onsdag, februari 14, 2007

Livsavgörande ögonblick

Har ni haft några sådana? Alltså, inte livsavgörande slumpar som gjort att ni hamnat i en viss stad, glidit in på ett visst yrke, träffat en viss människa eller så - utan ett livsavgörande ögonblick som förändrat hela ert sätt att se på saker och ting?

Jag tänker på mitt livsavgörande ögonblick ganska ofta, särskilt när man hör eller läser om eller pratar med deprimerade människor, eller känner sig under isen själv. Jag var 20, och min dåvarande pojkvän bodde kvar i Frankrike, jag hade åkt hem till mina föräldrar någon månad för att jag inte hade några pengar. När jag ringde och berättade att jag köpt en biljett tillbaka till Lyon sa min polare (som delade lägenhet med min dåvarande) Kommer du hit för x skull? Alltså, han har skaffat sig ett eftermiddagspök, så det kanske du ska snacka med honom om. Alltså, det här var en snubbe jag var jätteförälskad i, vilket min polare visste. Jag fattar inte riktigt vad hon tänkte. Eftermiddagspök? Det här var en snubbe som fått mig att lifta fram och tillbaka till Lyon med en lastbilschaffis, som fått mig att träna i timmar för att han kallade mig tjockis, det här var en kille som hånglat med en tjej rakt framför mig, lagt på luren i örat på mig när han hånglade med en annan osv osv - utan att jag gjort slut. Ni fattar, jag var dum i huvudet och tänkte inte riktigt klart. Hursomhelst, jag ber min polare räcka över luren till x. Jag och x chitchattar en stund tills jag undrar om det är nåt särskilt han vill berätta? Han säger nävaddå? Nä, men jag hörde något om ett eftermiddagsknull? Ja, jo, vi har träffats några gånger, vaddå då? Okej, jaha, jaja, jag kommer hursomhelst tillbaka på fredag. Vi ses! sa jag och la på luren. Åkte till Lyon några dagar senare och lyckades vara iskall och hålla masken i en vecka. Tills en annan polare bestämde sig för att berätta att x träffat den här tjejen i en månad varje dag och sen övergick till att ljudillustrera hur det lät när x och den här tjejen hade sex. Jag skämtar inte. Jag vet än idag inte riktigt hur den här polaren tänkte. Antingen ville hon provocera fram en insikt om att x verkligen inte var något att ha, eller så var hon plain jävla stupid och/eller elak. Hursomhelst, jag gick hem och spydde, och sen gick jag ut och drack tequila.

Minnesfragment från kvällen: kryper bakom bardisken och yrar om att jag tappat en lins, beklagar mig hos barägaren (som jag kände) och undrar hur tjejen sett ut, om x tagit dit henne blablabla över till mig tokgråtandes och kräkandes i en buske skrikandes till x hur fan kuuuuunde du gråtgråtgråt BLÖRGH UÄÄRGH över till mig övergiven i samma buske BLÖRGH över till mig krypandes hem, förbi en piketbuss med franska poliser som skriker hora efter mig (gee thanks, just what I needed) kommer hem, träffar mina polare i hissen, de är på väg ut för att leta efter mig och säger typ att x verkligen gillar mig, men att han har svårt att visa det. Nä? Verkligen? säger jag och ramlar raklång in i hissen. Åker upp till vår lägenhet, där jag håller alla vakna en lång stund med mitt rantande och mitt hysteriska gråtande och skrikande tills allting plötsligt blir helt klart och väggarna slutar snurra och jag kommer på en sak: Jag kommer att komma över det här. Och blir helt lugn. Och kall, för vad är poängen med alltihop? Is that all there is? Det var som jag har för mig att det ultimata straffet i Liftarens guide till galaxen var: man slungades ut i världsrymden i en piconanosekund och såg jorden på håll och hur liten den var. Jag minns att jag inte kunde sluta skratta, jag skrattade hela natten, långt efter att de andra hade somnat. Dagen efter gick jag till jobbet och ljudillustratören sa hur är det med dig idag? du var så jävla full igår och jag svarade ja, jo, nä, det är okej och sen fortsatte jag att servera läsk och pizzor till otrevliga franska småbarnsfamiljer och allting var helt annorlunda.

21 kommentarer:

Erika Lundin sa...

Du, fantastiskt inlägg. Känner igen den här "allt kommer bli bra"-insikten. Den, ja, kan göra rätt mycket.

Anonym sa...

TACK EMMA! Precis vad jag behövde höra. Man kommer över människor och saker hur svårt det än känns. Undrar för tillfället varför jag överhuvudtaget går upp om mornarna men nu känns han (för det finns självklart en sådan) helt plötsligt inte lika viktig. Men antagligen är det bara möjligt att komma till din insikt om man verkligen lever ut sin smärta. För hur ska man annars kunna gå vidare?

Emma sa...

Hmmm, förstår hur ni menar - och är såklart glad om jag peppat till allt kommer bli bra-känslan och så. Men just då var den där känslan allt annat än peppande. För om man kommer över allting, och det gör man ju, varför då ge sig IN i relationer? Förstår ni hur jag menar? Som slutet på Is that all there is, sången:

... I thought I'd die, but when I didn't, I thought to myself, is that all there is to love?

Det är ju en ganska uppgiven känsla.

Anonym sa...

Sant men å andra sidan, när man är I en relation är ju den det absolut viktigaste så det kanske bara är ännu ett sätt för oss att ljuga för oss själva eftersom alternativet skulle vara att gå under? Självdistansen är ju aldrig så stor som när det krisar och det borde väl bero på att det är då den verkligen behövs.

