Ett snaskigt anslag med glimtar av filmens dramatiska slutpunkt: Berth Milton Jr i tårar. Sedan fokuserar filmen på människan, inte porrkungen eller skattesmitaren. Resultatet blir en till stora delar onyanserad snyftare. Miltons barndom och relationen till föräldrarna är en intressant och djupt sorglig historia, bara inte särskilt välberättad. Kollegor intervjuas (inga kvinnor, de flimrar förbi som dekor tillsammans med rikemansfasoner som geparder och lejon), privat vardag filmas, regissören Fredrik von Krusenstjerna ställer frågor som “Äre farsan som spökar?” och föreslår så småningom terapi som ska filmas. Greppet känns sensationslystet, när regissören sedan i intervjuer pratat om Milton som “integritetslös” känns det bortom oetiskt - helt oavsett vad Milton gjort.
Regi Park Chan-Wook, med Mia Wasikowska, Nicole Kidman, Matthew Goode.
THRILLER
India Stokers pappa dör i en bilolycka. På begravningen dyker en okänd, men karismatisk bror upp för att bo hos India och hennes mamma i deras jättelika hus. Varför nu? Vad vill han? Den gotiska saga som följer för tankarna till Tim Burton, Hamlet och Maria Gripes Skuggserie. “Stoker” är sydkoreanske Park Chan-Wooks (bl a Oldboy) första film på engelska, och skiljer sig en hel del från hans andra alster. Om tidigare filmer slagit brutalt åt alla håll, varit spretiga och segdragna, handlar “Stoker” om återhållet, precist finlir. Det teatrala skådespeleriet, klippningen, det fantastiska fotot och Clint Mansells musik skapar tillsammans en skevt mardrömsk och hotfull stämning utan att slå på stora skräcktrumman. Det är imponerande konsekvent genomfört, och mycket sevärt.
1984. Västmannaöarna, utanför Islands sydkust. Några fiskare ska ut med båten efter en natt av hård snöstorm och hårt drickande. En av dem glömmer turtröjan, och färden går givetvis inte väl. ”Djupet” bygger på en legendarisk händelse där en båt gick under och bara en enda man överlevde - detta efter att ha simmat i sex timmar under fullständigt osannolika förhållanden. Trots det grundunderlaget är iscensättningen ganska... torr. Själva sjunkandet är effektfullt gjort, och överlevaren Gullis totala ensamhet och utsatthet i det mörka vattnet ger panikkänslor, men hans ensamma guppande, grubblande och pratande med fiskmåsar håller i Baltasar Kormákurs regi inte för en långfilm. När autentiska teveinslag om händelsen visas under eftertexterna berättar de på några få minuter mer än vad hela filmen gjort dittills.
Publicerades i fredagens Aftonbladet. -- När det kommer till överlevare rekommenderar jag också Touching the void och Stranded: I've come from a plane thet crashed on the mountains (skrev om den på Weird Science). Trailers:
Regi Gilles Bourdos, med Michel Bouquet, Christa Theret.
DRAMA
Vad gäller veckans premiärer finns det mycket att vara trött på (se ”The Call”-recensionen). I fallet ”Renoir”: att sådant här gubbsjukt trams kommer till Sverige och tar plats på våra få art house-biografer av den enda anledningen att det pratas franska i filmen. En sekund in vet man exakt vart det barkar. En vacker flick-kvinna med plutmun och småvilt, rött hår kommer cyklande. Därefter bjuds på en besvärande mängd naket modellsittande - mjukt tavelrunda magar, toppiga bröst - för en åldrande konstnär. Den unga Dedée ruskar liv i huset och kastar tallrikar i golvet medan hon äter tomat så att köttsaften rinner ner över hakan. Impressionisten Auguste Renoir får ny inspiration, hans son Jean, som blev berömd regissör, blir förälskad. Ingenting av vikt händer eller sägs om deras liv. Men ja, det pratas franska.
Regi Brad Anderson, med Halle Berry, Abigail Breslin.
