på grund av Fassbenders (och de flesta andras) nakenhet i filmen, den har omtalats som provokativ och tankeväckande. Och, jo, en och annan tanke väcks. Som, vad är poängen? Varför har filmen gjorts? Och, kunde McQueen och manusförfattaren Abi Morgan verkligen inte komma på ett bättre sätt att illustrera Brandons fall till den absoluta botten än att låta honom gå till en bögklubb och bli avsugen? Är det den yttersta skammen?

Det har skrivits så oändligt många böcker och gjorts så oändligt mycket film på temat människor som knullar bort ångest och tomhet - och Shame tillför just ingenting. Det är en tomt skramlande sextunna, som under arthousepolishen och den myckna nakenheten inte är något annat än en hopplöst moraliserande och fingertoppsokänslig historia. Att McQueen bara låter ana en tragisk bakgrundshistoria bakom syskonens dysfunktionalitet är en sak, mer behöver vi inte veta - men i sin iver att ge så lite info som möjligt om Brandon och hans syster har han gjort dem till tomma skal, klichéer och vandrande idéer utan liv. Han har velat säga något om vår tid, men har tydligen ingenting att säga.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Årets roligaste film! Äter upp min hatt annars.