Robert Pattinson är ju inte attraktiv, egentligen, åtminstone inte i mina ögon. Men Edward är, och i alla fall i första filmen tyckte jag att Pattinson och Stewart lyckades förmedla den attraktionen på ett övertygande sätt.
Jag förstår frågan. Jag funderade över det redan när han spelade Cedric Diggory (som ju också skall vara supersnygg) i Harry Potter-filmen. Men jag kan faktiskt inte svara på den.
Jag fattar inte heller riktigt grejen med Pattinson... (Alls faktiskt. Vilket är anledningen till att jag postade en så fånig fråga från början.)
Jag håller helt med dig om att det man verkligen lyckas med i Twilight och New Moon är attraktionen mellan Pattinson och Stewart. Men i New Moon undrar jag om inte Pattinson blir lite utklassad av Taylor Lautner. Man har verkligen försökt utnyttja hans sixpack till max.
Men en konstig grej med manlig hud/kvinnlig blick på duk: när han tog av sig sin t-shirt (på ett fullständigt omotiverat sätt) skrattade stora delar av publiken på pressvisningen. Som att en halvnaken man är rolig, mer än attraktiv. Fast then again, det kanske handlade om sättet de gjorde det på.
Samma sak förresten med en scen där Patinson rör sig i slowmotion mot kameran till hög musik, folk skrattade och fnissade lite - när det helt uppenbart är tänkt att man ska swoona lite i sin biostol. Egentligen väldigt synd att man skrattar åt tonårstjejers åtrå på det sättet. Men det skiter de förhoppningsvis fullständigt i. :)
Jo, det sägs att Taylor Lautner tar över -- bland annat för att han verkar tycka att det är kul att stå i rampljuset även utanför filmduken (se senaste Vanity Fair). Och han är faktist, måste jag erkänna lite gumsjukt, ganska läcker.
Men det är fascinerande, för i böckerna är det så tydligt att varulvarna är liksom kött medan vampyrerna är ande (varulvarna är hungriga, varma, snarkar, växer så det knakar, osv), varulvarna är working class, (nästan) all male, ethnic (native Americans) medan vampyrerna är överklass, bildade, huvudsakligen vita -- i alla fall de som är vegeterianer.
Kan det vara så att publiken skrattar av samma anledning som jag måste ursäkta mig med att jag är gumsjuk? Att kvinnors/tjejers åtrå är antingen hotfull eller pinsam?
Skall se New Moon i morgon. Återkommer eventuellt om den på min blogg.
Jag måste erkänna att jag inte har läst någon av böckerna, men även i film-New Moon är varulvarna... väldigt mycket kött och kropp.
Jag tror att publiken skrattar av de anledningar du nämner, men också att man på något sätt blivit van vid att manliga kroppar på duk inte är objekt för åtrå öht, utan är där för att man ska skratta åt dem. Jämfär tex när Hollywoods manliga humorelit var "nakna" på omslaget av Vanity Fair i exakt samma poser som den kvinnliga skådespelareliten varit några nummer tidigare. Inte riktigt samma känsla man fick av bilderna.
Exakt det där om manlig och kvinnlig nakenhet har jag tänkt mycket på. En tjej kan ju t.ex. inte moona, eller streaka, utan att det automatiskt blir snuskigt och sexigt. Kanske även lite roligt, om hon inte är så snygg i så fall, men mest nåt snuskigt. Och så är ju tjejen i fråga helt bonkers som gör så också, och nån man nog bör akta sig för att umgås med - medan en kille som moonar bara är rolig och tokig på ett bra sätt.
Jämför också strippor: kvinnliga strippor = hett och syndigt, manliga strippor = humoristiskt och löjeväckande. Även om det verkar finnas en hel del damer som uppskattar manlig striptease också, god help me så ser jag inte varför.
