tisdag, december 10, 2013

Battle of the year +


Regi Benson Lee, med Josh Holloway, Laz Alonso, Chris Brown m fl 
DANSFILM 
Benson Lee har gjort en spelfilmsversion av egna dokumentären “Planet B-Boy”, som följde olika lag runt den prestigefulla breakdancetävlingen Battle of the year. Resultatet lämnar en del övrigt att önska: en före detta coach på deken får i uppdrag att på kort tid sätta ihop ett lag och få dem i form för tävlingen. Han måste kasta fickpluntan och få ett gäng unga killar att släppa sina egon, få dem att förstå att det inte finns något “jag” i “lag”, inget “I” i “team”. Dansarna i “Planet B-Boy” är oerhört skickliga, och med längre tagningar och en kamera på avstånd fick man se precis hur skickliga. I “Battle of the year” har Lee ställt kameran så nära, och klippt upp så mycket att man knappt får se dansarna fullfölja en rörelse - och då finns det inte mycket kvar att ha.

(Aftonbladet 13-12-06)

måndag, december 02, 2013

Lovelace ++


Regi Rob Epstein och Jeffrey Friedman, med Amanda Seyfried, James Franco, Peter Sarsgaard m fl 
DRAMA 
“Den är helknäpp. Halva boken klagar över de förskräckliga saker jag tvingades göra. Den andra halvan berättar om hur mycket jag gillar att göra saker jag tvingades att göra. Förläggarna tycks tro att halva sanningen är bättre än ingen sanning alls. För mig är alltihopa fortfarande bara lögner.” 
Så skrev Linda Lovelace i “Skärseld”, om en av de tidigare självbiografier hon medförfattat. Något liknande skulle kunna sägas om “Lovelace”, filmversionen av hur Linda Boreman fick ett nytt namn, och hur hon i och med supersuccén “Långt ner i halsen” (1972) gjorde porr mainstream, blev porrens första superstjärna och gav den sexuella revolutionen ett ansikte.
Fokus i filmen ligger på hennes relation med förste maken, Chuck Traynor. Att han var våldsam, dominant och manipulativ var inget han själv höll hemligt, men han förnekade att han tvingat in Lovelace i prostitution och porr - vilket hon hävdade. Vad som är sant visste bara de, men många har, inte oväntat, uttalat sig och kallat hennes version för “efterhandskonstruktioner”. För att göra alla glada har man - tadaa! - löst det med att ta upp båda versionerna i “Lovelace”.
Första halvan av filmen är den i alla fall snäppet gladare versionen av vad som hände. Discomusik, inslag av humor, frigörelsen från strikta föräldrar, sexuellt uppvaknande. Den andra halvan: stråkar, en nedåtgående spiral av våld, våldtäkt och hot. Ändå är det en vittvättad version av hennes berättelse, många av de mörkaste delarna har utelämnats eller tonats ner. I filmen ryms inte heller åren när hon var en aktiv porrmotståndare. Ett snabbt klipp ur en av de teveintervjuer där hon berättade att hon blivit utnyttjad, inte mer.  
Hon får heller inte vara en hel människa. I “Lovelace” är hon kort och gott Oskyldig, sedan ett Offer. Till sist, en Överlevare. Hon tar sig ur en usel relation, kommer ut på andra sidan med ny, snäll man och gulligt barn och en mamma som äntligen kramar henne. Att hon dog utblottad, övergiven av både porrbransch och radikalfeminister, har liksom glömts bort. Helknäppt, var ordet.  
SE DET HÄR I STÄLLET: 
Regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman har också gjort den mycket sevärda dokumentären “The Celluloid Closet” tillsammans. Se den.
(Aftonbladet 13-11-29)

