lördag, november 07, 2009

Sekunderna efter att jag såg det här...


... hände ungefär följande på samma gång:

1) Ett knastertorrt oj, jaha samsades med
2) chock och glädje som rusade genom kroppen innan de lämnade plats åt
3) känslan av att åka Fritt fall ner i ett snurrande Vertigo-hål till ljudet av en testton och tusen frågor och tankar av varierande viktighetsgrad. Som

Vad gör man nu? Vilket jävla ansvar. Herregud. All oro som det här barnet kommer att innebära i resten av mitt liv, kommer jag att orka det? Hur gör man för att oron inför om ungen ska klara sig, bli påkörd, få te spillt över sig, få kompisar, tycka om sig själv, få snälla pojk- eller flickvänner, allt sånt, inte ska ta över? Kommer jag och M att fixa det här? Kommer jag att fixa det här? Det här kommer att bli jobbigt. Vi måste bli ett lag. Vi måste fixa våra issues innan ungen kommer ut. Jag måste fixa mina issues. Vad gör vi med mina perioder när jag känner mig avstängd? Kan man förklara sådant för ett barn och få det att känna sig omtyckt och älskat ändå? Tänk om M och ungen bondar så mycket att jag hamnar utanför? Tänk om jag blir den känslokalla surfittan som håller ordning och M blir lekkompis och trygghet? Kan vi bo kvar här? Får vi plats? Vi får ta bort mitt skrivbord i sovrummet och ställa en säng där. Vi har inga dörrar i lägenheten. Vi måste ha en dörr. Vi kanske måste bygga någon skiljevägg. Folk kommer att ha så mycket åsikter om hur vi ska göra det här och vad vi ska tycka och hur vi ska må. Är det här slutet för mitt sexliv? Långresan till San Fran får vi nog skippa. Herregud, jag som är i så jävla dåligt skick. Hur ska jag orka bära runt en unge i magen? Hur ska jag orka föda en unge? Förlossning. Jag kommer att ha ont och stackars M kommer att stå där och inte veta vad han ska göra och jag kommer att vara så jävla arg. Jag kommer att förstöra det som ska vara det finaste ögonblicket i våra liv. Jag kommer att skita på mig i ett rum fullt med folk och någon kommer att sätta på en cd med avslappnande delfinljud och jag kommer att bli så förbannad att jag nitar M i ansiktet.

och sedan

4) ett totalt lugn som la sig som ett kastrullock över allt annat. Det bestod av två olika delar: Stannar ungen kvar i min mage så gör den det, får jag missfall så får jag missfall. Det är helt utanför min kontroll. och Det här fixar vi. På vårt sätt.

Sedan gick jag ut i vardagsrummet med stickan i handen och frågade M om han fortfarande kunde tänka sig en liten unge med mig. (Han hävdar att det första jag sa var We're fucked men det är inte sant.) Responsen var ungefär Va? Men. Är det sant?! Sådär kan du väl inte bara. Oj. Haha! Klart jag vill. Oj. Haha!. Sedan satt vi lite chockade och omtumlade och begrundade det hisnande stora i alltihop och sedan tror jag att jag var tvungen att skriva några recensioner och börja packa inför Italien-resan dagen efter. Vi hann ungefär kolla upp vad jag kunde äta innan vi åkte. Inga italienska delikatesser visade det sig.

(Testet gjordes ironiskt nog några timmar efter att det här inlägget skrevs. Hade med andra ord exakt samma symtom som jag brukar ha. Förutom kanske att jag plötsligt behövde D-kupa och det kändes som om någon New York Ripper-ade brösten med rakblad om de snuddade vid något.)