Jag tror att problemet ligger i att de manliga stripporna rör sig i klassiskt kvinnliga manér, medan en streakande tjej är inne på killars kroppsspråk och hotar. Det kanske blir kortslutning i hjärnan, helt enkelt, man förväntar sig att se det andra könet men så är det inte så, och då skrattar man för att det ser så fel ut?
Jo, men något sådant är det tror jag. Att vi blivit så vana vid att se kvinnlig hud exponeras på ett visst sätt, och kvinnor röra sig och vara på ett visst sätt - och tvärtom - så att det blir "fel" i huvudet. Tragiskt.
Det handlar ju i Twilight och New Moon också om att det är väldigt lätt av någon anledning att håna fenomen som caterar till unga tjejers åtrå. Samma sak med tantsnusket jag läste när jag växte upp. Var annars skulle jag få läsa om så mycket kvinnor som var starka och drivande i bl a sin sexualitet? Ingenstans. Klart de hånades och uppfattades som löjliga/hotfulla.
Sjukt tragiskt var ordet, sa Bull. Vad sägs om att du som ändå är en kvinna med en röst som hörs, skriver ett tänkvärt inlägg om saken? Jag skulle välkomna det med öppna armar och länka vidare till precis alla jag känner. :D
Annars är det nog lätt att avfärda tonårstjejers åtrå som ytlig och barnslig, just för att de tenderar att föredra magra, bleka, blyga och tysta unga män, vilka enligt normen inte uppfattas som sexuella alls (en man "ska" ju vara stark, lång, frisk, bestämd och ha ett lagom stort mått av aggressivitet, bara sådär så det är sexigt liksom). Därför fnyser kanske många och tänker att de snedvridet lustar efter något/-n som inte skickar ut sexuella signaler alls, eftersom de själva är för unga för att förstå sig på sin egen, än mindre andras, sexualitet alls än. Fast i realiteten finns det många vuxna kvinnor som också gillar den typen av man, och varför inte? Smaken är som röven, klöven.
Mannen behöver väldigt sällan ta av sig tröjan/kläderna i film för att visa sin duglighet. Den får så många andra uttryck. Som att rädda världen etc. Dvs helt andra egenskaper än nakenhet som är att vara sårbar, det är kvinnans domän.
Mannen i fråga hade troligtvis haft samma komiska effekt på publiken om han hade dragat - iklädd typiskt kvinnliga kläder. Det blir liksom absurt. Därför fnitter.
En man besitter praktiska egenskaper. I filmer där man ska visa på att en man är misslyckad har han tummen mitt i handen, har svårt att hålla ihop sin familj eller så är det kvinnan som bestämmer. Han saknar också vänner, manliga sådana. Som t.ex. i I love you man. Männen finner varandra i hobbyrummet. Där kan de skrika, vråla, banka och slå; leva ut sina primala instinker och hur fånigt de än beter sig är det inget som ifrågasätts. De kan till och med snacka runk utan att en tillstymmelse till rodnad uppstår på någon i biopubliken. Inte förrän när dessa attribut, sätt att uttrycka sig återtas är han åter en maskulin varelse.
Övervägande majoritet för "Nej", kanske för att vi är många över 30? Det är väl inte Pattinson utan karaktären man åtrår gissar jag, precis som vi var många som blev knäsvaga av Dirty dancing-Johnny när det begav sig.
Men det var många bra teorier om varför vi fnissar när mannen exponeras, jag kan bara hålla med!
Bea: Jo, det har förstås med att göra att både jag och de som läser förmodligen är lite äldre än de som i första hand är målgruppen för i alla fall filmerna.
Försöker minnas vilka jag blev knäsvag av när jag var tonåring. Tror det handlade mer om lirare som Dave Gahan och så där, lite mer åt det halvkriminella och drogande slaget. :)
Anonym: Jag tycker inte heller att Twilight var så jättebra, men den där attraktionsgrejen tycker jag däremot att de lyckats bra med - och det är ju egentligen också huvudelementet.