Carrie ++


Regi Kimberly Peirce, med Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde m fl 
SKRÄCK/DRAMA 
En mobbad och utstött tonåring med telekinetiska förmågor och en fanatiskt religiös mamma blir - som ett resultat av en mobbares dåliga samvete - bjuden på skolbalen, vilket får ödesdigra konsekvenser. Att regissören Kimberly Peirce gör en remake på Brian De Palmas Stephen King-filmatisering från 1976 är oväntat, men ändå inte helt oväntat med tanke på hur hon i långfilmsdebuten “Boys don’t cry” skildrade utanförskap och önskan att komma in. Hennes Carrie hade kunnat bli bra. Men, blev det inte. De Palmas “Carrie” är ett mästerverk, och det är självklart svårt, snudd på omöjligt, att toppa Sissy Spacecks och Piper Lauries fantastiska skådespelarprestationer därifrån, eller De Palma-känslan i stort - men här når det inte ens halvvägs. Remakes brukar dumma till, korta ner och snabba upp, Peirces remake känns tvärtom längre och seg som sirap, och dessutom har man komplicerat saker som i originalet är fullständigt glasklara. Det är i mångt och mycket en karbonkopia, där flera av de justeringar och uppdateringar som ändå gjorts känns klumpiga och onödiga.

(Aftonbladet 2013-11-29)

onsdag, november 13, 2013

Augmented Society

Så hopplöst övergivet är det här hörnet av världen att jag glömt skriva att jag sedan några månader är redaktör på halvtid för Augmented Society, som drivs av Filminstitutet. Det är jag hur som helst. Uppdraget är att lyfta filmens roll i samhället, och belysa aktuella nyhetshändelser eller samhällsfrågor med hjälp av film. Här är ett axplock av texterna som hittills lagts upp:

Richard Stallman om frihet, övervakning och MPAA.

Ann Heberlein om Harold, Maude och Döden. 

Marc Cousins om frihet, en brittisk roadmovie med Strindbergska repliker, Harriet Andersson och Victor Sjöströmska landskap.

Anna Höglund om filmvampyrer som en metafor för 1980-talets HIV-skräck.

"I am Spartacus"! Maryam Ebrahimi om frihet på film. 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli om medelklass och Woody Allenska neuroser. 

Anne Brynolf om epidemier och ett högst möjligt skräckscenario. 

Klara Bohlin Thysell, nybliven världsmästare i armbrytning, om filmerna som tagit henne genom sjukdomar och mästerskap.

Fredrik Westerlund om Sopor och kungahuset.

"I'm as mad as hell!" Baker Karim om filmen som symboliserar hans visioner för svensk films framtid.

Åsa Avdic om sparsamma helveteshundar, pragmatiska töntar och ekonomi på film. 

Svenska Freds Anna Ek om fred och fredsarbete på film. 

Lars Ohly om en politisk thriller. 

Fler texter hittar man alltså på AugmentedSociety.se.

Hojta gärna om du har förslag på ämnen eller personer som borde skriva!

Ender's Game ++++


Regi Gavin Hood, med Asa Butterfield, Hailee Steinfeld, Harrison Ford m fl 
SCIENCE FICTION-ÄVENTYR 
Framtid. Jorden attackeras av utomjordingar, slaget hade varit förlorat om det inte varit för en enda man. 50 år senare bygger fienden upp sin flotta på nytt, mänsklighetens enda hopp är att man bland världens mest talangfulla barn hittar en stark ledare. Är pojken Ender det de söker? Filmatiseringen av Orson Scott Cards bästsäljande roman har omgärdats av kontroverser, och författarens många grovt homofobiska uttalanden har lett till uppmaningar om bojkott. Av några sådana åsikter syns dock inte ett spår i filmen, det är tvärtom en episk, storslagen saga om empati och tolerans. (Card ska enligt uppgift inte få en krona av filmens intäkter, men tjänar förstås pengar på att försäljningen av boken ökar. Ett moraliskt dilemma.) “Ender’s game” följer på bästa sätt mallen för filmer om de utstöttas revansch, om laganda och mot alla odds-upplägg. Det är pampigt och bombastiskt - och djupt sympatiskt. Hur den skildrar spel och samspel mellan barn, hur den tar upp stora frågor. Känner du någon yngre tonåring, ta med den och en vän på bio i helgen. “Ender’s game” har alla förutsättningar att bli yngre generationers krig-bland-stjärnorna-klassiker.

Publicerad i Aftonbladet.

