storstadshäng

San Francisco var en fantastisk stad, avslappnad och skön att drälla runt i. Man kände sig välkommen på ett helt annat sätt än i många andra städer. New York och Paris kan till exempel få mig att känna mig hemskt fel, och hade en bar som Tosca funnits i NY vet jag inte om jag ens hade vågat gå in. Men nu, att få kliva in i en mörk, klassisk och murrig bar med en strikt men trevlig bartender bakom disken, känna sig helt hemma och barhänga en stund till jukeboxtonerna av Caruso och Puccini - en dröm! Och att få gå på en biograf som Castro, där alla visningar inleds av livespelande på en Wurlitzer-orgel! (Att vi såg chockerande usla musikalen Nine spelade på det sättet mycket mindre roll.) Att kunna äta frukostar på diners som Mel's, med skramlade ägg (nej, jag vet att det inte heter så), chicken apple sausages, pannkakor, toast, färkpressad grapefruktjuice, decafkaffe och en skål med färsk frukt och bär! Att få irra in i en gränd lite på måfå och hitta ett av de bästa seafoodställen man någonsin ätit på! Skrutta runt en heldag på museum som SFMoma, Cartoon Art Museum, Yerba Museum for the Arts och se en väldigt fin Maurice Sendak-utställning på Contemporary Jewish Museum!

Jag och M är överhuvudtaget ett ruskigt bra stadssemester-team. Vi går och går och går, dräller runt lite lagom planlöst och ser massor man annars skulle missat. Nu var min kropp visserligen inte riktigt lika designad för outtröttligt stadsutforskande som den brukar vara - mitt högerben var konstant avdomnat, stacks och gjorde ont i varannan backe, fötterna och korsryggen kände av de extra åtta pannorna de kånkade runt på, överdelen av ryggen värkte på natten och försvårade/omöjliggjorde sovandet, och det var överhuvudtaget lite svårare att komma in i en ny dygnsrytm med en liten varelse i magen som hade helt andra sovtider än både mig och San Francisco - men vi vilade på caféer lite oftare än vanligt och gick en hel del på bio. (Såg inget riktigt bra dock, ovan nämnda Nine var sämst, Book of Eli inte mycket bättre, Lovely Bones var verkligen sådär men It's Complicated var faktiskt ganska charmig och rolig - i alla fall efter den genant stela och nu-hörrni-ska-vi-berätta-en-historia-om-härliga-äldre-kvinnor-plågsamma inledningen.)

Och så gick vi på teater på The Marsh och såg Ann Randolphs Loveland. (Gapskrattsrolig och rörande, men jag håller kanske inte riktigt med Mel Brooks om hans blurb om att Randolph skulle vara en ny Gilda Radner.) På kvällarna och nätterna när vi inte kunde sova tittade vi på CNN-sändningarna från Haiti, tidiga morgnar när vi inte heller kunde sova tittade vi på gå-ner-i-vikt-program och skrikiga lögndetektorn-avgör-om-din-kille-är-otrogen- och dna-testet-berättar-vem-som-verkligen-är-far-till-dina-barn-program.

Typ så hade vi det.