DRAMA
Casey (Abgail Breslin från ”Little Miss Sunshine”) kidnappas i ett parkeringshus och slängs ner i en bagagelucka. Larmoperatören Jordan (Halle Berry) tar emot nödsamtalet därinifrån och går på grund av tidigare misslyckanden i tjänsten extra långt för att rädda flickan. Kampen mot klockan som sedan följer är för all del nagelbitarspännande, men: jag är trött på att det blir ett väldigt liv kring exempelvis en uppsättning av SCUM-manifestet när så oerhört mycket underhållning bygger på det kittlande i utstuderade grymheter som kvinnor i mörka gränder, parkeringshus och underjordiska källare råkar ut för. Jag är trött på vad som händer Little Miss Sunshines i film efter film, och jag är trött på rädslan de filmerna planterar och hur den sedan begränsar flickors och kvinnors värld. Helt oavsett de invändningarna urartar “The Call” mot slutet i en sådan exceptionell dumhet att spänningsbygget faller som ett korthus ändå.
En röst berättar om en incident i Turin där Nietzsche gråtande lär ha slängt sig om halsen på en piskad häst. Hans galenskap sägs ha utlösts där och då, men som rösten avslutar: “Om hästen vet vi ingenting.” Sedan, en visuellt magisk tagning där en flytande kamera följer häst och ägare till ett ödsligt beläget hus. Vi får följa mannens och hans dotters dagliga ritualer, alltid samma. En ständigt vinande storm, samma musikslinga om och om igen. Det repetitiva blir hypnotiskt, Becketskt, men den absurda humorn från Tarrs tidigare filmer saknas. Kvar är det mest allvarliga, och dessvärre, det mest tålamodsprövande. ”Turinhästen” är ett slags omvänd skapelseberättelse där ljus, ljud och vatten så småningom försvinner, i övrigt är den öppen för tolkningar. När till exempel gårdens brunn torkar efter att förbipasserande, törstiga romer behandlats illa kan man kanske, kanske inte, dra paralleller till nationalistiska vindar och situationen i Ungern. Och människan sade: Varde mörker, och det vart mörker.
Ett afghanskt fängelse. 40 kvinnor, dömda till mångåriga straff för “moralbrott”. De har kanske flytt tvångsgiftermål eller män som slår, gått ut utan sin mans tillstånd. Med sig in i fängelsets fyra celler har de 34 barn. För de flesta av de vuxna internerna ter sig livet bakom galler trots allt friare än livet utanför, och när de släpps väntar i flera fall släktingar beredda att döda för sin förlorade heders skull. I många fall är de intagna beroende av samma släktingar för att få pengar till, till exempel, mat åt de små de har med sig. I en av filmens mest plågsamma scener berättar en kvinna att hon tvingats sälja sin några månader gamla son eftersom hon inte hade pengar till mjölk. Tanken svindlar, går inte att ta in - oavsett hur mycket man läst eller trott sig veta om kvinnors situation i Afghanistan. Just därför behövs filmer som ”Frihet bakom galler”.
1. I Side Effects strösslar filmens psykiatriker dignoser, recept och tabletter omkring sig helt utan eftertanke. Är du lite nervös? Då behöver du betablockerare. Behöver du en sömntablett? Får du biverkningar av de här helt oprövade, nya läkemedlen som du fått utan att någon gjort någon särskilt grundlig koll alls av ditt psykiska mående? Här, ta en tablett till.Funkade inte pillren du fick förra veckan? Här får du några andra. Det går så lättvindigt till att Side Effects är helt i linje med den fortfarande utbredda skepsis som finns när det kommer till en del diagnoser vad gäller psykisk ohälsa, med dem som menar att de saknar grund och bara är ett sätt för läkemedelsindustrin att tjäna pengar. Hela filmens plot och intrigmakeri skulle falla som ett korthus om det inte var just för att det skrevs ut mediciner utan eftertanke - och twist eller inte, detta är ändå någonstans filmens kontenta: piller skrivs ut för lätt, psykiatriker är läkemedelsindustrins lakejer. Jag tror, till exempel, att det inte är helt och hållet en slump att vi först träffar filmens onding på en ADHD-konferens. (Och ja, självklart bör läkemedelsindustrin granskas. Men bättre och smartare än så här.)