Brooks: Jag har väl inte sagt att det inte skulle kunna bli bra? Jag har bara sagt att det skulle bli en ångestfilm. Och det skulle det väl?
Nej det skrev du nog inte, jag tolkade det nog bara så. Men ja självklart skulle det vara ångestladdat, superkänsligt. Men om man vill komma på djupet med manliga känslor så ser jag inte något bättre ämne. Ganska långt ifrån hunk och stud-idealet som helt och hållet präglar hollywood-kulturen.
Jag tycker iofs att en film om en 40-årig kvinnlig oskuld skulle vara precis lika ångestfylld - jag vet inte om det handlar om just manligt/kvinnligt där?
Ja jo med största sannolikhet. Men vi är väl båda överens om att det vore mer uppseendeväckande om det handlade om en man eftersom, som vi redan har konstaterat, att det inte görs film där män får visa upp dessa svagheter som hamnar inom det området. Rädsla, social inkompetens och så vidare.
Jag säger inte att det vore ett minst lika tragiskt öde att beskåda på film om det handlade om en kvinna, men jag tror att det ändå hade funnits en sorts acceptans för ett sådant öde bland den stora publiken.
Så du tror inte det är mer uppseendeväckande (fel eller ej) att en man lever i sort ofrivillig celibat än en kvinna.
Kraven på att en man ska fånga och vara herre över sin egen sexualitet är ju ändå något som alltid finns närvarande i omgivningens förväntningar på honom. Även från han själv. Däremot ses fortfarande kvinnan som ett passivt objekt. Däremot tror jag inte att en kvinnas krav skiljer sig från mannens på den här fronten. Men trots att feminismen har haft ett stort genomslag i vår kultur finns det ju fortfarande problem med hur män och kvinnor och deras respektive egenskaper framställs på film. Vilket i sin tur påverkar sinnebilden av hur man ska agera i social kontext.
"Så du tror inte det är mer uppseendeväckande (fel eller ej) att en man lever i sort ofrivillig celibat än en kvinna."
Nej. Ofrivilligt celibat till 40-årsåldern tror jag är lika upseendeväckande både när det handlar om män som om kvinnor - och jag håller alltså inte med dig om att det skulle finnas en förmodat större acceptans för ett sådant kvinnoöde än om det drabbade en man. Oavsett om det var i verkligheten eller på film.
Men ja, självklart är det så att det är skillnad i hur män och kvinnor framställs på film.
Jag tror att det inte hade gått att göra The 40 year old virgin till en komedi med en kvinnlig huvudroll. Inte med det gapflabb-resultatet i vilket fall.
Vad jag försöker säga är att skillnaden även finns i verkligheten. Men sättet att framställa denna skillnaden på i film inte alltid görs särskilt bra. --- Det finns helt enkelt inget intresse för stora filmbolag att producera film som ställer dessa frågor. Kan vi enas om det tror du?
Åh, tack för lästipset! Riktigt bra läsning, även om jag nu kanske har svårt att hålla med honom hela vägen, t ex blir det lite fånigt mot slutet när han ska bestämma och förklara vad som är "dålig konst".
31 kommentarer:
Robert Pattinson är ju inte attraktiv, egentligen, åtminstone inte i mina ögon. Men Edward är, och i alla fall i första filmen tyckte jag att Pattinson och Stewart lyckades förmedla den attraktionen på ett övertygande sätt.
Jag förstår frågan. Jag funderade över det redan när han spelade Cedric Diggory (som ju också skall vara supersnygg) i Harry Potter-filmen. Men jag kan faktiskt inte svara på den.
Jag fattar inte heller riktigt grejen med Pattinson... (Alls faktiskt. Vilket är anledningen till att jag postade en så fånig fråga från början.)
Jag håller helt med dig om att det man verkligen lyckas med i Twilight och New Moon är attraktionen mellan Pattinson och Stewart. Men i New Moon undrar jag om inte Pattinson blir lite utklassad av Taylor Lautner. Man har verkligen försökt utnyttja hans sixpack till max.
