söndag, december 30, 2012

Årets...

… 10 bästa filmer (utan inbördes ordning): ”Tomboy”, ”Weekend”, ”Amour”, ”Rust and bone”, ”Take this waltz”, ”Take shelter”, ”Laurence anyways”, ”Carnage”, ”Kairo 678”, ”Argo”.

… bästa svenska: 1) ”Call Girl”. Det iskalla raseriet! Hur den sliter och river i dubbelmoral och hyckleri! 2) ”Äta sova dö”. Humorn i allvaret! Nermina Lukač! 3) Teveserien ”Hinsehäxan”. Vera Vitali! Det kommer förmodligen att dröja innan tre så här fina svenska produktioner görs i Sverige samma år igen.

… mest förhatliga: ”En oväntad vänskap”. Buskis, fördomar och idioti.

… mest överskattade: ”The Artist”. Se en fantastisk stumfilm som ”Häxan” och/eller ”Sista skrattet” i stället. För i helvete.

… mest underskattade: ”Snow White and the huntsman”. Who will ride with me? Who will be my brother? Kristen Stewarts krigsrop är ljuvligt.

… mest dubbla känslor: ”Vi måste prata om Kevin”. Pendlade mellan fantastisk och direkt förkastlig.

… soundtracks: 1) ”Call Girl”. Mattias Bärjeds kalla, elektroniska musik är magisk. 2) ”Krater” Christian Gabels musik till en film som inte finns. Mörkt, elektroniskt och med titlar som “De vanställdas diskotek”. Under(gångs)bart!

… bästa filmläsning: J Hobermans ”An army of phantoms: American movies and the making of the cold war och The Dream life; Movies, media and the mythology of the sixties. Film, popkultur, politik och strömningar, i ett kulsprutesnabbt flöde som ger klarare bild av av två perioder än något annat jag läst.

… snaskigaste filmläsning: Scotty Bowers ”Full Service - My adventures in Hollywood and the secret sex lives of the stars ”. Läs om du som jag är oerhört nyfiken på vad som försiggick i det gyllene Hollywood på riktigt.

… mest glädjande: Mor- och dotter-scenerna mot slutet i “Modig”. Så fina!

… vackraste scen: Karusellscenen i “Take this waltz”. Sarah Polley kokar ner vad kärlek är till 2,14 perfekta minuter.

Namn att hålla ögonen på 2013: 1) Olof Leth. I kortfilmen “Den starkare” skildrar han en Stockholmsnatt med exakt tonträff. 2) Ludvig Hedlund. Hans kortfilm “Ett utdrag från Dacke” är bedrägligt enkel, och fullständigt genial.


Listan publicerades i Aftonbladet härom dagen.

måndag, december 03, 2012

Sinister +++

Skräck 
Regisserad av Scott Derrickson med Ethan Hawke, Juliette Rylance m fl 
Kriminalförfattaren Ellison flyttar i researchsyfte med sin familj till ett hus där fyra personer hängts på bakgården - utan att berätta för resten av familjen om husets historia. På vinden hittar han en låda med Super8-filmer de flesta skulle vilja ha osedda. Effektiv, och krypande obehaglig skräck som fungerar fram till det ofrånkomliga ögonblick när det blir för mycket av det goda. Positiv bieffekt: man får lust att se om Michael Manns ”Manhunter”.
Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Damsels in distress ++


Komedi 
Regisserad av Whit Stillman med Greta Gerwig, Carrie MacLemore, Megalyn Echikunwoke m fl 
Collegestudenterna Violet, Rose och Heather har tagit på sig uppgiften att med hjälp av sång och dans rädda sina medstuderande från depressioner och självmord. De tar sig dessutom an den nya studenten Lily, ger henne någonstans att bo och berättar hur hon ska klä sig, prata och välja pojkvänner. Regissören Whit Stillman hyllades på 90-talet för sin trilogi om välutbildade och välformulerade unga ur New Yorks överklass, och förväntningarna bland många har varit stora på denna den första film han gör sedan dess. Jag kan inte säga att jag varit en av dem, och det är jag glad för. ”Damsels in distress” ser ut som en sämre teveproduktion, och är hopplöst, nästan underligt, daterad och osamtida. Dialogen leder till skratt i några enstaka fall, men filmen på det stora hela känns mest av allt som en alldeles för långt utdragen sketch.
Publicerades i fredagens Aftonbladet.

söndag, november 25, 2012

Vinnare!