Betties resa +++


Regi Emmanuelle Bercot, med Catherine Deneuve, Nemo Schiffman, Gérard Garouste m fl 
DRAMA 
En åldrande, före detta Fröken Bretagne. Hennes älskare har just skaffat sig en annan, yngre älskarinna. Restaurangen hon driver är konkursmässig. Bettie ursäktar sig från köksslamret, tar bilen och släpper allt. Ger sig i väg på en cigarettjakt som leder henne längre och längre bort. Plötsligt får hon ett barnbarn hon knappt sett på halsen. “Betties resa” är som så många andra roadmovies en film om inre resor, och givetvis växer Bettie av de diverse människor hon möter längs de franska landsvägarna. Ett av filmens finaste möten är det med en farbror som med uppsvällda och skakiga fingrar försöker rulla henne en cigarett och berättar om en gammal kärlek. Scenen är djupt rörande, och filmen är full av glimrande skådespelarinsatser och vackert slitna ansikten. Länge gör den något åtminstone lite eget av genrens klichéer, men när säcken ska knytas ihop mot slutet blir resultatet dessvärre att allt som dittills byggts upp dras i smutsen.

Publicerad i Aftonbladet.

Cykla med Molière +++


Regi Philippe Guay, med Fabrice Luchini, Lambert Wilson m fl 
KOMEDI 
En känd, folkkär skådespelare åker till Île de Ré för att försöka övertyga en gammal kollega att vara med i en uppsättning av Molières “Misantropen”. Den senare - en misantrop, förstås! - har mer eller mindre isolerat sig från omvärlden på ön, och säger tvärnej. De bestämmer sig ändå för att repetera pjäsen tillsammans i några dagar, för att känna på tanken. De vänder och vrider på alexandriner, cyklar omking, pratar känslor, träffar en frånskild italienska. Mansromansar i största allmänhet.  “Cykla med Moliére” är lättförglömligt filmfluff, med franskt småmysig stämning och några misslyckade slapstickelement av typen “cykla ner i ån”. En småputtrig bagatell som lever långt på fina skådespelarinsatser från både Fabrice Luchini och Lambert Wilson.

Publicerad i Aftonbladet.

Bram med myror i brallorna +++


Regi Anna van der Heide, med Coen van Overdam, Katja Herbers m fl 
BARNFILM  
Bram har längtat efter att börja skolan, men redan första dagen blir han besviken. Han har för mycket myror i benen för att kunna koncentrera sig. Det är en film om hur det är att växa upp med ADHD, och ger en fin och fantasifull glimt in i ett huvud fyllt av tankar som inte går att stänga av. Men också, en bild av hur tungt det kan vara att vara annorlunda, och av hur ADHD kan påverka en familj. Dubbad till svenska.
Publicerad i Aftonbladet

Dirty Wars ++

Regi Rick Rowley med Jeremy Scahill m fl 
DOKUMENTÄR 
Journalisten Jeremy Scahill granskar den amerikanska underrättelsetjänsten JSOC (Joint Special Operations Command), och gräver fram info om ett antal brutala tillslag i Mellanöstern. Informationen som framkommer är visserligen både viktig och skrämmande, men den största ingrediensen  i “Dirty wars” är en självgod journalist som - ständigt i bild -  poängterar det egna modet och gärna vill framstå som en större bricka i spelet än vad han under filmens gång visar sig vara.


Publicerad i Aftonbladet.

onsdag, oktober 02, 2013

Prick och Fläck på fläcken ++++

Regi Lotta Geffenblad och Uzi Geffenblad, med Stina Ekblad m fl 
BARNFILM 
I nya omgången kortfilmer (sammanlagt ca 45 minuter) om Prick och Fläck är Prick prickig och Fläck fläckig, precis som det ska vara. De bakar, får vattkoppor, drömmer märkliga feberdrömmar och ordnar discokalas. Stina Ekblads lugnande berättarröst ledsagar, tempot är lika lugnt och filmen genomarbetad och full av fina detaljer. Det kanske låter hopplöst tråkigt och proggigt, men är väldigt fint att titta på med en person av allra minsta sort.  
 Publicerad i Aftonbladet.