Väl i Italien visade det sig att graviditet, redan existerande åksjuka och italienska bergsvägar var en synnerligen misslyckad kombo. 10 dagar förflöt hur som helst i ett tillstånd där mat verkligen inte var gott alls och illamåendet växte i styrka varje dag. Hemma igen började två veckor av den värsta bakfylla man kan tänka sig: jag behöll ingen mat överhuvudtaget, var för trött för att orka något, titta på film och datorskärm framkallade åksjuka. Vet inte riktigt hur det gått om jag inte jobbat hemma. Sedan skrev vi in oss hos en barnmorska (jag hade stålsatt mig inför massivt moraliserande, men det uteblev) och jag fick tips om att börja käka åksjuketabletter. Funkar! Istället för att vara handikappande illamående och sjukt trött har jag varit något mindre illamående och sjukt trött de 6 veckorna sedan dess. Att spy en eller två omgångar om dagen känns mycket trevligare än att göra det fem, sex. (Att magen helt slutat processa mat är en annan sak. Varje natt är som att gå och lägga sig efter en lite för sen, lite för fet middag med för mycket vin: man sover oroligt, magen står åt alla hörn, man svettas, kissar kanske fem gånger och har mat som står en upp i halsen. Ett tag var jag förresten säker på att maten skulle lägga sig lager på lager i magsäcken och börja en förruttnelseprocess där inne som skulle innebära att jag skulle börja kräkas fermenterad mat och/eller fekalier. Men det är en parentes.)

De här veckorna har hur som helst varit en allt annat än positiv upplevelse. Det är svårt/omöjligt att vara glad när man mår illa, vill dra sig undan, ingenting är gott och man lever nästan uteslutande på morötter, frukt, torkad frukt, sallad, keso, nötter, nyponsoppa, mackor, yoghurt och lagad mat i enstaka små doser. Men i onsdags! I onsdags gick vi på en ultraljudsundersökning. När vi såg bilderna blev M fuktig i ögonen och hörde 2001-musiken inne i huvudet. Jag tror att jag mest blev förvånad. En unge! I min mage! Som rör på sig och ser frisk ut! Det blev verkligt plötsligt. Och jag blev gladare. Lite lättare att må illa nu. Det är verkligen inte kul, men väldigt mycket lättare. Mitt i all brist på glädje hade jag nästan börjat tro att jag inbillat mig alltihop, eller att det kanske var en tumör de skulle hitta. Men, nä. Det var en liten hoppjerka med jättelånga ben som låg där inne och cyklade med benen och sparkades och boxades. Vi kallar den Grodan och den ser ut så här:



Jag är i vecka 14 och jag vet att precis allt kan hända med det där lilla knytet, men känner mig ganska lugn i det att det faktiskt inte finns något jag kan göra för att påverka saker och ting. Om allt går som det ska är det i alla fall mitten av maj som gäller. (Vilket för övrigt verkar vara när Katrin Zytomierska ska föda. Jag ser framför mig en showdown på BB Stockholm, där vi kommer in exakt samtidigt och det bara finns ett rum kvar. Hon får det och jag får föda ensam i en badbalja i en korridor.)

--

Till sist, en fråga: M har kollat på Marlon Brandons tal till sin son i Superman misstänkt många gånger nu. Är detta något jag bör oroa mig för eller är detta ett helt normalt sätt för 70-talister att förbereda sig inför föräldraskapet på?

--

Ni har ingen jävla aning om hur läskigt det är att trycka på publicera-knappen nu. Jag kan inte. Jo, nu gör jag det. Geronimo!

79 kommentarer:

Julia sa...

Oj! Grattis! Oj!

Emma sa...

Oj, sa Bull. :)

Och tack, tack!

(Herregud, det ilar i hela kroppen och jag har sjukt mycket handsvett just nu. Vet inte varför det var så jävla läskigt att trycka på publicera.)

Dennis sa...

Jag har blivit lite blödig efter det att mina systrar fick så förbannat coola små barn, så det kom ett par tårar när jag läste det här inlägget. Grattis!

Emma sa...

Tack snälla!

(Och, läsare av den här bloggen vet ju att jag är blödig i vanliga fall. I ain't seen nothing yet, tydligen.)

Gabh sa...

Grattis! Syna att det är inte ett roligare kroppslig erfarenhet.

Finns ännu mera Marlon Brando på Richard Donner-version av Superman 2 :D (som har ett bättre slut tom; U.S. artikisk patroll lol).

Mats Strandberg sa...

Du, då fattar jag att det inte blev nån Paranormal Activity igår.
Älskar det här inlägget. Se till att spara och visa personen det berör om tjugo år! :D

Anonym sa...

Grattis, har två själv, det är grymt. Det är så fiffigt ordnat att man hinner med att vänja sig vid saker och ting under tidens gång!

Emil sa...

Heja, grattis och lycka till!

Annika sa...

