Har ni haft några sådana? Alltså, inte livsavgörande slumpar som gjort att ni hamnat i en viss stad, glidit in på ett visst yrke, träffat en viss människa eller så - utan ett livsavgörande ögonblick som förändrat hela ert sätt att se på saker och ting?
Jag tänker på mitt livsavgörande ögonblick ganska ofta, särskilt när man hör eller läser om eller pratar med deprimerade människor, eller känner sig under isen själv. Jag var 20, och min dåvarande pojkvän bodde kvar i Frankrike, jag hade åkt hem till mina föräldrar någon månad för att jag inte hade några pengar. När jag ringde och berättade att jag köpt en biljett tillbaka till Lyon sa min polare (som delade lägenhet med min dåvarande)
Kommer du hit för x skull? Alltså, han har skaffat sig ett eftermiddagspök, så det kanske du ska snacka med honom om. Alltså, det här var en snubbe jag var jätteförälskad i, vilket min polare visste. Jag fattar inte riktigt vad hon tänkte.
Eftermiddagspök? Det här var en snubbe som fått mig att lifta fram och tillbaka till Lyon med en lastbilschaffis, som fått mig att träna i timmar för att han kallade mig tjockis, det här var en kille som hånglat med en tjej rakt framför mig, lagt på luren i örat på mig när han hånglade med en annan osv osv - utan att jag gjort slut. Ni fattar, jag var dum i huvudet och tänkte inte riktigt klart. Hursomhelst, jag ber min polare räcka över luren till x. Jag och x chitchattar en stund tills jag undrar om det är nåt särskilt han vill berätta? Han säger
nävaddå? Nä, men jag hörde något om ett eftermiddagsknull?
Ja, jo, vi har träffats några gånger, vaddå då? Okej, jaha, jaja, jag kommer hursomhelst tillbaka på fredag. Vi ses! sa jag och la på luren. Åkte till Lyon några dagar senare och lyckades vara iskall och hålla masken i en vecka. Tills en annan polare bestämde sig för att berätta att x träffat den här tjejen i en månad varje dag och sen övergick till att
ljudillustrera hur det
lät när x och den här tjejen hade sex. Jag skämtar inte. Jag vet än idag inte riktigt hur den här polaren tänkte. Antingen ville hon provocera fram en insikt om att x verkligen inte var något att ha, eller så var hon plain jävla stupid och/eller elak. Hursomhelst, jag gick hem och spydde, och sen gick jag ut och drack tequila.
Minnesfragment från kvällen: kryper bakom bardisken och yrar om att jag tappat en lins, beklagar mig hos barägaren (som jag kände) och undrar hur tjejen sett ut, om x tagit dit henne blablabla över till mig tokgråtandes och kräkandes i en buske skrikandes till x
hur fan kuuuuunde du gråtgråtgråt BLÖRGH UÄÄRGH över till mig övergiven i samma buske BLÖRGH över till mig
krypandes hem, förbi en piketbuss med franska poliser som skriker hora efter mig (gee thanks, just what I needed) kommer hem, träffar mina polare i hissen, de är på väg ut för att leta efter mig och säger typ att x verkligen gillar mig, men att han har svårt att visa det. Nä? Verkligen? säger jag och ramlar raklång in i hissen. Åker upp till vår lägenhet, där jag håller alla vakna en lång stund med mitt rantande och mitt hysteriska gråtande och skrikande tills allting plötsligt blir helt klart och väggarna slutar snurra och jag kommer på en sak:
Jag kommer att komma över det här. Och blir helt lugn. Och kall, för vad är
då poängen med alltihop?
Is that all there is? Det var som jag har för mig att det ultimata straffet i Liftarens guide till galaxen var: man slungades ut i världsrymden i en piconanosekund och såg jorden på håll och hur liten den var. Jag minns att jag inte kunde sluta skratta, jag skrattade hela natten, långt efter att de andra hade somnat. Dagen efter gick jag till jobbet och ljudillustratören sa
hur är det med dig idag? du var så jävla full igår och jag svarade
ja, jo, nä, det är okej och sen fortsatte jag att servera läsk och pizzor till otrevliga franska småbarnsfamiljer och allting var
helt annorlunda.
Most people go through life dreading they'll have a traumatic experience. Freaks were born with their trauma. They've already passed their test in life. They're aristocrats. (Diane Arbus.)