Men en konstig grej med manlig hud/kvinnlig blick på duk: när han tog av sig sin t-shirt (på ett fullständigt omotiverat sätt) skrattade stora delar av publiken på pressvisningen. Som att en halvnaken man är rolig, mer än attraktiv. Fast then again, det kanske handlade om sättet de gjorde det på.
Samma sak förresten med en scen där Patinson rör sig i slowmotion mot kameran till hög musik, folk skrattade och fnissade lite - när det helt uppenbart är tänkt att man ska swoona lite i sin biostol. Egentligen väldigt synd att man skrattar åt tonårstjejers åtrå på det sättet. Men det skiter de förhoppningsvis fullständigt i. :)
Jo, det sägs att Taylor Lautner tar över -- bland annat för att han verkar tycka att det är kul att stå i rampljuset även utanför filmduken (se senaste Vanity Fair). Och han är faktist, måste jag erkänna lite gumsjukt, ganska läcker.
Men det är fascinerande, för i böckerna är det så tydligt att varulvarna är liksom kött medan vampyrerna är ande (varulvarna är hungriga, varma, snarkar, växer så det knakar, osv), varulvarna är working class, (nästan) all male, ethnic (native Americans) medan vampyrerna är överklass, bildade, huvudsakligen vita -- i alla fall de som är vegeterianer.
Kan det vara så att publiken skrattar av samma anledning som jag måste ursäkta mig med att jag är gumsjuk? Att kvinnors/tjejers åtrå är antingen hotfull eller pinsam?
Skall se New Moon i morgon. Återkommer eventuellt om den på min blogg.
Jag måste erkänna att jag inte har läst någon av böckerna, men även i film-New Moon är varulvarna... väldigt mycket kött och kropp.
Jag tror att publiken skrattar av de anledningar du nämner, men också att man på något sätt blivit van vid att manliga kroppar på duk inte är objekt för åtrå öht, utan är där för att man ska skratta åt dem. Jämfär tex när Hollywoods manliga humorelit var "nakna" på omslaget av Vanity Fair i exakt samma poser som den kvinnliga skådespelareliten varit några nummer tidigare. Inte riktigt samma känsla man fick av bilderna.
Ska bli spännande att se vad du tycker!
Har inte tänkt så mycket på om han är attraktiv eller ej. Hmm... han har en vacker näsa. Annars, njae...
/Näsexpert Lotta
Hmm. Varken näsan eller resten gör något för mig...
Exakt det där om manlig och kvinnlig nakenhet har jag tänkt mycket på. En tjej kan ju t.ex. inte moona, eller streaka, utan att det automatiskt blir snuskigt och sexigt. Kanske även lite roligt, om hon inte är så snygg i så fall, men mest nåt snuskigt. Och så är ju tjejen i fråga helt bonkers som gör så också, och nån man nog bör akta sig för att umgås med - medan en kille som moonar bara är rolig och tokig på ett bra sätt.
Jämför också strippor: kvinnliga strippor = hett och syndigt, manliga strippor = humoristiskt och löjeväckande. Även om det verkar finnas en hel del damer som uppskattar manlig striptease också, god help me så ser jag inte varför.
Jag tror att problemet ligger i att de manliga stripporna rör sig i klassiskt kvinnliga manér, medan en streakande tjej är inne på killars kroppsspråk och hotar. Det kanske blir kortslutning i hjärnan, helt enkelt, man förväntar sig att se det andra könet men så är det inte så, och då skrattar man för att det ser så fel ut?
Jo, men något sådant är det tror jag. Att vi blivit så vana vid att se kvinnlig hud exponeras på ett visst sätt, och kvinnor röra sig och vara på ett visst sätt - och tvärtom - så att det blir "fel" i huvudet. Tragiskt.
