söndag, december 03, 2006

Extra! Bloggexklusiva leftovers!

Argh. Kortade precis boken med i runda slängar 20 000 tecken med en markering och ett litet knapptryck. Boken skulle först handla om både sex, sexualitet och våld på film - men successivt har jag bantat bort frågorna och bitarna som har med våld att göra. Jag bakade istället ihop våldsbiten till temasidor - men nu rök de också. Och hamnade här istället. Enjoy! (Blogger strular fortfarande, ska feta frågor och göra det mer allmänt lättläst när jag kan.)

UPPDATERING: Det blev på tok för långt för att man skulle orka läsa det som ett blogginlägg. Jag delar upp den i några olika delar istället och pytsar ut dem då och då. Som små julklappar till de våldsintresserade. Okej?

Så, här är del I:

1. Hur tycker du att våld oftast skildras i film?
2. Finns det “bra” och “dåligt” våld?
3. Vilken är den mest våldsamma filmscen du sett?

Christine Vachon:

1. Det är helt klart så att det finns en obalans i vad som är godtagbart när det gäller sex och vad som är godtagbart när det gäller våld för minderåriga. Jag har egentligen ingen åsikt. Jag går inte omkring med en skylt och protesterar mot våld i filmer, jag protesterar inte heller mot rökning i filmer... Det är ju ett annat hett ämne här – att folk inte ska få röka i film, för det ger för många tonåringar idéer om att det är cool att röka. Jag tror inte på det där, att media får dig att göra saker.

Varför är våld mer accepterat tror du?

Tjaa du, det är det som är 48 000 kronors–frågan. Jag har ingen aning.

2. Nooooo. Hela den här positiva och negativa bild–grejen... Då är man nere på den där nivån igen, om vad som egentligen avgör om något är artistiskt eller inte. Jag är inte beredd att vara skiljedomare när det gäller det där – och jag vet inte om jag vet någon annan heller som skulle kvalificera för en sådan sak.

Neil LaBute:

1. Jag tror att vi är bättre på det nuförtiden, kanske gillar vi det till och med mer än sex. Det läggs ner mycket tid på att förfina konsten att få någon att falla snyggt från en hög byggnad eller blir skjuten, men inte mycket tid läggs på att få en kyss påtaglig eller en sexscen trovärdig, eller njutbar för den delen. Det finns några regissörer, och manusförfattare som tänker sig våld på ett sätt som känns verkligt, vissa skapar sin egen typ av porr genom att göra det, på ett sätt som genererar längtan efter blod hos oss som tittar. Gör det att det nödvändigtvis är lyckat? Jag är inte så säker på det, men responsen är fascinerande.

Nicolas Winding Refn:

1. Vissa filmare, och förmodligen tillhör jag dem, är besatta av våldets natur. Våld är bra drama. Shakespeare skrev om våldsamma människor som begick våldsamma dåd. Det har nog mycket att göra med fiktionens uppbyggnad och traditionella berättelsestrukturer. Fysiskt och mentalt våld är en väldigt känslomässigt engagerande process när det fungerar. Film som konstform är känslomässigt dränerande för publiken, de måste engagera sig för att verkligen känna.

2. Jag har alltid fascinerats av människor som delar upp saker och ting i “acceptabelt, bra våld” och “ icke acceptabelt, dåligt våld”. I en “konstnärlig” film är det okej, men om det är gjort i ett “icke–konstnärligt” sammanhang är det inte okej. Jag har aldrig lyckats förstå det där sambandet. Jag tror bara att våld fungerar om man är känslomässigt engagerad i filmen. Bara då blir den fysiska aspekten av våldet sekundärt. Om man inte känner det, kan man bara blunda och stänga ögonen inför det. Då ser vi det inte ens. Då har det inte samma effekt. Visst våld kan man inte blunda för, man kan inte gömma sig för det. Jag försöker alltid ge mina filmer ettt känslomässigt engagemang istället för ett fysiskt sådant. Det går tillbaka till less is more–devisen. Ju mindre du visar, ju mer känner publiken. Att känna är väldigt annorlunda från att se, och är mycket mäktigare och starkare.

Vissa säger att du glorifierat våld med dina filmer, vad har du att säga till dem?

Jag förstår inte hur de kan tycka det. Mina filmer innehåller väldigt lite våld – och när de gör det visar de upp våldets negativa sidor. Det kommer alltid att vara en destruktiv mekanism. Våld förstör allt det rör vid. Jag kan inte jobba på något annat sätt. Det är så våld fungerar i verkliga livet. Även om vi gör fiktion och rena fantasier måste vi ta in verklighetens känslor in i den fantasin för att det vi gör ska fungera.

3. Den mest våldsamma film jag sett är förmodligen Cannibal Holocaust. Det är nog för att den är så välgjord. Får jag förresten säga två filmer? Då måste jag nämna den ryska filmen Gå och se... också. Cannibal Holocaust är våldsam i sin chockeffekt, men Klimovs film är så deprimerande våldsam. Den är briljant, briljant, briljant, briljant. Den är ett mästerverk! Den är unik! Förmodligen den största antikrigsfilmen som någonsin gjorts!

David Cronenberg:

1. Det är ju olika för olika kulturer. Men just nu kan vi till exempel se väldigt våldsamma filmer från Korea, och på ett sätt är de mycket våldsammare än amerikanska filmer. De amerikanska filmerna presenterar ofta våld som actionunderhållning utan konsekvenser på ett sätt som varit väldigt konsekvent genom åren. Men alla gör ju inte så, och det är svårt att generalisera. Jag vet ju bara hur jag närmade mig våldet i A History of Violence.

Jag försöker att aldrig tänka på hur mina filmer kommer att uppfattas, vad människor förväntar sig av mig, eller pracka på dem en teori om vilken riktning vi borde gå när det gäller till exempel cinematiskt våld, eller hur det borde skildras. Jag försöker koncentrera mig på vad filmen behöver och vill ha för att fungera. I det här fallet frågade jag mig var våldet kom från. Det kommer från vissa karaktärer i filmen. Okej, var lärde de sig att vara våldsamma, vad betyder våldet för dem – i jämförelse med vad det betyder för mig eller publiken? Svaret ligger i en av Joeys repliker, “I thought that business would come first.” Våldet är med andra ord business för honom, det är något han måste göra, och han gör det så snabbt och effektivt som möjligt och får det överstökat. Han kommer från gatan. Det är en form av gatuvåld, det är inte sadistiskt njutbart, det är inte estetiskt att titta på, det är inte martial arts. Det är bara business. Inte för mig, men för dem. Då var det viktigt att våldet var så realistiskt, snabbt och effektivt som möjligt, men med samma konsekvenser på den mänskliga kroppen som sådant våld skulle ha i verkligheten. Jag insisterade på att visa det, för att fråga publiken “om ni blir upprymda över våldet, blir ni lika upprymda över resultatet av våldet?”. Svaret kanske blir ja i vissa fall, det är i så fall intressant. Svaret kanske blir nej, och det är också intressant.

Filmen är delvis en granskning av det komplexa och ibland motsägelsefulla förhållande vi har till våld, särskilt i USA, men också på andra ställen i världen. Vi kan döma det politiskt och filosofiskt och teoretiskt. Men i verkliga livet är vi dragna till det. Kanske är det den obehagliga verkligheten att vi behöver våld. Kanske är det till och med nödvändigt för all mänsklig kreativitet, vår uppfinningsrikedom och all mänsklig energi. Den tanken är kanske skrämmande för många, men om det stämmer tycker jag att det är väldigt viktigt att vi tittar på det. Jag säger alltså inte att det är sant, men ja... det är det filmen diskuterar. Den kommer inte med några radikala, avgörande sanningar eller lösningar, men den ställer intressanta och viktiga frågor.

10 kommentarer:

Mattias sa...

Julkalender! :)

Tobias sa...

Håller verkligen med om Nicolas Winding Refns utläggning om Gå och se.

Anders sa...

Alltså, fint att vi får läsa, men borde du inte sälja våldet till någon tidning i stället?

Emma sa...

Tobias: Gå och se är en av mina många luckor, tyvärr. Jag längtar efter ledighet och en hjärna som inte bara orkar se om lättsmälta eller redan sedda filmer. SEN ska jag gå och se. :)

Anders: Jo. Men jag orkar inte hålla på och hassla med att försöka sälja in det någonstans just nu till en tidning där man max får 1500 spänn för en hel del jobb. Jag är så trött på allt som har med boken att göra... Då är det roligare att lägga ut det på bloggen gratis.

Ville Wonka sa...

Grym läsning. När kommer resten??

Max sa...

Avundsjuk över intervjun med Cronenberg. Han är lite husgud här hemma. Och jag har ägnat en hel del tid åt hans verk på universitetet.

Emma sa...

Ville Wonka: Vet inte. När andan faller på. :)

Max: Cronenberg var löjligt välforumlerad och sa genomtänkta saker - även om jag kanske inte alltid höll med honom om allting. Helt klart en rolig intervju att göra.

Anonym sa...

"Jag tror inte på det där, att media får dig att göra saker."

Det handlar inte om att tro, det är väl ingen som kan ifrågasätta att "media", precis som din mor, kompis eller din gudstro, kan påverka våra beteenden.

Fredrik sa...

Våldsammaste filmscen: Mordet i Gaspar Noes Irreversible, utan tvekan. Ingen Hollywood-glorifiering whatsoever, rått, skitigt, brutalt, utdraget. Det finns absolut en poäng med att skildra våld på film, om man gör det på rätt sätt. Noes exempel är avskräckande och visar på konsekvenserna, många andra filmer hoppar över detta. Skulle vara intressant att höra Cronenbergs våldsammaste filmscen, det kanske dyker upp?

Emma sa...

Jag tror att jag håller med om scenen i Irreversible... eller om kanske våldtäkten är plågsammare att se. Jag vet inte.

Njä, Cronenbergs våldsammaste filmscen kommer inte att dyka upp - tror aldrig att jag frågade honom om det tyvärr. Men om jag hittar det nånstans slänger jag såklart upp det. :)