Läs mer om vinnarna på Novemberfestivalen här, där man även kan se några av vinnarfilmerna. Prisutdelningen i sin helhet kan ses här.

Amour ++++


Drama 
Regisserad av Michael Haneke med Jean-Louis Trintignant, Emanuelle Riva, Isabelle Huppert m fl 
Paret Georges och Anne är i 80-årsåldern, och de två för en varm och kulturrik tillvaro tillsammans. En dag får Anne en stroke. Deras liv förändras, vänds snabbt upp och ned - och deras kärlek prövas. Innan vi går vidare, ett erkännande: ”Funny Games” (originalet) var länge något av det otäckaste jag sett, men utöver det har jag aldrig fastnat för regissören Michael Haneke. Hur han än hyllats och prisbelönats har jag fortfarande mest uppfattat honom som en humorlös frossare i världens jävligheter, hans filmer som tomt skramlande mörkertunnor och svärtan i dem som så skrivbordstänkt och kall att jag sällan eller aldrig berörts av den. ”Amour” är något helt annat. Filmen har kallats hans mest tillgängliga och ljusaste film, och det stämmer så till vida att det finns precis tillräckligt mycket ljus, värme och - faktiskt! - humor för att porerna ska öppna sig och tilllåta det svartaste svarta att sippra in under huden. Det är mästerligt uppbyggt, gastkramande tungt och otäckt realistiskt. Jean-Louis Trintignants och Emanuelle Rivas spel (och Isabelle Hupperts, det lilla hon är med) är fullständigt magnifikt.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

lördag, november 24, 2012

Trollhättan








(Har glömt min vanliga kamera, avskyr att ta bilder med telefonen. Men i alla fall.)

måndag, november 19, 2012

Bröllop i Italien ++

Romantisk komedi 
Regisserad av Susanne Bier med Pierce Brosnan, Trine Dyrholm, Paprika Steen m fl 
Efter lyckad cellgiftsbehandling är den omedelbara cancerfaran över för Ida - ”Den skalliga frisören” i danska originaltiteln - och nu kan hon koncentrera sig på dotterns stundande blixtbröllop i Italien, och på att njuta av livet med maken. Tänker hon, till dess att hon hittar honom hemma på soffan med byxorna nere, halvvägs inne i någon från ekonomiavdelningen. Hon tappar de nyss inköpta citronerna på golvet av chocken, och det krävs inte ett geni för att förstå att hon innan eftertexterna sätter igång kommer att ha gjort lemonad av de sura citroner livet serverat henne. Åtskilliga varianter av ”That’s amore” på soundtracket senare, händer just detta. Däremellan har det hunnits med inte bara cancer, bröllop och otrohet, utan också romantik, intriger, fylla, en ung soldat på väg ut i krig, slagsmål, utkomster ur garderober och sorgsna änklingar. Det mesta under några få dygn.  
Susanne Bier har av sina belackare ofta fått höra att hennes filmer lutar för mycket åt det melodramatiska. Själv har jag tyckt att hon med hjälp av sina fina skådespelare och manusmedförfattaren Anders Thomas Jensen oftast lyckats hitta en bra balans mellan humor och allvar. I och med ”Hämnden” härom året trillade hon dock med buller och bång ner i en snudd på helt humorlös melodram (och vann en Oscar för spektaklet). IBröllop i Italien” är det som om hon försökt kompensera genom att med gasen i botten köra i motsatt riktning, och hamnar rakt i någon form av pastellmoln där väldigt lite fungerar. Man får känslan av att det varit ett mellanprojekt där ingen inblandad brytt sig om resultatet. Vad värre är, man får känslan av att man försökt göra en “kvinnofilm” enligt någon torftig målgruppsmall och därför tyckt att man kunnat sänka ribban vad gäller det mesta. Det ser billigt och slarvigt ut, skådespelarna ser ut att vantrivas, humorn faller platt, precis som romantiken. Replikerna blir lästa innantill, och över alltihop ligger en ängslig, tjock matta av musik, som om Bier litat varken på historia eller bilder. Nej, se eller se om hennes "Älskar dig för evigt", "Efter bröllopet" eller "Bröder" i stället.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