2. Apropå filmens onding: för det första måste man vara tappad bakom en vagn för att inte omedelbart förstå att Catherine Zeta-Jones Dr Siebert är ond. Först befinner hon sig alltså på en ADHD-konferens. Sedan visar hon sig vara fullständigt skrupellös i tablettutskrivandet för egen vinnings skull. Sedan visar hon sig dessutom vara lesbisk i en pinsam twist som luktar dussin-90-tals-thriller och Basic Instinct. (Jag har för mig att man skymtade ett strumpeband under en läkarrock, men det måste jag ju ha inbillat mig? Man hade hur som helst lika gärna kunnat, och Zeta-Jones strama hårknut och hennes glasögon var hur som helst som gjorda för att släppa ut och ta av under ett hett dussinthrillershångel med en annan kvinna.)
3. Överhuvudtaget luktar de flesta av filmens twistar mer dussin-90-tals-thriller än Hitchcock, som det ju refererats till både här och där.
4. Soderberghs och manusförfattarens Burns idé om hur det går till när en patient får hjälp av en psykiatriker är inte helt verklighetsanknuten. Jude Laws Dr Jonathan Banks verkar till exempel släppa det mesta han har för att hjälpa en enda patient, Rooney Maras Emily. Tar sig tid att åka hit och dit för att göra bakgrundskoll och träffa hennes förra psykiatriker, i stället för att ringa några enkla samtal. Han och patienten träffas också ett antal gånger utanför tjänsten. Han vill så hemskt gärna hjälpa den här stackars, stackars människan. Emilys man får också komma till ett av deras möten, och tillåts ha åsikter om vad hon borde gå på för medicin - över Emilys huvud. Och det är bara några exempel. Det är så dumt att man baxnar.
5. Figurerna är utmejslade med slägga, och skådespeleriet blir därefter: förfärligt.
Så. Kolla nu på trailern igen. Ni ser ju.
--
Sex, lögner och videoband är fortfarande det bästa Soderbergh gjort, men om han verkligen slutar göra film kommer jag att sakna honom trots (de ganska många) misslyckade filmerna.
Regi Joseph Kosinski, med Tom Cruise, Andrea Riseborough, Olga Kurylenko.
SCI-FI/ACTION
2077, två veckor innan det som finns kvar av jordens befolkning ska evakueras till en av Saturnus månar. Mänskligheten må ha vunnit det utdragna kriget mot utomjordiska asätare, men planeten är förlorad. Teknikern Jack Harper är satt att patrullera det som finns kvar och laga drönare. Han längtar tillbaka till en oskyldigare tid, till Super Bowl, böcker, grönska, flanellskjortor och fågelkvitter - och har, den obligatoriska minnesraderingen till trots, också vaga minnen av en kvinna och platser från förr. Vem är hon? Vem är han själv? När ”Tron: Legacy”-regissören Joseph Kosinski filmatiserar en egen serieroman och sätter Tom Cruise i huvudrollen blir resultatet en blandning av ”Top Gun”, ”Stjärnornas krig”-flygjakter och 70-talsk sci-fi-paranoja. Många mäktiga bilder och miljöer, mestadels sömlösa effekter och en och annan spännande scen - men också alldeles för många utomordentligt fåniga och sentimentala saker som sägs och görs. M83:s soundtrack är i mångt och mycket en fattigmansversion av Daft Punks fantastiska ”Tron: Legacy”-dito, men förhöjer ändå ”Oblivion”-upplevelsen några snäpp.
Regi Ulrich Seidl, med Maria Hofstätter, Nabil Saleh, Natalya Baranova.
DRAMA
Första delen av Ulrich Seidls paradistrilogi, ”Paradis: Kärlek” (++++), handlade om en kvinnlig sexturist. Andra delen handlar om tro. Blind, fanatisk tro. Anna Maria tar semester och går helt upp i religiösa ritualer. Piskar sin egen rygg, går varv efter varv genom huset på trasiga knän, spänner på sig en cilice - ett taggigt metallbälte - och besöker outtröttligt hem efter hem för att missionera. ”Paradis: Kärlek” visade inte upp någon vacker bild av kärleken, ”Paradis: Tro” visar inte heller upp någon vacker bild av tron. Det är obönhörligt fult och tangerar mer än en gång rent hån, men är samtidigt inte alls gjort utan humor. Skådespelarna är in i minsta biroll fantastiska, men där ”Kärlek” hade exakthet hela vägen vrider Seidl här in ångestkniven så djupt och så många varv att det mot slutet urartar i en poänglös grymhetskakafoni.