Vilket fint inlägg. Grattis!

Anonym sa...

Emma och M grattis! Ni kommer klara dettta på ert eget sätt precis som du sa Emma, no worries!/AFM

Magnus sa...

Ett mycket fint inlägg om en egentligen obeskrivlig känsla (skulle jag gissa). Detta visste jag inte när du skrev din befogade kommentar om Schulmans text häromdagen.

Jag önskar grattis och all lycka!

Sternegård sa...

jag blev helt rörd utan att känna dig. lycka till!

Anonym sa...

Stort grattis Emma! kram.

Mariah sa...

Stort grattis! Jag tyckte själv att det var rätt pissigt att vara gravid. Vet inte om det tröstar dig att det går över. Och att det är resultatet som räknas, inte om man uppfyller "underbart välsignat tillstånd"-myten.

tobias sa...

Coolt! Stort grattis!!

Sitter och kollar när min lilla tjej sitter och äter samtidigt so
jag läser. Känns som det var nyss jag satt och stirrade på en gravtest. 2 år sedan nu...

Elin sa...

Väldigt fint inlägg. Grattis!

Eric L sa...

Grattis!

Anonym sa...

Äntligen!

Niklas sa...

Även jag stämmer in i gratulationskören, trots att jag inte känner dig. Jag tror att ni kommer att märka att allt det där du oroar dig för löser sig, för en sak är helt säker: ert barn kommer att visa er exakt vad det behöver. Perfekt förälder är ingen, men alla kan marinera sina barn i kärlek, och det är det allra viktigaste. Oron för något ska gå snett har jag skrivit om nyligen (apropå Schulman). Den slipper man aldrig ifrån, men man får helt enkelt hacka i sig den, för det är det värt.

Emma sa...

Tack fina ni för glada tillrop, lugnande och kloka ord och grattis! Jag blir lite mushy av läsningen. Tack, tack.

Niklas: Vilken fin text du skrivit om oro, den kändes i hjärtat.

Här finns den om ni andra vill läsa:

http://niklas-hellgren.blogspot.com/2009/11/missfall-som-misslyckande.html

Apropå Äntligen!-kommentaren: har vi månne Gert Fylking ibland oss? :)

Gabh sa...

Kanske bäste om man slutar läsa om missfall till maj?

Lycka till med 10,000. Du är modiga.

Emma sa...

Graviditetsforum ska man i alla fall hålla sig borta ifrån i vilket fall som helst. Landets gravida verkar fullständigt vansinniga, nästan allihop.

Hmm, ja. 10 000 BC. Det får kanske bli i morgon...

catherine sa...

men ÅH va jättecool. GRATTIS :)

Emma sa...

Tack! Det är jättecool och läskigt på samma gång. :)

Magnus sa...

"Landets gravida verkar fullständigt vansinniga, nästan allihop."

Redan den insiktsfulla kommentaren visar att du här en hälsosamt sansad syn på din situation! :)

En annan Emma sa...

Stort grattis!

Emma sa...

Magnus: Stämningen på vissa av forumen är lite otäck. Folk verkar nästan inte göra annat än att sprida lösa rykten om vilken mat och vilka beteenden som orsakar fostret ond, bråd död.

Emma: Tack, tack!

Anonym sa...

Åh, vilket roligt och fint inlägg på samma gång. Grattis!

Brooks sa...

Grattis!

Och bildbevis på att det inte är en chestburster, det måste vara lugnande. :)

Gabh sa...

Nästan. :) Du verkar har tagit det väl. Bättre än jag skulle har.

Martin sa...

Tack för en väldigt bra text. Det ordnar sig säkert. Två tips. Fyra veckor ledigt för pappan istället för två vid förlossningen. Fyll frysen med mat innan.

Emma sa...

Anonym: Tack!

Brooks: Det var faktiskt väldigt skönt. :)

Martin: Tack för goda råd! Ja, fyra veckors ledigt - minst! - tillsammans i början känns väldigt vettigt. Eftersom vi båda är flexibla frilansare ska det nog gå att ordna. Det där med frysmat har jag redan tänkt ut att det skulle vara en bra plan. Tänker lite väl före ibland. :)

Johan Ahlin sa...

Grattis!
Bra att du digitaliserat ul-bilden, de bleknar jättefort på kylskåpsdörren!