måndag, oktober 29, 2012

Möhippan +++



Komedi 
Regisserad av Leslye Headland med Kirsten Dunst, Rebel Wilson, Lizzy Caplan m fl 
När Becky berättar att hon ska gifta sig, tas beskedet inte helt väl emot av väninnorna. Ska hon gifta sig först, hon som är så tjock? Möhippan blir en kaotisk kväll av sprit, sex, droger och sanningssägande, på ett sätt som lutar mer åt ”Baksmällan” än åt ”Bridesmaids”. Jag är kluven till resultatet: å ena sidan de hopplösa stereotyperna (den Kontrollerade,  Spåniga Partyflickan, Snälla Tjockisen, Grovmunnade Slampan) och de stundtals lika hopplösa värderingarna, å andra sidan den roliga, glimtvis hisnande grova dialogen, hur de vänt på könsroller, hur filmen i förbifarten skildrar misogyni utan att vara misogyn, och nedstigningarna i oväntat mörkt territorium. Det är till och med i de mörkare stunderna som humorn funkar bäst. Regan, Gena och Katie svinar på riktigt, är elaka och själviska och säger fruktansvärda saker - och det är kul att titta på. Åtminstone fram till hopknytandet av säcken, som funkar mindre bra. Filmen är Leslye Headlands debut som långfilmsregissör, och jag hoppas definitivt på att få se mer av henne framöver. Varför inte en filmatisering av hennes pjäs om tiden när hon var assistent till filmmogulen Harvey Weinstein?
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet

Room 237 +++


Dokumentär 
Regisserad av Rodney Ascher med Bill Blakemore, Geoffrey Cocks m fl 
”The Shining” har skrämt och förvirrat sedan 1980. Vad försiggår på Overlook Hotel? Vad handlar filmen om, egentligen? Här lägger diverse människor - mer eller mindre övertygande - fram sina teorier. Den handlar om a) folkmordet på indianer, b) Förintelsen, c) Stanley Kubricks våndor efter att ha fejkat månlandningen, eller d) om minotaurer. Med mera. Teorierna illustreras med filmklipp, man får aldrig se dem som pratar i bild. De presenteras heller aldrig närmare, vilket är synd - vissa av dem är alldeles för lätta att avfärda som galningar trots den tyngd de vid en googling visar sig ha. Resultatet är, helt oavsett, en och annan aha-upplevelse och ett flertal ta sig för pannan-ögonblick - och nästa gång man ser The Shining kommer det garanterat att vara med helt nya ögon.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

The Imposter ++


Dokumentär 
Regisserad av Bart Layton med Frédéric Bourdin, Carey Gibson m fl 
1994 försvann en 13-årig Texasbo från sitt hem. Tre år senare dök han upp igen, i Spanien. Med fransk brytning och ett helt nytt utseende. Var det verkligen han? Vi i publiken får tidigt veta att det inte var så, och får samtidigt berättat för oss hur hans familj helhjärtat tog denne mystiske främling till sig utan att ställa frågor. Varför? Det är en oerhörd och fullständigt osannolik historia som berättas i ”The Imposter”, men filmens form ställer sig snabbt i vägen. Intervjuer med den falske sonen, hans "familj" och olika utredare blandas med illa gjorda iscensättningar och den typen av plingplongig spänningsmusik som ofta finns i spekulativa, amerikanska tv-dokumentärer om snaskiga brott. Synd på en så otäck och intressant ärta.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

tisdag, oktober 23, 2012

Min ungdoms kärlek ++++


Regisserad av Mia Hansen-Løve med Lola Créton, Sebastian Urzendowsky, Magne-Håvard Brekke m fl 
Tonåringarna Camille och Sullivan är tillsammans. Den förra älskar mer än den senare, och den senare är på väg att göra en lång resa på egen hand. Tiden innan resan gör de vad förälskade tonåringar gärna gör: använder fina, högtravande och drastiska ord om kärleken och livet och känner stort och mycket. Väntar på att livet ska börja, eller att telefonen ska ringa. Regissören Mia Hansen-Løve tar deras kärlek på allvar, och fångar med perfekt tonträff deras känslor, vad som händer med dem sedan och de små slumpar som leder till olika beslut och skickar dem åt olika håll. Det är vackert, välspelat och fullt av fina detaljer. En fransk variant av Roy Anderssons mästerverk ”En kärlekshistoria”, minus kräftskiveångesten.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