Before Midnight +++


Regi Richard Linklater, med Julie Delpy, Ethan Hawke m fl 
ROMANTISK KOMEDI 
“Before midnight” är den sista delen i Richard Linklaters trilogi om Jesse och Céline. I “Bara en natt” (1995) var de 20-någonting, träffades under en tågluff och tillbringade en natt i Wien. De pratade och pratade och pratade och blev förälskade under det korta mötet, de var Generation X-iga i största allmänhet, självupptagna och tvärsäkra på sakernas tillstånd. De ene låtsascynisk, den andra mer av en romantiker. 
När de träffades igen - i “Bara en dag” - nio år senare var de vuxna. Mindre tvärsäkra och självupptagna. De hade en eftermiddag i Paris att prata och prata och prata på, innan Jesse skulle flyga hem till fru och barn. De pratade om livet, sina respektive förhållanden och om mötet i Wien. Filmen var smart, rolig, träffsäker och fjärilar i magen-romantisk, på ett enkelt och alldeles självklart sätt.  
I “Before midnight” är det ytterligare nio år senare, förälskelsen har lagt sig och övergått i vardag med två gemensamma barn och Jesses son från ett tidigare förhållande - det han lämnade för Céline. Familjen har tillbringat sommaren på ett författarpensionat i Grekland, och paret har just fått en barnfri natt på hotell i gåva. På vägen till hotellet pratar och pratar och pratar de. Precis som i de två tidigare filmerna - och de flesta av Linklaters andra filmer - kastas abstrakta idéer, filosofiska spörsmål och olika syn på livet och världen fram och tillbaka. Den här gången varvas igenkänningen, det träffsäkra, roliga och smarta tyvärr med ansträngd och stolpig dialog som allt för ofta trasslar in sig i hopplös män är si, kvinnor är så-baserad humor. Men, trots att “Before midnight” är den svagaste filmen i trilogin, och lite av en besvikelse för någon som följt Jesse och Céline, är den ändå någonstans tillräckligt rolig och varmt romantisk för att man ska gå och se den. 
Sedan första filmen har också Julie Delpy visat sig vara en fin regissör och manusförfattare på egna ben, och har bland annat gjort de romantiska komedierna “2 dagar i Paris” och “2 dagar i New York”. De skulle kunna kallas lillasysterfilmer till Linklaters trilogi, är flera snäpp bättre än “Before midnight” och väl värda att se.
 Publicerades i Aftonbladet.

Before Midnight, Paradis: Hopp och White House Down

The Grandmaster, Spirit of '45 och Monica Z

Här kan man se mina recensioner av The Grandmaster, Spirit of '45 och Monica Z. Blackoutade i princip av nervositet av att veta hur många som med all sannolikhet skulle vara nyfikna på Monica Z-recensionen, men i alla fall.

Paranoia, Stone Roses: Made of stone och The Broken Circle Breakdown



Obs! Är medveten om att The Broken Circle Breakdown är belgisk och inte holländsk. Fick hjärnsläpp.

Smurfarna 2 3D ++



Regi Raja Gosnell, med Neil Patrick Harris, Brendan Gleeson, Jayma Mays m fl 
BARNFILM 
Smurfarnas svurne fiende Gargamel skapar två busiga, smurfliknande figurer i hopp om att kunna förvandla dem till riktiga och utvinna smurfessens ur dem. Det enda som står mellan honom och totalt världsherravälde är en nödvändig trollformel, som det visar sig att bara Smurfan kan. När hon kidnappas börjar ett Rädda tjejen-äventyr där alla talar svenska. Smurfan själv började sitt liv som Gargamel-skapad fulsmurf, men blev genom smurfarnas “kärlek och en total makeover” snäll. (Läs blev blond och fick högklackat.) Sedan dess har hon alltid tvivlat på sin identitet. God eller ond? Alldeles för mycket av “Smurfarna 2” kretsar sedan kring om umgänget med den alternativklädda fulsmurfen Vexy kan förstöra henne, eller om kärlek (och en makeover, gissar jag) kan få Vexy att gå från ond till god. Snark.


Publicerad i Aftonbladet.