Emma sa...

Jag plåtade bara av bilden, så det blev lite suddigt. Måste scanna vid tillfälle. Och japp, originalbilderna sitter på kylen.

Och, tack!

Elca sa...

Åh, jättegrattis!

Jag tittade på UL-bilden och ba "åh, en bebis!!" varpå min man replikerade: "vi har redan en". Men just den där känslan av att inse att det är något så stort på gång, den är sååå häftig. Och jag skriver under på alla de där funderingarna du hade om ansvar och roller och allt -de går inte över när ungen kommer direkt - men oj vad det är värt det.

Det kommer gå så bra det här så ska du se!

Quaddo sa...

Gratulerar!

superkryp sa...

Vad spännande och roligt! Grattis och lycka till, till er båda!

Klart att det är ett gott tecken att M kollar in Marlon. (Det är alltid ett gott tecken.)

saom sa...

Wohoo! Vad häftigt!

Grattis grattis grattis. Och lycka till!

eff sa...

Ballt! Grattis!

Emma sa...

Tack för grattis fina ni!

Och, Superkryp: Jo, det är nog ett bra tecken. Men jag var tvungen att fråga lite försiktigt om han tänkte skicka iväg minikiddot i en rymdkapsel.

Oskar sa...

Åh, grattis!

Jag kilade bara in för att kolla upp dina nollnollfilmer och så snubblade jag över detta...

Jag läste och världen stannade av lite. Och nu sitter jag här helt rörd. Så himla fint, så himla stort.

Att bli förälder är det absolut bästa jag gjort. Jag önskar verkligen er samma känsla.

Grattis igen!

Anders sa...

Grattis till dig och M. En väldigt fin text.

Emma sa...

Anders & Oskar: Tack!

TeachGirl sa...

Häftigt! Grattis! Ni kommer att bli lysande föräldrar. Det kommer att bli kul att följa dig under denna resa.

Dan (gearhead) sa...

Grattis! :)

Tomas_Timelock sa...

Grattis! Grattis! (kanske dags att byta namn på bloggen nu lr?)

//tomas

Anonym sa...

Grattis. Fasen vad kul. Väldigt fint skrivet. Men det här har jag vetat sen du skrev om kz, jag bara kände det på mig. Lycka till. Jimmy

Emma sa...

Tack hörrnini för grattis, vad snälla ni är!

TeachGirl: Vi får väl se hur mycket gravidbloggande det blir, men med på resan får ni ju hänga med i alla fall. :)

Tomas: Byta namn på bloggen? Nä, varför då? Det ska ju enligt en del källor ha varit SHOOT ME WHILE I'M HAPPY som Fats Waller skrek när han satt och lirade piano och var som gladast.

Jimmy: Haha! Jag funderade faktiskt på om någon skulle fatta misstankar... Men jag tror nog att jag skulle reagerat på både det KZ skrev och det Eva Rusz kontrade med oavsett om jag själv varit på tjocken eller inte.

Anonym sa...

åh, grattis!

Emma sa...

Tack!

Danitra sa...

Nämen vad kul! Här får jag precis reda på att min favoritfilmrecensent har en blogg - och att hon är på smällen!

Stort grattis, ska med intresse följa det!

Anna Nio sa...

Jävlar i min lilla låda, här händer det saker! Grattis! :D

magnus (den riktiga) sa...

Det var som fan. Grattis!

Emma sa...

Danitra: Åh, "favoritfilmrecensent". Vad trevligt! Tack för grattis och välkommen hit!

Anna Nio & magnus: Ja, jävlar. :)
Tack!

Teresa sa...

Grattis! Yay!

Bea sa...

Stort grattis! Och för övrigt är det ingen som kan det här med att vara förälder från början, det lär man sig och ni anpassar er efter just det barn ni får.

Daniel Feldt sa...

Grattis Emma och Martin! Är själv på samma resa (vecka 36) och jag hoppas att du får må toppen. Lycka till!

Magdalena sa...

Jag skulle bara kolla läget på din blogg och så ramlade jag över denna underbara berättelse. Jag blev alldeles tårögd. Utan att känna dig så önska jag dig (er) all lycka!
Och du -om du har en bra relation till din barnmorska och som har tid med dig, prata med henne och skit i resten. Messerschmittar, Moralisk panik och Jante finns det gott om på dom där forumen.