söndag, oktober 14, 2012

kulturlogg - bäst sen sist


Why be happy when you could be normal? Mamma släpade med mig till Kulturhuset för att lyssna på ett samtal med Jeanette Winterson. Jag hade inget förhållande till henne alls, förutom kanske vaga minnen av teveserien Oranges are not the only fruit. Men, jag grät, jag skrattade, gråtskrattade och föll pladask. Tyckte sedan mycket om Why be happy, och tänker ta mig an allt annat hon skrivit. En del av boken går ut på att hon söker efter sin biologiska mamma, och på sätt och vis liknar den A M Homes A Mistress's Daughter. Läs den också, och allt annat A M Homes skrivit. Hennes nya, May we be forgiven, är på väg hem till mig i detta nu. Yay!




Music for chameleons Utan att jag riktigt vet hur det gått till är det här det första jag läst av Capote. Och, det är bland det bästa jag läst. Någonsin. Perfekta textbyggen. Det är exakt så här jag skulle vilja kunna skriva själv. Slutraderna i varje historia gav gåshud. Läs, läs, läs!





Cyrus Om man bortser från den lite larviga premissen med den jobbige sonen: en fint spelad komedi med en hel del skönt off humor.  

Bergmans Video Finns kvar här i 12 dagar till. Studsade i första avsnittet på allt det instagrammiga och designade runtomkringet, men antingen tonade de ner det, eller så vande jag mig, eller så var intervjuerna så bra och intressanta att jag slutade lägga märka till det. John Landis-intervjun i sista avsnittet är extra bra. Hoppas på mer sådan här filmbevakning från SVT!


Stephen Fry: The secret life of the manic depressive Såg den först nu. Mycket intressant! Del 1 finns här. Nu: sugen på att läsa Touched by fire.





Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860 - 1960 Lite torftigt skriven och tjatig emellanåt, men ovärderlig som överblick över svensk homohistoria. Läs! (Apropå svensk homohistoria: ni tittar väl på Torka aldrig tårar utan handskar? Finns här.)


Bully Tung, men viktig.




The Road Ännu jävligare att se efter att ha blivit förälder. Boken var otäckare, men det är fortfarande en riktigt bra filmatisering.





Prater Violet Christopher Isherwood skrev om sina upplevelser i filmbranschen, och boken är väl egentligen rätt... sådär. Men så, WHAM, de sista sidorna gör det värt läsningen.





Phantom of the paradise Carrie, Blow out och den här, De Palmas bästa. 


The Kid Om ni inte sett den innan, se! Om ni redan sett den, se om! Finns här.


Paragraph 175 Mer homohistoria. Inte jättebra dokumentär egentligen, men sevärd. Finns här. (Docutube är för övrigt en himla fin dokumentärsamling.)





Äta sova dö Årets näst bästa svenska film! Bröderna Dardennig, men med humor. 


--

Har missat att lägga ut mina recensioner ett tag. Här är de senaste: Premium Rush (++), Omar dödade mig (+++) och 2 dagar i New York (++++).

The Intouchables (1), Liten Skär och alla små brokiga (3) och Laurence Anyways (4) inhoppsrecenserade jag i Gomorron Sveriges soffa här, och Lawless (2) och Rivalerna (2) här.

Premium Rush ++

 Action 
Regisserad av David Koepp med Joseph Gordon-Levitt, Michael Shannon m fl 
Ett dödsföraktande cykelbud ska leverera ett kuvert från A till B i New York på 90 minuter. Körningen sinkas något, bland annat av en desperat polis som till varje pris vill ha tag på kuvertet. Cykelbudsfilosofi blandas med cykelbudsaction, och som oftast när Hollywood försöker åka snålskjuts på en subkultur kommer filmen flera år för sent och blir inte särskilt bra. Man har uppenbarligen arbetat med oerhört skickliga cyklister och stuntchaufförer, men har misslyckats med att sätta ihop bitarna till spännande action. YouTube:a “bike messenger NY” och du hittar betydligt mer hisnande klipp. Trots allt detta: ”Premium Rush” är så konsekvent i sin fånighet att det faktiskt till slut blir småunderhållande.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Omar dödade mig +++


