Jag hade gett mig fan på att jag inte skulle posta något förrän jag hann skriva rapporten från Novemberfestivalen. Nu finns den på Weird Science, följ länkarna därifrån och se mina favoriter Förfluten ensamhet (om ni inte redan gjort det), Alexander Felsings och Tobias Sparrmans Jur och Marcus Carlssons Arton.
--
Vecka 48 var jag annars alldeles för lite på filmfestivalen, höll ett litet Face2Face-snack med Wendy & Lucy-regissören Kelly Reichardt (filmen är mycket sevärd, det snackas om Oscar till Michelle Williams, som i så fall skulle vara välförtjänt), delade ut pris på prisutdelningen och var mycket tjusig om jag får säga det själv. Det var med andra ord inte på något sätt en vecka som hamnar i boken för världsomvälvande veckor. En grej som dock var lite oroväckande var förstås att M log igenkännande åt mitt håll i tevesoffan när vi tittade på 30 Rock-avsnitten med Jennifer Anistons psykstörda figur.
--
I morgon ska jag se Revolutionary Road. Jag kan knappt bärga mig!
5 kommentarer:
Herregud! Vilken trailer (http://www.youtube.com/watch?v=bpra9OEw6nQ). Hoppas att vi får nån kort kommentar om hur den var.
Åh härligt. Jag håller på läser RR just nu. Skriv sen hur filmen var (utan att avslöja för mycket).
oj, är wendy så bra alltså? jag missade den på festivalen. (läs: jag ville ha sovmorgon).
hur var revolutionary road? är fruktansvärt nyfiken!
Revolutionary road for dummies: för en gångs skull var den precis vad jag förväntade mig - och jag hade höga förväntningar. Kate och Leo är precis så där bra som jag trodde att de skulle vara, Winslet är kanske snäppet mer fantastisk än vad han är, och det är på det hela taget mycket ångest för pengarna. Mycket som saknas från boken förstås, men det viktigaste är med. Och så är den ruskigt snygg.
Olle: Ja, Wendy & Lucy är bra, och Michelle Williams är verkligen väldigt, väldigt bra. Man känner knapt igen henne, hennes ansikte är så slutet och hårt.
Skicka en kommentar