The Purge ++



Regi James DeMonaco, med Ethan Hawke, Lena Headey. 
SKRÄCKTHRILLER 
2022. USA är pånyttfött, arbetslösheten är nere på 1 % och brottsligheten ligger på nollnivå. Bortsett då från den årliga, statligt införda Reningen/Rensningen, när det under 12 timmar är tillåtet att begå bestialiska brott utan att straffas. Familjen Sandin har råd med avancerade säkerhetssystem och sitter skyddade - ha! - i lyxhuset, fattiga är fritt villebråd på gatorna. Det är uppenbart från början att någon så småningom kommer att lära sig en läxa. Plakatpolitik, överspel och billig skrämsel varvas med klaustrofobisk spänning och några få riktigt obehagliga bilder. Som, en hoppsastegande, ung kvinna i gummimask och vit klänning med en sabel i varje hand. Vill man se bättre film på ungefär samma tema föreslår jag “Rio Bravo”, “Night of the living dead” eller original-”Attack mot polisstation 13”.


Publicerades i Aftonbladet.

tisdag, augusti 13, 2013

Best of sommarsett



OBS! Hela filmen!



OBS! Hela filmen.



OBS! Hela del 1. (Börjar inte så bra, men blir väldigt mycket bättre. Del 2 finns här.



OBS! Hela filmen.



OBS! Hela filmen.









måndag, juli 01, 2013

Halvårsbästa!



Min Spring breakers-recension.



Min Stories we tell-recension.







Min Paradis: Kärlek-recension.









Min This is 40-recension.



--

Vilka är era favoriter, så här långt?

Stories we tell +++++

Regi Sarah Polley, med Joanna Polley, Mark Polley, Michael Polley. 
DOKUMENTÄR 
“När man är mitt uppe i en historia är det ingen historia alls. Bara något tilltrasslat, ett undertryckt vrål, en förblindelse. Det är först efteråt det blir en historia över huvud taget, när man berättar den för sig själv eller för någon annan.” Sarah Polleys pappa är den ledsagande berättarrösten i dokumentären “Stories we tell”, där Polley låter familjemedlemmar och närstående vänner berätta om hennes mamma som dog när hon var 11 år. Samma historia berättas ur olika perspektiv, och blir på så sätt inte alls samma historia. Arkivbilder varvas med intervjuer, familjehemligheter uppdagas, de inblandade kommer till nya insikter. Det är vemodigt, roligt och häpnadsväckande smart - så pass att man nästan tappar andan när filmen mot slutet vecklar ut sig och konstruktionen blir tydlig.   
Publicerad i fredagens Aftonbladet.

söndag, juni 23, 2013

Spring Breakers +++++


Regi Harmony Korine, med Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, James Franco. 
DRAMA 
Det händer oerhört sällan, men ibland måste man stressa ifrån en biosalong för att slippa prata med någon - för man vet att man inte skulle kunna dölja föraktet för någon som inte fattat. “Spring breakers” är, för mig, en sådan film. Andra har bara sett en ytlig skog av nakna bröst och rumpor, något rosa-tuggummi-artat eller en meningslös, tom och/eller nihilistisk provokation. Några har till och med sagt att den stärker en våldtäktskultur.  
Brit, Candy, Cotty och Faith vill åka iväg till Florida och festa på vårlovet, “spring break”, men har inte råd. För att finansiera resan rånar de en restaurang. Väl i Florida attraheras de fyra till smågangstern Alien och tar så småningom själva till vapen. Selena Gomez, Vanessa Hudgens och Ashley Benson spelar huvudrollerna, och givetvis finns det en poäng med att de är just de: skådespelerskor som ses som söta och ofarliga. “Spring breakers” är en film om att bryta sig loss, ta sig ur roller man tilldelats eller målat in sig själv i. En film om när Hudgens, Gomez och Benson bestämde sig för att vara med i en Korine-film, om när Britney Spears rakade huvudet och slogs med paraply. Spears går som en röd tråd genom filmen, och det här skulle kunna vara filmatiseringen av många av hennes texter. Som, till exempel, “Brave new girl”: 
She’s gonna step outside / Uncover her eyes / Who knew she could feel so alive / Her M.O.’s changed / She don’t wanna behave / Ain’t it good to be a brave girl tonight” 
Och, film blir inte vackrare än när Alien sjunger och spelar hennes “Everytime” på en vit flygel, omringad av Hudgens och Benson som är utrustade med rosa rånarluvor och stora vapen. Men missförstå inte. “Spring breakers” är inte omtumlande perfektion av någon så enkel anledning som våldsamma-kvinnor-feminism. Det är för att det inte finns ett oäkta ögonblick. För hur tjejernas vänskap skildras. För att Alien faller så hårt för dem när de bokstavligt och bildligt tar kontroll, och för att Korine aldrig tittar på deras kroppar utifrån utan har placerat sig inuti deras huvuden och konsekvent är på deras sida. För att det är skevt och vackert på samma gång.
 Publicerad i fredagens Aftonbladet.