Verklighetsbaserat drama 
Regisserad av Roschdy Zem med Sami Bouajila, Denis Podalydès m fl 
Filmen bygger på ett verkligt fall, där en rik änka 1991 hittades mördad i sin villa i södra Frankrike. På väggen ovanför hennes kropp stod “Omar dödade mig” skrivet i blod. Hennes trädgårdsmästare anklagades för mordet, och trots en hel del bevisning som talade för hans oskuld dömdes han till 18 års fängelse efter en slarvig rättegång med rasistiska undertoner. Vi får följa en författare som börjar nysta i fallet, parallellt med Omars Kafka-artade kamp för en rättvis rättegång. Författarens jakt på sanningen är småspännande enligt vem-gjorde-det-mall, Omar är fint spelad av Sami Bouajila och hans mardrömslika situation är väl skildrad av regissören Roschdy Zem. Ett intensivt drama med flera starka scener, men det går inte att komma ifrån att man sett liknande förr.
Recensionen publicerades i Aftonbladet.

2 dagar i New York ++++


Romantisk komedi 
Regisserad av Julie Delpy med Chris Rock, Julie Delpy m fl 
Parisiskan Marion (Julie Delpy) och amerikanske pojkvännen Mingus (Chris Rock) bor tillsammans i New York, och har varsitt barn från tidigare förhållanden. Deras relation sätts, som man säger, på prov när Marions familj kommer på besök. Precis som i föregångaren 2 dagar i Paris kommer det mesta av humorn i 2 dagar i New York från kulturkrockarna mellan fransmän och amerikaner. Det är ett koncept där det finns mycket att ta av, och som fortfarande fungerar fint. Resultatet är visserligen ojämnt och slår ibland över i fars, men på det stora hela är känslan att Delpy tar vid där Woody Allen för länge sedan tagit slut. Dialogen är snabb, drastisk och rolig, Chris Rock är oväntat bra (och oväntat lite Chris Rock), och det är charmigt utan att bli kvalmigt knasigt.
Recensionen publicerades i Aftonbladet.

tisdag, augusti 21, 2012

Call Girl. Premiär 9 november.

Ni ser ju. Så skoningslös. Så hård. Så jävla bra.

kulturloggshighlights

Har inte delat med mig av kulturloggen på länge, men här är en snabbsnabb, floskeltät och förmodligen felstavad och grammatiskt hopplös genomgång av det bästa sedan sist. Läs, anteckna, bocka av! 

An army of phantoms: American movies and the making of the cold war och The Dream life; Movies, media and the mythology of the sixties 
Kan inte nog rekommendera de här två böckerna av J Hoberman! Film, popkultur, politik och strömningar, i ett flöde som ger klarare bild av en tid än något annat jag läst. Ser  väldigt mycket fram emot att läsa den kommande, sista delen i serien (där han går i genom tiden från 200-årsminnet av USA:s självständighetsförklaring till Berlinmurens fall).

Making the boys Mycket intressant om tillkomsten av den nu daterade, men då hemskt viktiga The Boys in the band. 

My life so far Jane Fondas självbiografi. Massor av skvaller och tidsanda, förvånansvärt öppet.

Torka aldrig tårar utan handskar En sorglig och/men fin och viktig historielektion som på något sätt borde ingå som obligatorisk läsning i gymnasieskolor. Ser fram emot SVTs dramaserie som bygger på boken.

Gösta Ekman: Farbrorn som inte vill va' stor Sveriges roligaste man har hunnit med så mycket, träffat så många människor och figurerat i så många olika sammanhang att det handlar om så mycket mer än bara honom. Nu: ännu mer sugen på att läsa Gösta Ekman den äldre-biografin, samt den nyinförskaffade Kurre Korint och drömfabriken av Hasse Ekman. (Någon som förresten har en Hasse Ekman-biografi att rekommendera?)

Full Service: My adventyres in Hollywood and the secret sex lives of the stars
Du hör ju. Men, det är inte bara en bok om Scotty Bowers och hans fullständigt osannolika liv, utan också  en bok om svunna, helt andra tider och allt det som doldes under allt det där Hollywood-guldglittret (och i och för sig, fortfarande gör det). Bjuder även på lite för mycket info om Charles Laughtons faiblesse för flensost och fekalier.