Det handlar ju i Twilight och New Moon också om att det är väldigt lätt av någon anledning att håna fenomen som caterar till unga tjejers åtrå. Samma sak med tantsnusket jag läste när jag växte upp. Var annars skulle jag få läsa om så mycket kvinnor som var starka och drivande i bl a sin sexualitet? Ingenstans. Klart de hånades och uppfattades som löjliga/hotfulla.
Sjukt tragiskt var ordet, sa Bull. Vad sägs om att du som ändå är en kvinna med en röst som hörs, skriver ett tänkvärt inlägg om saken? Jag skulle välkomna det med öppna armar och länka vidare till precis alla jag känner. :D
Annars är det nog lätt att avfärda tonårstjejers åtrå som ytlig och barnslig, just för att de tenderar att föredra magra, bleka, blyga och tysta unga män, vilka enligt normen inte uppfattas som sexuella alls (en man "ska" ju vara stark, lång, frisk, bestämd och ha ett lagom stort mått av aggressivitet, bara sådär så det är sexigt liksom). Därför fnyser kanske många och tänker att de snedvridet lustar efter något/-n som inte skickar ut sexuella signaler alls, eftersom de själva är för unga för att förstå sig på sin egen, än mindre andras, sexualitet alls än. Fast i realiteten finns det många vuxna kvinnor som också gillar den typen av man, och varför inte? Smaken är som röven, klöven.
Jag har rustat tidigare idag. Syns det hur jag rustade? Fur mej var det självklart hur jag skulle rusta.
Det är den manliga nakenheten som är pinsam.
Mannen behöver väldigt sällan ta av sig tröjan/kläderna i film för att visa sin duglighet. Den får så många andra uttryck. Som att rädda världen etc. Dvs helt andra egenskaper än nakenhet som är att vara sårbar, det är kvinnans domän.
Mannen i fråga hade troligtvis haft samma komiska effekt på publiken om han hade dragat - iklädd typiskt kvinnliga kläder. Det blir liksom absurt. Därför fnitter.
En man besitter praktiska egenskaper. I filmer där man ska visa på att en man är misslyckad har han tummen mitt i handen, har svårt att hålla ihop sin familj eller så är det kvinnan som bestämmer. Han saknar också vänner, manliga sådana. Som t.ex. i I love you man. Männen finner varandra i hobbyrummet. Där kan de skrika, vråla, banka och slå; leva ut sina primala instinker och hur fånigt de än beter sig är det inget som ifrågasätts. De kan till och med snacka runk utan att en tillstymmelse till rodnad uppstår på någon i biopubliken. Inte förrän när dessa attribut, sätt att uttrycka sig återtas är han åter en maskulin varelse.
Anna Nio: Jo, kanske borde jag skriva ett sådant. Vi får se.
Lars: Hur röstade du då?
Brooks: Nej, män tillåts sällan vara varken sårbara, nakna eller sexuella objekt i filmer. Kanske skulle bli för scary för Hollywoodbossarna.
Mm, det hade varit intressant med en 40 year old virgin utan skämt. Faktiskt.
Usch. Vilken ångestfilm...
Övervägande majoritet för "Nej", kanske för att vi är många över 30? Det är väl inte Pattinson utan karaktären man åtrår gissar jag, precis som vi var många som blev knäsvaga av Dirty dancing-Johnny när det begav sig.
Men det var många bra teorier om varför vi fnissar när mannen exponeras, jag kan bara hålla med!
Jag har inte riktigt förstått grejen med Twilight. Jag har inte läst böckerna men filmen i sig var så oerhört.. tråkig?
/N
Ja? Ångest är väl bra, konstnärligt och djupt. Eller varför skulle det inte kunna bli bra?
Bea: Jo, det har förstås med att göra att både jag och de som läser förmodligen är lite äldre än de som i första hand är målgruppen för i alla fall filmerna.
