Se fina Snow Cake med alltid lika fantastiska Sigourney Weaver som autist.
Se roliga The Big White med den alltid lika fantastiska Holly Hunter som tourettesdrabbad. (Och njut av hur hon väser saker i stil med nunfucker till små oskyldiga, kakförsäljande, dörrknackande barn.)
13 kommentarer:
Apropå gårdagens inlägg om devoted.net - ett forum som har den sinnesslött menlösa Lena Hansson Varhegyi som "mentor" går tyvärr inte riktigt att ta på allvar...
Apropå autism eller tourettes? :)
Nej, men allvarligt talat - jag varken vill eller borde kritisera mina föregångares beslut. Vad jag kan göra från och med måndag är att komma med mina idéer och förslag och se hur mycket jag kan påverka. (Diplomaat väste någon precis bakom min rygg.)
Jag älskar "Snow Cake".
/s
Tack för tipsen! The Big White låter som en film för mig!
Holly Hunter lyckas vara både rolig och hjärtskärande i The Big White och utan tvekan filmens allra största behållning.
En annan film där autistiska personer framställs som litet småsköna är "Mozart & The Whale" med Josh Hartnett och Radha Mitchell som jag inte vet om den fått distribution här... Jag vet inte om jag kan rekommendera den, men den är i alla fall baserad på en förmodat sann historia.
Borde ha hyrt "Snow Cake" idag, hade den i handen, men det blev "Where the truth Lies" istället (intressesmurf, jag vet).
Anonym: jag såg den för första gången i går - och gillade den verkligen hemskt mycket.
Slagthuset: Så lite så.
Steelwheels: Tack för tipset, har hört talas om den, men inte sett den. Vad tyckte du förresten om Where the truth lies/Sanna lögner? Jag tyckte den var stentrist - fattade inte alls vad så många gick igång på.
Scenen när hon dansar till den där oompa oompa-låten ( vet inte vad den heter) är pure bliss!
/s
Sorry för dubbelpost...
emma: Såg just klart "Where the truth lies", och jag håller med dig om att den var trist - storyn var oengagerande, tråkigt iscensatt och filmen drogs ner av ett score som väl skulle påminna om noir. Den fungerade inte alls för mig heller, kort sagt. Firth, Bacon och Lohman är alla bra skådespelare, men ingen av dem lyckades med någon form av gestaltning. Trist, helt enkelt. Mer hade kunnat förväntats av Atom Egoyan. Jag tror folk gått igång på att det är en ny Egoyanfilm, helt enkelt, och att han fortfarande kan rida på forna verk som "The Sweet Hereafter" och "Felicia's Journey"... Inte heller de mästerverk, men så mycket bättre än "Where the truth lies".
Nu ska jag se huruvidas jag blir besviken av "Art School Confidential". Å andra sidan går ju "Adaptation" på TV...
"The big white" var ju också helt underbar. Tack för tipset! En sån där film man börjar längta efter att se om redan innan den tagit slut.
/S
Steelwheels: Art School Confidential blev i alla fall jag gruvligt besviken på...
S: Vad kul att du gillade den! Och, håller helt med dig om Weavers galna dansscen. :)
Har just sett "Snow Cake". En film som har ett score av Broken social scene, har en låt med Tori Amos på soundtracket och refererar till Marvelfigurer i dialogen har mig redan vid "hallå", och om den dessutom bjuder på toppskådespel av Weaver och Rickman och får en att hoppa upp och ner av förtjusning i soffan, har jag inget val än att kapitulera. En film med väldigt stort, snötäckt hjärta.
Angående dansscenen: Speciellt den under vakan var fantastisk. Autistiska personer utför ofta sådana där överslagshandlingar när de känner sig otrygga, jag har en mig närstående person som när han känner sig litet otrygg måste ta till gitarren och ge sig hän helt vansinniga gitarrsolon. Om ingen gitarr finns till hands börjar han trumma med händerna mot någonting. Detta förtar dock inte det sköna i Weavers dans.
"Art School Confidential" tyckte jag var en axelryckning med små ljuspunkter här och där.
Vad roligt att du också såg och gillade den!
Skicka en kommentar