Så här års brukar jag vara lite missnöjd med det jag gjort under det gångna året och hoppas på ett bättre nästa år, med roligare människor och roligare saker att göra. Eller kanske ännu hellre en roligare inställning till saker och ting. Så känns det inte riktigt i år, och när jag ser tillbaka på 00-talet är jag oförskämt stolt och glad över vad jag åstadkommit och gjort. Om man bortser från regiassisterande på Baker Karims första långfilm Fyra kvinnor sommaren 98 och några månader på Stockholms filmfestivals tidning Cinema i slutet av 1999 har 00-talet utgjort hela mitt hittills yrkesverksamma liv. Jag har gått från galet och tungt men roligt gratisarbete och bisarrt lågavlönad till att tjäna pengar så jag klarar mig och dessutom kan resa och se saker. Plus att jag slipper chefer och fasta tider och jobbar med något som jag tycker väldigt, väldigt mycket om.
Under 00-talet blev jag mindre osnuten, fick mer pondus, blev klokare. Snällare och mindre hård mot mig själv. Mindre rädd för att göra bort mig. Mindre ängslig. Mindre inklinerad att dras till fullständigt vansinniga och/eller omöjliga människor. Träffade M och gifte mig efter ett par månader. Blev på tjocken.
2010 kommer att bli ett år av mer av samma gamla vanliga roliga (i alla fall inledningsvis och jobbmässigt), och (om allt går som det ska) en hel skopa alldeles nytt och okänt. Jag tror och hoppas att det blir ett bra år. (Även om jag funderar och funderar och funderar på hur man gör för att inte göra fel.)
--
09 såg jag 587 filmer, läste löjliga 21 böcker (fattar inte vad som hände, tror inte jag hann bara), 13 säsonger av olika teveserier (Californication har varit bäst) och ett par miniserier, fler konserter än vad jag brukar göra (Grace Jones! Titiyo! Fever Ray!), en och annan pjäs och dansuppsättning. Lyssnade mest på Fever Ray och Röyksopp, och upptäckte annars sorgligt mycket mindre musik än förra året (bara 15 köpta skivor jämfört med förra årets 104, och jag tror inte bara att det är Spotifys fel). Reste en del, bland annat till Austin, Toscana, Paris (och Kattvik).
Listan på årets bästa filmer kommer när Aftonbladet lägger upp min summering, eller i morgon. Uppdatering: Nu finns den här, tillsammans med de andra recensenternas summering av filmåret 2009. Scrolla ner så hittar ni min.
14 kommentarer:
Trevlig 00-krönika!
För övrigt är det väldigt kul att registrera sin kulturkonsumtion under ett år, ska nog göra det själv under 2010.
Ja, gör det! Det är en toppengrej.
Shit pommes frites! 587 filmer? Det är ju galet många. Tanken har aldrig slagit mig att man kan räkna hur många man ser. Men, räknar du med sådana du redan har sett också eller är det bara filmer du inte har sett?
Räknar och räknar, jag för in allt jag ser på allconsuming.net så räknar det ut sig själv - med bonusen att jag kan kolla upp vad jag sett och minnas lättare för att göra listor i slutet av året. :)
Jag för bara in nya filmer och filmer jag inte sett om sedan jag började föra logg.
Rolig läsning! :D
Vad bra! :)
Nu känner jag mig som en slarvhund. :)
Måste kolla upp den där sidan då.
Såg 'Where the wild things are' efter tolvslaget på nyårsafton (årets första film), eller dagen var det ju då. Den var väl sådär. Men allra mest var det ju i början "vardagsscenerna" som var mest träffande.
Minns själv hur det var att leka utan kompisar och hur jag sprutade vatten på min syster och hennes pojkvän och så den där snökojan i plogbilsvallen var ju ganska typisk.
Kvinnan jag såg filmen med berättade att hon i sin barndom hatade frusen majs som hennes mor alltid hade hemma.
Störde mig lite på att Gandolfinis andasgenomnäsaneftervarjereplik avslöjade honom. Men sötast och bäst var ju ugglorna.
Åh, jag tyckte att både de mer vardagliga scenerna i början och resten var fantastskt fina!
Det kanske är så att man uppskattar filmen mer om man hade boken när man var barn. Själv kan jag knappt läsa 'Vem ska trösta Knyttet' i vuxen ålder utan att gråta, men det har nog att göra med att jag fick den och andra Mumin-böcker lästa för mig som barn också. Förutom att det är en väldigt sorglig berättelse.
Where the wild things are var lite otäck ibland. Eller det fanns en hotfull stämning hängande över vistelsen på ön hela tiden. Var det så i boken också, hur väl stämmer filmen överens med boken?
Jag minns mest boken från höguppläsningen i Boktipset eller liknande - och den bok jag beställde långt, långt innan jul kom tydligen på vift. Så jag har den inte precis i färskt minne - men den var ju också väldigt kort, bara några sidor lång. Eggers gav den betydligt mer kött och smärta på benen.
Och åh, Vem ska trösta Knyttet är fantastisk!
Efter att ha läst fram och tillbaka mellan din och Klaus blogg står det nu klart för mig vad detta egentligen handlar om. Såhär; när Klaus gick från swingersfesten 2003 bar han med sig en långlivad fantasi: "jag (loser) kunde ha legat med Emma Gray Munthe (snygg, smart, creddig tjej)". Antagligen har han vårdat denna fantasi ömt, kanske till och med skrutit runt om det. Men, när sen samma tjej rådissar honom i sin blogg några år senare slår det slint i hjärnan: vad fan, jag kunde ju ha knullat henne, jävla hora. Jättejobbigt för Klaus. Nu har han gått och haft det jobbigt i ett år, men fått utlopp för sina frustrationer i en årskrönika (samtidigt som han sminkar över att han fått sparken från typ alla sina jobb, blivit dumpad av sin exfru etc). Slutsats: Klaus får fortsätta dra hem tjejer med svanktatueringar från Kickis, han har inget att hämta hos snygga kulturcreddiga tjejer, oavsett hur mycket the game han kör...Nån dag kanske han kan lägga in sig på Rehab för att kurera sin kvinnosyn.
Hahaha! Jag har också funderat lite på vad jag kan ha gjort honom på den där himla festen, för att jag skulle gå och bi hans "favorithatobjekt".
"Där träffade vi bland annat mitt favorithatobjekt Emma Gray Munthe"
Han kanske favorithatade dig redan innan festen? Mystiken tätnar.
Skicka en kommentar