måndag, juni 03, 2013

Baksmällan III +

 
Regi Todd Phillips, med Bradley Cooper, Zach Galifianakis, Ed Helms. 
“KOMEDI” 
”Baksmällan III” börjar med fult animerad giraff på en motorväg och ett skämt som flaggas några minuter i förväg. Sedan är det nedförsbacke därifrån, om man tänker sig att man åker i en tung lastbil utan motor och backen är nästan helt plan. 
Alan (Zach Galifianakis) har slutat ta sina psykmediciner, och familj och vänner bestämmer sig för att ingripa. Kompisgänget/”Vargflocken” från de tidigare filmerna - Phil, Stu och Doug - ska göra honom sällskap till ett rehabiliteringscenter i Arizona, men de kommer givetvis aldrig så långt. På vägen hamnar de i klorna på en storgangster (John Goodman) som ställer dem inför ett ultimatum: fånga in Mr. Chow och hämta hem guldet han stulit inom tre dagar. Annars dör Doug, som får stanna i gangsterförvar. (Låter det luddigt? Det är lite luddigt.) Det som sedan följer är en märklig räcka ickehändelser som staplats på varandra. Vad-hände-egentligen-i går?-konceptet är som bortblåst, allt berättas i kronologisk ordning. Ingen drabbas ens av baksmälla förrän i eftertexterna, vilket kan tyckas udda i en film som heter ”Baksmällan III” och är en del av en serie där allt handlat om att få ordning på minneluckor.  
I ettan blandades charm med hisnande grov, cynisk och svart humor, med lyckat resultat,  många gapskratt och skamdämpande händer för ansiktet som följd. I tvåan tappade de helt stövlarna i ett träsk av sexism, rasism, andra -ismer och olika -foba element, men klämde ändå fram en rolighet eller två. Trean är... helt meningslös. Menlös. Oförarglig och tråkig. Full av misslyckade, platta skämt och likadana actionscener. Det blir varken komedi eller action av trådarna. Det händer en massa saker, men det händer ingenting. Man orkar inte ens rycka på axlarna åt ”Baksmällan III”. Man kan ge dem att det ser snyggt ut, att flygbilderna över Las Vegas glimrar och att en fasadklättring på Caesar’s Palace känns i magen. Men, den senare finns med i vissa trailers och glimrande Las Vegas-bilder hittar man lite varstans. Det är nästan sorgligt att se Bradley Cooper i det här efter att ha sett honom så oerhört bra i fina ”The place beyond the pines”. 
Publicerad i Aftonbladet.

tisdag, maj 28, 2013

Foxfire ++

Regi Laurent Cantet, med Raven Adamson, Ali Liebert, Michelle Nolden. 
DRAMA 
En grupp tjejer i en amerikansk håla på 50-talet tröttnar på sexism och övergrepp, och brukar våld för att slå tillbaka. Filmen är den andra filmatiseringen av Joyce Carol Oates roman ”Foxfire – en tjejligas bekännelser”, och är franske regissören Laurent Cantets andra film på engelska. I fina “Mellan väggarna”, om en lärare på en fransk förortsskola, skapade Cantet tillsammans med sina amatörskådespelare en nästan dokumentär känsla. “Foxfire” lutar mer åt vinglig skolteater. Det feministiska temat målas på plakat, politiska klyschor kastas omkring och filmen håller inte för sina 143 minuter. Kvar finns en bra grundidé och svängig 50-talsmusik. 1996 års “Foxfire”-version med Angelina Jolie är inte heller bra, men är (för 90-talsnostalgiker) betydligt roligare att se.
Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Fast & Furious 6 ++