Wanderlust En otippat rolig komedi, som är skönt off och vrickad innan den trillar ner i någon form av tramsträsk.

Welcome to Pine Hill Vinnaren av FIPRESCI-priset i Seattle när jag satt i juryn, och jag hoppas verkligen att någon tar den hit till Sverige, på ett eller annat sätt. Ett utdrag ur en recension jag skrev för FIPRESCI:
A few years ago, Keith Miller and Shannon Harper met in the streets of NY, late at night. Miller had a dog with him, a dog he had found on the curb a couple of months earlier and kept as his own. It turned out the dog was Harper’s. They ended up having a long discussion, which in turn ended up with them making a film together. Welcome to Pine Hill is Keith Miller’s first feature, and in it Shannon Harper makes his first appearance as an actor. He plays the main character, who is basically a version of himself. The result of this highly unlikely collaboration will, quietly and without any fuss, knock you right out of your socks. 
The film version of Shannon is an ex dealer, has left his old life behind him and now works as a claims adjuster by day and a bouncer by night. Soon he receives bad news about his health, and, fly on the wall-style, we get to follow him around for the next few days: paying debts, talking to his mother, meeting up with his old friends. Nothing much happens, yet everything and a whole lot is going on. Without actually being about class and race, the film ends up saying a whole lot about those particular things. Some of us would, say, put up signs and knock on doors to get a lost dog back. Some of us know that that same door knocking could end up with people calling the police. Some of us are insured, others aren’t. Some of us go trekking as a hobby, others never set foot in a forest.
(Bilder jag tog i Seattle kan ses här.)

Kinasyndromet Till och med bättre än jag mindes den! Har Michael Douglas någonsin varit så här bra igen?

Take Shelter Tung och ångestframkallande ekonomikrisskräck.

Snow White and the Huntsman Who will ride with me? Who will be my brother? Älskar att det görs något så här stort, snyggt och pampigt med en tjej i huvudrollen! Och slutet, slutet! (Apropå det sorgliga efterspelet och hur det skrivits om det: du har väl läst Jodie Foster om Kristen Stewart?)

Eld Ännu bättre än Cirkeln! Klok, smart och fint och roligt om att vara tonåring, mitt i allt det spännande. Förtjänar all internationell framgång den kan få!

The Heartbreak Kid och Mikey & Nickey Elaine May är någon jag läst mycket om, utan att egentligen ha sett så mycket av det hon gjort. Men nu när jag gjort det har hon seglat upp bland dem jag är mest nyfiken på och mest imponerad av. Inte för att hennes filmer är perfekta - för det är de inte, de är väldigt ojämna - men för att de glimrar av briljans, och är så modigt egna.

Husbands Kompakt Cassavetes-ångest.

Till sist: Recensionerna av Weekend, Take this waltz och Tomboy.

måndag, augusti 13, 2012

Jag minns en sommar ++++

Dramakomedi 
Regisserad av Julie Delpy med Lou Avarez, Julie Delpy, Eric Elmosnino m fl 
En kvinna (i en tillkämpad, onödig och bara några minuter lång ramhandling) sitter på ett tåg och minns en av barndomens stora familjefester. Ett dygn under sommaren 1979 fyllt av åldringar, sjungande barn, fulla vuxna, flicktrånande, politiska diskussioner som spårar ur - och NASA:s Skylab som hotar att falla ner och krossa just dem. Intensiva familjefester på film är inte ett helt nytt koncept, men med den här fina ensemblen är resultatet charmigt och värmande, och håller sig för det mesta på rätt sida mustigheten. För övrigt tror jag att alla filmer borde innehålla en scen där en 11-årig flicka tar av sig glasögonen för att dansa till punk.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

