TTA är det nya Aqua Limone

Hamnade på releasekalas för Tough Alliance igår. Och kunde väl någon gång ungefär när scenen taktfast hoppades sönder av identiska och mycket, mycket entusiastiska män konstatera att jag är too old for this shit. Och att jag är lite för mycket från en håla för att tycka att det här med masspsykos och konformitet är så charmigt. Som så mycket annat som alla i en liten klick faller hårt för - i alla fall ett litet tag - känns det som någon bestämt att det här mina vänner, det är fan-tas-tiskt. Och så tycker alla det och så är det inte mer med det. Lite som med Aqua Limone-tröjorna. (Sen att TTA är riktigt trevliga att lyssna på hemma är ju en annan sak. På plats blödde mitt hjärta hursomhelst lite för dem. Jag inbillar mig att det inte kan vara så där jätteroligt att förväntas vara dyngpackad och mima och vifta med en elgitarr mitt i en psykotisk massa som om man vore en dyngpackad trix-apa. Men jag vet inte. Jag kanske var full och gick in i modersmode och fick precis allt om bakfoten. Det händer ibland. Som när jag oförhappandes hamnade på efterfest med en svensk rockstjärna och på fyllan tyckte att det var så obehagligt med alla hans vängamar som gamade på honom, och tyckte det var så ohyggligt sorgligt att det sattes på en video med en av bandets konserter, att alltihop var som en sorglig version av Spinal Tap. När jag gick därifrån skrev jag en fyllelapp där det stod något i stil med att den här rockstjärnan inte skulle glömma bort att han var en fin människa, och att han kanske skulle se över sin bekantskapskrets. Sen tror jag att jag ritade en liten blomma och la lappen under hans kudde och gick. Som om jag var någon självutnämnd Moder Teresa. Jag blir fortfarande helt svettig när jag tänker på den där jävla lappen.)