Regi Justin Lin, med Vin Diesel, Dwayne Johnson, Paul Walker. 
ACTION 
Först: mullrande motorljud och två bilar som kör alldeles för fort längs slingriga bergsvägar. Det ska födas barn, visar det sig. Idylliskt familjeliv - Brian, Mia, bebis, morbror Dom plus flickvän - utbryter. Deras kriminella liv är över, Doms gäng har dragit sig tillbaka och spritts för vinden efter den lyckade mångmiljonkuppen i förra filmen. Lugnet varar givetvis inte länge. Forne motståndaren agent Hobbs dyker upp för att be om hjälp med att få stopp på en grupp specialmotorburna terrorister. Dom & co erbjuds amnesti i utbyte, men övertygas först när Hobbs visar en bild på en av terroristerna. Det är Doms ex, den förmodat mördade Letty! Är det en bluff? Om hon lever, varför har hon slagit sig ihop med terrorister? Strunt samma. Familjen framför allt!  
I ”Fast five” övergick man från street racing-fokus till en blandning av parkour-på-tak-action och biltät kuppfilm. Var och en i teamet hade plötsligt specialkunskaper som tog dem in dit ingen annan ens haft tanken på att försöka ta sig. Det var en lyckad utveckling av konceptet, och det är lovande när gänget samlas igen. Dessvärre visar det sig snabbt att upplägget inte alls är detsamma. Var och en bidrar med just ingenting utöver att de då och då samlas i ett rum fullt av datorer, kör bil och slåss. (Där är MMA-stjärnan Gina Carano ett välkommet nytillskott.) 
”Fast & Furious 6” är utan tvekan dummare och mindre charmig (Dwayne Johnsons charm är till exempel sorgligt outnyttjad) än föregångaren, men lever förstås efter uppföljarmottot “Större! Högre! Mer!”. Resultatet är imponerande spektakulärt, men när det blir som mest överdrivet saknas glimten i ögat som krävs för att de ska kunna komma undan med det. Det som i stället bjuds i humorväg är spridda pajaserier som inte passar in. Vad värre är, scener av sentimental såpa är också insprängda. När då samtliga actionsekvenser är på tok för långa och det finns så lite andrum mellan dem att man till slut inte orkar engagera sig i vad som händer vem och varför känns den utfyllnaden extra onödig. I de scenerna blir det också extra tydligt att Vin Diesel inte har mer än en halv sträng på sin uttryckslyra.
 Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Epic +++

Regi Chris Wedge, med svenska röster av Dominique Pålsson, Fredde Granberg, Oliver Åberg 
ANIMERAT ÄVENTYR 
MK:s pappa har hittills inte varit särskilt närvarande, men när hennes mamma dör är tanken att hon ska bo hos honom. Han har ägnat sitt liv åt att söka efter ett småfolk som han är övertygad om finns i skogarna. Ingen har trott på honom, men under en skogspromenad stöter MK på en minimänniska och förvandlas plötsligt själv till en. Det leder, förstås, till äventyr. “Epic - skogens hemliga rike” är en mestadels spännande och fläckvis rolig saga om kampen mellan det goda bladfolket som vill bevara skogarna och de onda bogganerna som vill förstöra den. Sekunder in i filmen imponeras man av hur ljus och klar 3D:n är, produktionsdesignen och mängden fina detaljer i bilderna. Det är en känsla som håller sig till eftertexterna. Regisserar gör “Ice Age”-skaparen Chris Wedge, som också är den som gett rösten till lille “Ice Age”-figuren Scrat. Vad gäller rösterna i “Epic” går filmen i Sverige bara upp dubbad, och där hörs i de mindre rollerna  till exempel Magnus Uggla i stället för Steven Tyler, Magnus Krepper i stället för Christoph Waltz och Anna Sahlene i stället för Beyoncé.
Publicerad i fredagens Aftonbladet.