måndag, augusti 06, 2012

Your sister's sister ++++

Romantik/Dramakomedi 
Regisserad av Lynn Shelton med Mark Duplass, Emily Blunt, Rosemarie DeWitt m fl 
Jack håller ett bittert och för alla inblandade ganska plågsamt tal på den lilla sammankomsten på årsdagen av hans brors död. Hans bästa kompis Iris, som är hans döda brors ex, är liksom hans andra vänner trött på hans destruktiva beteende och skickar honom till sin pappas stuga, där det varken finns telefon, internet eller tv. Tanken är att han ska få egentid, och ro i sinnet. Det visar sig dock att det i stugan redan finns en syster som precis gjort slut med sin flickvän. Och tequila. Därifrån blir det ännu mer komplicerat, och inte alls som någon hade tänkt sig.  
I någon annans händer, och med andra skådespelare, hade de här komplikationerna lika gärna kunnat urarta i springa i dörrar-fars eller melodramatisk såpa. Så blir det aldrig här. Lynn Shelton har mestadels låtit skådespelartrion Emily Blunt, Mark Duplass och Rosemarie DeWitt improvisera, och det har fallit väl ut. Man tror på de här människorna. Det finns en energi och värme mellan dem, det är fullt av bakgrundshistorier mellan raderna, saker som påverkar deras relationer men aldrig behöver sägs rakt ut för att publiken ska förstå. Spelet är fint och intimt, dialogen rolig och smart, det är rörande och på riktigt. Och, romantiskt. (När så många av de större romkomsen nuförtiden antingen går ut på att para ihop fullt fungerande kvinnor med smaskande slobbar/sexistiska karlakarlar/jättebebisar eller totalt saknar all form av kemi mellan de två skådespelarna som utgör kärleksparet - eller ännu värre, en kombination av dessa båda fenomen - är det extra välkommet med en film som den här.) Det är inte bara det romantiska och roliga som fungerar, Shelton har liksom i förbifarten också lyckats riktigt bra med relationen mellan de två systrarna. ”Your sister’s sister” kanske ser lite billig ut ibland, och kanske blir det lite väl indiemysigt några gånger, och möjligen funkar inte precis alla vändningar - men på det stora hela är det helt klart en film man ska se om man är svältfödd på nya romantiska komedier. Se Sheltons ”Humpday” också när du ändå är i farten, även om den inte är riktigt lika bra.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Take this waltz ++++

Drama/komedi 
Regisserad av Sarah Polley med Michelle Williams, Seth Rogen, Luke Kirby m fl  
Margots och Lous förhållande är som förhållanden lätt blir efter några år, och när den förstnämndas vägar korsas med Daniels sätts gräset är grönare-funderingar i rullning. Skådespelaren Sarah Polleys tredje långfilm som regissör är märkligt ojämn. Å ena sidan: Full av stelt skådespeleri och stel dialog, kombinerat med scener pepprade med usla metaforer. (Margot åker till exempel rullstol mellan incheckning och gaten på flygplatsen för att hon, visar det sig, har problem med livets transportsträckor.) Å andra sidan: Scener som är så exakta och rakbladsvassa att de är snudd på smärtsamma. Som till exempel en enkel scen där Daniel och Margot åker tekoppskarusell till Buggles Video killed the radio star. Michelle Williams spel under de där korta minuterna rymmer så mycket att man på sin höjd kan hoppas på att få se något liknande på bio vart tredje år. Det är sådana ögonblick som gör att man med glädje tar sig igenom resten. Extra plus också för nakenscenen i duschen, med Sarah Silverman och Williams. Det är två kvinnor som duschar efter ett simpass, inget märkvärdigare än så. Och tyvärr just därför så väldigt märkvärdigt.
Recensionen publicerades i Aftonbladet.

söndag, juli 01, 2012

Ute och fiskar osv.


Hej så länge!

Weekend +++++

Romantik/drama 
Regisserad av Andrew Haigh med Tom Cullen, Chris New m fl  
Russell har för länge sen kommit ut inför sina vänner, men visar sig fortfarande ha problem med att själv helt och hållet acceptera sin läggning. När han plockar upp Glen på en klubb för kvällen blir deras korta möte något helt annat än en engångsgrej, något som sätter betydligt djupare spår än så. Regissören Andrew Haigh gör en modern variant på David Leans klassiker ”Kort möte” och fångar med exakt tonträff en bit samtida kärleksliv - och får det att se enkelt ut. Det är stora känslor trots, eller kanske mer tack vare, det enkla och lågmälda. Spelet mellan Tom Cullen och Chris New är så fint och på riktigt och äkta att man får lyckosvindel i magen, och ”Weekend” lyckas vara både hjärtslitande bitterljuv och skratta högt-brittjargongrolig på samma gång. Missa den inte.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.