Försöker minnas vilka jag blev knäsvag av när jag var tonåring. Tror det handlade mer om lirare som Dave Gahan och så där, lite mer åt det halvkriminella och drogande slaget. :)
Anonym: Jag tycker inte heller att Twilight var så jättebra, men den där attraktionsgrejen tycker jag däremot att de lyckats bra med - och det är ju egentligen också huvudelementet.
Brooks: Jag har väl inte sagt att det inte skulle kunna bli bra? Jag har bara sagt att det skulle bli en ångestfilm. Och det skulle det väl?
Nej det skrev du nog inte, jag tolkade det nog bara så. Men ja självklart skulle det vara ångestladdat, superkänsligt. Men om man vill komma på djupet med manliga känslor så ser jag inte något bättre ämne. Ganska långt ifrån hunk och stud-idealet som helt och hållet präglar hollywood-kulturen.
Jag tycker iofs att en film om en 40-årig kvinnlig oskuld skulle vara precis lika ångestfylld - jag vet inte om det handlar om just manligt/kvinnligt där?
Ja jo med största sannolikhet. Men vi är väl båda överens om att det vore mer uppseendeväckande om det handlade om en man eftersom, som vi redan har konstaterat, att det inte görs film där män får visa upp dessa svagheter som hamnar inom det området. Rädsla, social inkompetens och så vidare.
Jag säger inte att det vore ett minst lika tragiskt öde att beskåda på film om det handlade om en kvinna, men jag tror att det ändå hade funnits en sorts acceptans för ett sådant öde bland den stora publiken.
Hmm. Vet inte om jag håller med om det där.
Så du tror inte det är mer uppseendeväckande (fel eller ej) att en man lever i sort ofrivillig celibat än en kvinna.
Kraven på att en man ska fånga och vara herre över sin egen sexualitet är ju ändå något som alltid finns närvarande i omgivningens förväntningar på honom. Även från han själv. Däremot ses fortfarande kvinnan som ett passivt objekt. Däremot tror jag inte att en kvinnas krav skiljer sig från mannens på den här fronten. Men trots att feminismen har haft ett stort genomslag i vår kultur finns det ju fortfarande problem med hur män och kvinnor och deras respektive egenskaper framställs på film. Vilket i sin tur påverkar sinnebilden av hur man ska agera i social kontext.
Översta stycket är inte i sin helhet.
Men visst ställs det fler frågor kring en man som lever i ensamhet?
Det var det jag försökte skriva men glömde bort att ändra.
"Så du tror inte det är mer uppseendeväckande (fel eller ej) att en man lever i sort ofrivillig celibat än en kvinna."
Nej. Ofrivilligt celibat till 40-årsåldern tror jag är lika upseendeväckande både när det handlar om män som om kvinnor - och jag håller alltså inte med dig om att det skulle finnas en förmodat större acceptans för ett sådant kvinnoöde än om det drabbade en man. Oavsett om det var i verkligheten eller på film.
Men ja, självklart är det så att det är skillnad i hur män och kvinnor framställs på film.
Jag tror att det inte hade gått att göra The 40 year old virgin till en komedi med en kvinnlig huvudroll. Inte med det gapflabb-resultatet i vilket fall.
Vad jag försöker säga är att skillnaden även finns i verkligheten. Men sättet att framställa denna skillnaden på i film inte alltid görs särskilt bra.
---
Det finns helt enkelt inget intresse för stora filmbolag att producera film som ställer dessa frågor. Kan vi enas om det tror du?
Javisst, det trodde jag att vi enats om för länge sen!
Emma! Jag tror den här artikeln poängterar lite det du försökte säga i din recension på SVT.
http://www.escapistmagazine.com/articles/view/columns/moviebob/6797-Twilight-of-the-She-Geeks
Åh, tack för lästipset! Riktigt bra läsning, även om jag nu kanske har svårt att hålla med honom hela vägen, t ex blir det lite fånigt mot slutet när han ska bestämma och förklara vad som är "dålig konst".
Skicka en kommentar