Emma sa...

Teresa: Tack, tack!

Bea: Jo, man får ju hoppas att det där är något som ger sig med tiden. Tack för grattis och lugnande ord!

Daniel: Grattis right back at ya! Lycka till, hoppas allt går bra för er!

Magdalena: Tack för lyckönskning och goda råd! Jo, det där med forumsurfande har jag redan gett upp... Den info man behöver letar jag efter på andra ställen.

Olof sa...

iiiih vad roligt och spännande. Vi fick precis vårt första barn. Älskar att där står gravid på testet, inga konstiga blåa streck o sånt, bara rakt upp och ner GRAVID!(vi hade ett precis likadant). Det här med blödigheten kan jag bara skriva under på.. Fint, snyggt jobbat :D Grattis!

Karin sa...

Stort grattis, vad fint skrivet! Jag känner igen de där känslorna ganska exakt, vår unge är beräknad till slutet av april...

Leo sa...

Wow grattis. Det är alltid kul med barn, fast det är ju lätt att säga när man slipper klämma ut dem själv:)

Lars Johansson sa...

Gratuluerar. Jag vill se en samlingsbild när ni kommer hem från BB med modern, fadern, bebisen och storken.

Emma sa...

Olof: Ja, jag är också ganska förtjust i att det står "Gravid" på testet. De där plusen och strecken kändes ju onekligen lite mer vaga... Hoppas det går fortsatt bra för er och er unge, och tack för grattis!

Karin: Tack så mycket! Och grattis tillbaka får man väl säga då! Lycka till och hoppas du får må bra hela vägen!

Leo: Tack! Själva utklämmandet är jag inte så rädd för än faktiskt, tänker att det där ordnar förhoppningsvis min kropp. Så länge ställer jag in mig på att det säkert kommer att vara överjävligare än vad man kan föreställa sig. :)

Lars! Tack, och tihi.

Maria sa...

Fy, det här inlägget är så underbart, jag blir glad ända in i själen! Modig är du.
Best of luck.

Emma sa...

Åh, tack snälla för fina ord och lyckönskningen!

Popmorsan sa...

AHMEN EMMA! Grattis! Gud vad himla roligt. Det kommer gå bra. *kunde jag så kan du*

Massa kram / Em.

Emma sa...

Åh, tack för pepp och grattis!

ingy sa...

Grattis! :)

Emma sa...

Tack, tack!

Pia sa...

Grattis säger ännu en okänd person som gillar din blogg!

Jag mådde också sådär ohyggligt illa de första tre månaderna när jag var gravid, jag kom till en punkt (hjälpt på traven av läkaren som tipsade om åksjuketabletter som glatt sa att hans fru hade mått illa under alla nio månaderna av sin graviditet) där jag trodde att jag helt enkelt skulle må illa resten av livet och inte kunna glädjas åt ungen för jag skulle bara må illa hela tiden. Men så var det ju tack och lov inte, och resten av graviditeten mådde jag faktiskt väldigt bra. Resten löser man lite som det kommer, bland annat som sagt genom att hålla sig långt, långt ifrån gravidforum.

Emma sa...

Tack snälla för uppmuntrande ord! Det verkar vara på väg åt rätt håll när det kommer till illamåendet, har inte spytt på en och en halv dag. Yaaay!

Fredrik sa...

Jättegrattis till dig och Martin!
Det är precis som du skriver en spännande skräckfylld resa man gör... Tillsammans!

Och tänk vad mycket barnfilm du kommer att få titta på framöver! Det gäller bara att få ungen att fastna för de som man själv står ut med att se om och om igen :)

Emma sa...

Tack så mycket! Ja, massor av härligt tecknat! Wohoo! Gäller att indoktrinera dem tidigt. :)

Alexanderf sa...

Inte illa! hoppas illamåendet antar

Emma sa...

Jag hoppas och tror förstås att du menar "avtar". :)

Alexanderf sa...

Det hoppas jag också!

Conan sa...

Har slarvat med att läsa din blogg, här kommer ett oerhört försenat men varmt GRATTIS! Klart ni fixar det här - man gör det, bara. Tro mig. Ta hand om dig!

Emma sa...

Tack för grattis och pepp!