The Next Best Thing gick nyss på TV400, jag hade faktiskt inte sett den tidigare. Det har bara inte blivit av, och snacket som gått om den, kritiken den fått har inte riktigt gjort mig så sugen. Men av en slump läste jag i en tidning, blogg, någonstans - jag kommer inte ihåg var, och jag är ledsen om jag stjäl det här ifrån någon - häromdagen om Rupert Everetts självbiografi, och att han i den säger om det alla kallar hans livs största filmiska bottennapp något i stil med att han kanske skämdes när det begav sig, men att han några år senare befann sig i en bar någonstans i Asien och filmen gick på en tv-skärm i bakgrunden - och plötsligt var filmen avant garde, något som var före sin tid, någonting vågat och provokativt. Och att det var ett av hans livs största ögonblick. Ärligt talat, jag tyckte att filmen var rätt vågad fortfarande, också här i Sverige 2007. När det gäller romantiska komedier från USA är det som om de vad gäller könsroller, sex och sexualitet tagit några gigantiska kliv bakåt de senaste åren. Häromdagens film t ex, You, me and Dupree, var vidrig. Och den ängsliga böghumorn som florerar i diverse svenska humorprogram gjorda av heteromän är inte så jävla roligt det heller.
Och någonstans gör jag nog en koppling till Britney-härvan och vårdnadstvisten tidningarna kastat sig över. Någon mening från en kvällstidning sitter kvar och skaver: "Kevin försöker smutskasta Britney genom attt berätta om hennes sex-eskapader med andra kvinnor.". Smutskasta?
4 kommentarer:
Såg på sammandraget av Oscargalan igår och man kan ju inte annat än hålla med dig... DeGeneres var ju lam lam lam och det hela kändes väldigt segt. Trist. och vilket jävla antiklimax till avslutning när The Departeds producent (!!!) står och tar emot priset för bästa film och sen så är det slut? och det sista man får se är hans ointressanta nuna?
och varför har amerikanska bolag alltid eftertexter som ser ut som de tagits direkt ur "glamour"?
erik: Det är producenten/producenterna som tar emot priset för bästa film.
No shit? jag menar bara på hur fruktansvärt ointressant det är att se dem ta emot det sista priset på oscarsgalan.
Jo, men så är det ju alltid. Jag tyckte nog ändå att det var hemskt sött att se Scorsese stå där i kulisserna och kika ut.
Skicka en kommentar