Anonym sa...

varför blir alla tjejer idioter då de är förälskade?
och så djävla ledsna då killen är otrogen? Bli förbannade istället!!!Be dem dra åt helvete!

Anonym sa...

Fint Emma, sorgligt och skönt. Upplever något liknande just nu. Och ingenting kommer någonsin att bli likt det som jag trodde var verkligheten igen. På riktigt existerar bara inom var och en av oss – ingen bär på samma på riktigt. Kul att läsa din blogg, vet inte om du minns mig från den där midsommarveckan när Alela bjöd in J T Leroy till Stockholm, helt klart en av de mest hysteriska veckorna i mitt liv. Jag körde runt honom i min lilla vita Golf och vi gjorde alla vårt bästa för att tillfredsställa J Ts passion för ”anyting you can drink with a straaaaw”. Remember?

Anna Nio sa...

Bra ämne att skriva om, mind if I lånar det till ett eget inlägg? Vet inte om jag skulle klassificera mitt som livsavgörande egentligen, mer som personlighetsbestämmande och ett test och bevis på ens inneboende psykiska styrka. Fast, det kanske är såna stunder som räknas som livsavgörande? Svårt att fastställa sånt, det känns som att det är upp till varje enskild person att bestämma klassificeringen. :)

Emma sa...

Anna: Jo, det förstås. Jag har ett litet Blow-up-citat på väggen: Nothing like a little disaster for sorting things out. Typ så. :) (Fast i just det där fallet räckte tydligen inte det där för mig, jag behövde ännu mer katastrof för att fatta att x inte var något att ha. Oh well.)

Anonym: Jag tror nog att killar också blir sådana då och då. Det är hursomhelst 10 år sen det där hände - och jag skulle aldrig välja ett sånt förhållande nu.

Emma sa...

Rebeca: Klart jag kommer ihåg! Skickar en massa energi och pepp åt ditt håll!

Anna Nio: Sure, go right ahead!

Anonym sa...

anonym: Grabbar blir sådana ibland också. Fråga mig.

Emma: Bra skrivet!

SNy. sa...

Fan vad glad man blir ibland. Jag menar, att man har allt skit bakom sig, och förhoppningsvis bara bra saker framför sig. Saker och ting, som man säker ångar idag, är bra att ha i bagaget. De har ju liksom format en till vad man är. Idag skulle du ju aldrig lifta tusen mil för en sådan sak, utan bara takca och säga "ajö". Man utvecklas ju alltid till det bättre. Skönt.

Irriterande, jag har råkat ställa in kinesiska på mitt blogger-konto, och jag hittar inte tillbaka igen. Fan vad meckit det har blivigt att posta grejer!!!

Emma sa...

Almen: Såklart ni blir & tack! :)

sny: Eller HUR?! Visst är det skönt! Meckigt med kinsesiska, du. :)

S sa...

Intressant ämne! Jag tycker jag har väntat hela mitt liv efter ett ögonblick där jag slås av någon form av insikt som ska få mig att omvärdera allt/förändra mitt liv. Behöver inte ha med kärlek att göra, en uppenbaraelse från Jesus skulle räcka gott. Eller bara att man en dag plötsligt BESTÄMDE sig för någonting, satte upp ett mål, som man sedan stenhårt såg till att nå!
Men icke. Jag tror ibland att jag fått en glimt av sådana insikter, men bara flyktigt. Det har gått så långt att jag trott att sådana fenomen bara varit ett mytiskt påfund. Det är tydligt att jag har haft fel. Och en smula hoppfullt.

Emma sa...

Trogna läsare av min blogg vet att jag fått tecken av Jesus i form av ett flygande kors. Var jag säker på då i alla fall. Jag var tre år, och sa till mamma att hon inte skulle vara rädd för Jesus var med oss. :)

superkryp sa...

"Jobbig" men bra läsning. :)

Johan Ahlin sa...

Fint inlägg, säkert många tjejers story.

Anonym sa...

Tro mig, killar hamnar också i de här situationerna. Befinner mig kanske i den just nu, men vet inte. När man är kär i någon är det svårt att veta om denna person är elak eller om man själv ställer orimliga krav. Hur som helst: fint inlägg som berörde.

S sa...

Den där jesusstoryn skulle faktiskt vara kul att läsa om lite mer i detalj. Blev det inget religöst uppvaknande efter en sån bizarr grej?

Emma sa...

Superkryp: Tack!

Johan: Tack, och jag håller med ovanstående talare om att det nog är lika många killars story.

Anonym: Oj, skickar lite extrepepp åt dit håll, wherever you are. Och en tanke om att de mäniskor som är elaka ofta är små och ynkliga. Inte för att den vetskapen gör dem lättare att leva med, eller en anledning att stanna hos dem - men man slipper i alla fall ta på sig skulden för saker och ting när det egentligen inte har med en själv att göra.

S: Nja, alltså - det var bara typ så. Så här i efterhand tänker jag ju att det var ett upplyst kyrkokors i toppen av ett torn eller så. Jag är helt antireligiös these days.

Magnus Tannergren sa...

Ett livsavgörande ögonblick för mig var samma sekund som jag kom upp ur tunnelbanan på 34:e gatan i New York efter 12 timmars flygning och fick se Empire State Building upplyst i majnatten 2005. Då och där bestämde jag mig för att man inte kan hata den här världen hur ond den än verkar vara.

Tre dagar senare bestämde jag och min sambo oss för att skaffa barn då vi gick en promenad i Greenwich Village. Och för 8 månader sedan föddes sonen.

Emma sa...

Åh vilken söt historia! :)