Krigets barn +++


Regi Kim Nguyen, med Rachel Mwanza, Alain Lino Mic Eli Bastien. 
DRAMA 
Komona berättar för sitt ofödda barn om livet som afrikansk barnsoldat, och om hur hon som 12-åring tvingades av rebeller att döda sina föräldrar, tillfångatogs och vapentränades. Hennes livsöde vecklar ut sig i takt med att hon berättar, vi får se hur hon och de andra barnen tar droger för att stå ut, hur Komona ser saker i skogen som ingen annan ser och blir “krigshäxa”. Hennes dramatiska historia berättas utan dramatik, det fruktansvärda bara sker och flyter på - och kanske slår filmen hårdare så. “Krigets barn” varvar mörker med hoppfulla ljusglimtar, realism med poetiska inslag - där Komonas syner syns också för oss: vitmålade spöken som vandrar genom skogen - och långa tystnader med melankolisk musik av bland andra Artur Nunes. Filmen nominerades till en Oscar.
Publicerades i fredagens Aftonbladet.

måndag, maj 20, 2013

Porrkungens tårar ++



Regi Fredrik von Krusenstjerna. 


DOKUMENTÄR
Ett snaskigt anslag med glimtar av filmens dramatiska slutpunkt: Berth Milton Jr i tårar. Sedan fokuserar filmen på människan, inte porrkungen eller skattesmitaren. Resultatet blir en till stora delar onyanserad snyftare. Miltons barndom och relationen till föräldrarna är en intressant och djupt sorglig historia, bara inte särskilt välberättad. Kollegor intervjuas (inga kvinnor, de flimrar förbi som dekor tillsammans med rikemansfasoner som geparder och lejon), privat vardag filmas, regissören Fredrik von Krusenstjerna ställer frågor som “Äre farsan som spökar?” och föreslår så småningom terapi som ska filmas. Greppet känns sensationslystet, när regissören sedan i intervjuer pratat om Milton som “integritetslös” känns det bortom oetiskt - helt oavsett vad Milton gjort.
Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Stoker ++++


Regi Park Chan-Wook, med Mia Wasikowska, Nicole Kidman, Matthew Goode.  


THRILLER
India Stokers pappa dör i en bilolycka. På begravningen dyker en okänd, men karismatisk bror upp för att bo hos India och hennes mamma i deras jättelika hus. Varför nu? Vad vill han? Den gotiska saga som följer för tankarna till Tim Burton, Hamlet och Maria Gripes Skuggserie. “Stoker” är sydkoreanske Park Chan-Wooks (bl a Oldboy) första film på engelska, och skiljer sig en hel del från hans andra alster. Om tidigare filmer slagit brutalt åt alla håll, varit spretiga och segdragna, handlar “Stoker” om återhållet, precist finlir. Det teatrala skådespeleriet, klippningen, det fantastiska fotot och Clint Mansells musik skapar tillsammans en skevt mardrömsk och hotfull stämning utan att slå på stora skräcktrumman. Det är imponerande konsekvent genomfört, och mycket sevärt.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

måndag, maj 13, 2013

Djupet ++



Regi Baltasar Kormákur, med Ólafur Darri Ólafsson, Jóhann G. Jóhannsson.

DRAMA

1984. Västmannaöarna, utanför Islands sydkust. Några fiskare ska ut med båten efter en natt av hård snöstorm och hårt drickande. En av dem glömmer turtröjan, och färden går givetvis inte väl. ”Djupet” bygger på en legendarisk händelse där en båt gick under och bara en enda man överlevde - detta efter att ha simmat i sex timmar under fullständigt osannolika förhållanden. Trots det grundunderlaget är iscensättningen ganska... torr. Själva sjunkandet är effektfullt gjort, och överlevaren Gullis totala ensamhet och utsatthet i det mörka vattnet ger panikkänslor, men hans ensamma guppande, grubblande och pratande med fiskmåsar håller i Baltasar Kormákurs regi inte för en långfilm. När autentiska teveinslag om händelsen visas under eftertexterna berättar de på några få minuter mer än vad hela filmen gjort dittills.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

När det kommer till överlevare rekommenderar jag också Touching the void och Stranded: I've come from a plane thet crashed on the mountains (skrev om den på Weird Science).

Trailers: