Idag jämför Johan Croneman i en "recension" av Det vita bandet i princip Kjell Häglund och Per Perstrand med den tysta, hukande majoritet som stod och heilade för Hitler. För att de inte håller med honom om årets julkalender.
15 kommentarer:
Leo
sa...
Hoppsan sa, vilka känslor lite mothugg kan väcka hos vissa.JC tappar mkt trovärdighet som seriös recensent med sådana texter i min mening. Dock tycker inte jag heller om svts julkalendrar om de nu ska få kallas JULkalendrar, varför allt detta popkulturella jämt varför kan inte mer traditionellt material också få synas i rutan. Var är snön, tomtarna, klapparna? är det inte det som är jul för de allra flesta, inte rymdmän med nytt musicerande.
Apropå julkalendern då. Allra värst var ju dårpippin på SvD som reagerade mot att en karaktär hette "Någonting" Tvestjärt och en annan Uni Sax(?) och läste in att det var någon sorts konspiration mot genusvetenskapen. Suck. Om det hade varit så väl.
Men nog satte jag kaffet i vrångstrupen när jag läste texten i DN. Snacka om snarstucken gubbe. Men han kanske bara är avundsjuk på någonting....? Men jag blev ändå sugen på att de filmen. Han är jävligt vass på att skriva i vilket fall. Men det var ju Hitlers talskrivare också.
Jag tycker om Croneman, även hans recension av Det vita bandet, och vad gäller hans kritik av Kjell och Per så får jag känslan av att julkalendern bara är toppen av isberget.
Brooks: Jag är verkligen, verkligen inte lika entusiastisk som de flesta andra verkar vara över Det vita bandet (eller Haneke öht). Stentrist, övertydligt och gjort.
Magnus: Jo, Kjell och Johan har gått några ronder mot varandra vid det här laget - men i just det här specifika fallet handlar det ju om en kraftig överreaktion från Cronemans sida. Och en märklig, märklig text i allmänhet.
Jag gillar de tre Haneke-filmer som jag har sett: The Castle, La pianiste och Caché. Det vita bandet hoppas jag jättemycket på. Filmens tema intresserar mig, och om den är vad jag hoppas på måste den vara bra.
Just filmer som handlar om relationer och makt är intressant. Den bästa någonsin är Trust av Hal Hartley. Tyvärr dog ju Adrienne Shelly för några år sedan. Men hon hann med att göra en egen film som inte alls är så dålig heller.
The Castle har jag inte sett, Pianisten tyckte jag var ok och Caché gillade jag inte alls. Vi går inte ihop jag och Haneke helt enkelt. Trust undrar jag om jag sett öht, men det borde jag ju göra.
Ja alltså jag är ju införstådd med att trots att man är filmrecensent så kan man ju inte se alla filmer men "Holy Sweet Mary Mother Of Jesus H. Christ On A Popsicle Stick!" har du inte sett Trust!? 0_o
Jag har sett Destricted nu. Hmm, det var ju en mer konstnärlig samling filmer än Dirty Diaries men jag vet inte om jag var särskilt hänförd ändå. Den enda filmen som var någorlunda intressant var den av Matthew Barney. Filmen med snubben som juckar mot en kardanaxel på en gruvtraktor. Men Barney är ju ett geni så något annat hade jag inte förväntat mig av honom. Larry Clark-filmen var så typiskt Larry Clark.
Jag undrar varför det görs sådana här filmer egentligen.
Varför det? Tyckte till och med att jag kände igen en av killarna från en av hans andra filmer. Iofs så spelar det ingen roll men... hmm nä. OK det var ju ett lite intressant grepp att han hade tagit med scener som man vanligtvis inte får se i porrfilmer. Som när "tanten" får lov att torka sig i ändan och så. Men på det stora hela gäsp.
En sak jag tänkte på efteråt var sex i spelfilmer. Det är konstigt hur det antingen bara är helt malplacerat som till exempel i Brown Bunny. Man bara sitter där och "vafan!?" men i Shortbus är det helt naturligt och fungerar jättebra. Ett annat stolpskott är ju den där 9 songs som bara var helt urkass, inte ens den bra musiken räddade den. Var det verkligen regissörens tanke med den filmen? Det känns inte så.
Jag tyckte t ex det var intressant med de ombytta rollerna i Larry Clarks del, hur osäkra de där kaxiga småkillarna var.
Sedan när det gäller sex i film är det ju som du säger ofta det känns helt fel. Nine songs fattade jag vad Winterbottom ville göra md, även om jag inte heller tycker att resultatet blev helt lyckat: berätta om ett pars relations uppgång och fall via sexscenerna. Bra tanke!
Jo det skeendet i 9 songs fattade jag, men den kändes så innehållslös. Antingen kunde sexscenerna skippats och ersatts med bra dialog eller dumpat musiken istället. Musiken kändes verkligen onödig.
15 kommentarer:
Hoppsan sa, vilka känslor lite mothugg kan väcka hos vissa.JC tappar mkt trovärdighet som seriös recensent med sådana texter i min mening. Dock tycker inte jag heller om svts julkalendrar om de nu ska få kallas JULkalendrar, varför allt detta popkulturella jämt varför kan inte mer traditionellt material också få synas i rutan. Var är snön, tomtarna, klapparna? är det inte det som är jul för de allra flesta, inte rymdmän med nytt musicerande.
Ja, hur mycket jag än kan gilla många av Cronemans texter framstår den här i rätt rejält mycket galenpannedager...
Angående julkalendrar kan jag i ärlighetens namn inte påstå att jag sett ett enda avsnitt av någon enda julkalender på hela 00-talet. Har dålig koll.
Apropå julkalendern då. Allra värst var ju dårpippin på SvD som reagerade mot att en karaktär hette "Någonting" Tvestjärt och en annan Uni Sax(?) och läste in att det var någon sorts konspiration mot genusvetenskapen. Suck. Om det hade varit så väl.
Men nog satte jag kaffet i vrångstrupen när jag läste texten i DN. Snacka om snarstucken gubbe. Men han kanske bara är avundsjuk på någonting....? Men jag blev ändå sugen på att de filmen. Han är jävligt vass på att skriva i vilket fall. Men det var ju Hitlers talskrivare också.
Jag tycker om Croneman, även hans recension av Det vita bandet, och vad gäller hans kritik av Kjell och Per så får jag känslan av att julkalendern bara är toppen av isberget.
Brooks: Jag är verkligen, verkligen inte lika entusiastisk som de flesta andra verkar vara över Det vita bandet (eller Haneke öht). Stentrist, övertydligt och gjort.
Magnus: Jo, Kjell och Johan har gått några ronder mot varandra vid det här laget - men i just det här specifika fallet handlar det ju om en kraftig överreaktion från Cronemans sida. Och en märklig, märklig text i allmänhet.
Jag gillar de tre Haneke-filmer som jag har sett: The Castle, La pianiste och Caché. Det vita bandet hoppas jag jättemycket på. Filmens tema intresserar mig, och om den är vad jag hoppas på måste den vara bra.
Just filmer som handlar om relationer och makt är intressant. Den bästa någonsin är Trust av Hal Hartley. Tyvärr dog ju Adrienne Shelly för några år sedan. Men hon hann med att göra en egen film som inte alls är så dålig heller.
The Castle har jag inte sett, Pianisten tyckte jag var ok och Caché gillade jag inte alls. Vi går inte ihop jag och Haneke helt enkelt. Trust undrar jag om jag sett öht, men det borde jag ju göra.
Ja alltså jag är ju införstådd med att trots att man är filmrecensent så kan man ju inte se alla filmer men "Holy Sweet Mary Mother Of Jesus H. Christ On A Popsicle Stick!" har du inte sett Trust!? 0_o
Det kan ju också vara så att det är en av de filmer jag sett men glömt bort att jag sett. Men jag TROR inte det. Ska åtgärdas!
Jag har sett Destricted nu. Hmm, det var ju en mer konstnärlig samling filmer än Dirty Diaries men jag vet inte om jag var särskilt hänförd ändå. Den enda filmen som var någorlunda intressant var den av Matthew Barney. Filmen med snubben som juckar mot en kardanaxel på en gruvtraktor. Men Barney är ju ett geni så något annat hade jag inte förväntat mig av honom. Larry Clark-filmen var så typiskt Larry Clark.
Jag undrar varför det görs sådana här filmer egentligen.
Åh, jag som älskade Larry Clarks del!
Varför det? Tyckte till och med att jag kände igen en av killarna från en av hans andra filmer. Iofs så spelar det ingen roll men... hmm nä. OK det var ju ett lite intressant grepp att han hade tagit med scener som man vanligtvis inte får se i porrfilmer. Som när "tanten" får lov att torka sig i ändan och så. Men på det stora hela gäsp.
En sak jag tänkte på efteråt var sex i spelfilmer. Det är konstigt hur det antingen bara är helt malplacerat som till exempel i Brown Bunny. Man bara sitter där och "vafan!?" men i Shortbus är det helt naturligt och fungerar jättebra. Ett annat stolpskott är ju den där 9 songs som bara var helt urkass, inte ens den bra musiken räddade den. Var det verkligen regissörens tanke med den filmen? Det känns inte så.
Jag tyckte t ex det var intressant med de ombytta rollerna i Larry Clarks del, hur osäkra de där kaxiga småkillarna var.
Sedan när det gäller sex i film är det ju som du säger ofta det känns helt fel. Nine songs fattade jag vad Winterbottom ville göra md, även om jag inte heller tycker att resultatet blev helt lyckat: berätta om ett pars relations uppgång och fall via sexscenerna. Bra tanke!
Jo det skeendet i 9 songs fattade jag, men den kändes så innehållslös. Antingen kunde sexscenerna skippats och ersatts med bra dialog eller dumpat musiken istället. Musiken kändes verkligen onödig.
Jo, musiken kändes bra mycket onödigare än sexscenerna...
Skicka en kommentar