irritationsmoment

1. Tant som helt uppenbarligen inte var handikappad men satt på en handikapplats på tunnelbanan ryckte tag i min mobil - som har ljudet avstängt, och jag satt och skickade ett sms - med flottiga, otäcka Pomperipossafingrar och väste "Den där får du inte använda här!".

2. x, som bloggat ner min blogg, mailar ett fjäskigt mail som säger att x gillar min blogg och undrar om jag vill vara med i en liten minimailenkät av typen "hjärndöd skit, ett fattigt beställningsjobb" x håller på med "för att dra in pengar". Jag tar mig tid, inte mycket alls, men ändå, till att svara på frågan, svarar förmodligen stentrist och uselt, och får inget svar. Ett ditt svar landade i min inbox är väl bara common folkvett?

3. Vuxna människor som äter snor i offentlig miljö.

4. Och det som toppar ALLT kan jag inte skriva om. Men det gör mig snudd på rasande. Jag tar det lugnt i några timmar till, vill inte bli av med 7 papp.

(Okej. I'm losing it. Jag är arg och irriterad över småsaker. Jag har fullständigt tappat greppet om hur man stavar och bygger upp meningar. Har glömt alla telefonnummer och portkoder. Vill. få. boken. färdig. nu.)

UPPDATERING: Kom på ett irritationsmoment till:

5. Click, filmen med Adam Sandler. Skitfilm. Säkert tio skämt bygger på att Adam Sandler tycker att tanken på att hans dotter någonsin kommer att tänka på, uppleva, eller ens komma i närheten av en sexuell situation är jobbig. Säkert tjugo bygger på att en hund humpar en gosanka. Och Kate Beckinsale är ömt vårdande, förstående och moderlig fast hennes man är ett praktarsle som om han kunde välja helst skulle vilja använda sin magiska fjärrkontroll för att snabbspola sig förbi gräl, konflikter och förspel (och den obligatoriska massagen frun vill ha för att ens kunna tänka sig att gå med på sex). Bah.

bloggarna har fel, enligt USA Today

Hittade det här via Scanners. Skribenten Bruce Kluger drar i USA Today bland annat växlar på att Snakes on a plane inte blev den BO-hit man hade väntat sig efter all buzz - och drar märkliga slutsatser.

But it is the underwhelming response to Snakes that reveals the real peril in relying on bloggers to take the nation's pulse.

"There were a lot of inflated expectations on this picture, with the Internet buzz," New Line's David Tuckerman told The New York Times after Snakes' lukewarm bow. "But it basically performed like a normal horror movie."

Tuckerman hits the problem squarely on its blogging noggin. Ever since the first smarty-pants posted his first unsolicited opinion on the Internet, Americans have become captivated by blog-o-mania — for good reason. For once, we own and operate our own public medium. Power to the people. Vox populi. Yadda-yadda.

And yet, as the scrambling suits at Lamont headquarters and New Line Cinema now know, it's easy to be seduced by one's own hype, especially when that hype is preceded by a "www." Now it's time to play catch-up ball. Lamont's handlers will have to face a candidate who will surely try to have it both ways on the campaign trail; New Line will have to sell a boatload of popcorn. That's the way the blog bounces.

As an occasional blogger myself, I'm still wary of the phenomenon. On one hand, it can be liberating to log on and spout off, unencumbered by editorial oversight.

On the other hand, as August 2006 clearly demonstrates, bloggers can just as easily get it wrong. That's worth remembering.

The whole thing reminds me of child-rearing. As the parent of any toddler can tell you, the younger the child, the louder the screams for attention — and quite often, the degree of the crisis is in reverse proportion to the decibels of the bellows.

To that end, it's important to remember that the blogosphere is still in its infancy, and like any kid, it needs to be watched very carefully.

Vilken ängslig man. Vilken ängslig text. Bah.

ikea gives dog a boner

Det här är lite fånigt, men ganska kul.

The science of sleep

Mina förväntningar på Michel Gondrys The science of sleep är löjligt höga. Det kan aldrig någonsin bli så bra som jag hoppas och tror. Om ni som jag är barnsligt förtjust i att höra om andra människors drömmar kommer ni att gilla hemsidan för filmen: howdoyoudream.com.

(Inatt drömde jag att jag var på väg till inspelningen av Du och jag i ett litet minitåg som gick på en inomhusräls. Jag bevakade inspelningen som journalist samtidigt som jag på något sätt var med i filmen. Stine Fischer Christensen och hennes storasyster var där, och vi sprang genom en vattenspridare. En man kom fram och frågade om vi skulle dansa och jag sa nej. Han undrade om det var för att han var handikappad. Jag tittade ner och såg att han bara hade ett ben. Jag började skratta och kramade om honom och sa att jag inte ens lagt märke till hans ben. Var på väg till en strand, men hittade den inte. När jag väl kom fram försökte jag stänga en grind bakom mig men mina händer var omsvärmade av insekter, kanske bromsar, så jag fick aldrig igen den. Sanden på stranden var lös, höll på att falla i vattnet, en man som åt glass och hade glass runt hela munnen satt hela tiden och stirrade och jag blev arg.)

Ur Harold and Maude

Maude: I should like to change into a sunflower most of all. They're so tall and simple. What flower would you like to be?
Harold: I don't know. One of these, maybe.
Maude: Why do you say that?
Harold: Because they're all alike.
Maude: Oooh, but they're *not*. Look. See, some are smaller, some are fatter, some grow to the left, some to the right, some even have lost some petals. All *kinds* of observable differences. You see, Harold, I feel that much of the world's sorrow comes from people who are *this*, [she points to a daisy] yet allow themselves be treated as *that* [she gestures to a field of daisies].

(De ringde från Frank på P3 och ville att jag snabbt skulle komma på min favoritreplik. Panik. Det står helt stilla i huvudet.)

Kjell H for tv-chef + ett tips till filmjournalister under 30

Okej, jag är hormonell - men jag blev fan tårögd när jag läste det här, och framförallt den här passagen i Kjell Häglunds inlägg i DN.s tvdebatt:

I Sverige står vi fortfarande och stampar på den garderobströskel där homosexualitet endast bör omtalas av eller apropå ett fåtal glada, godkända riksbögar, som vi kramar ihjäl för att de är "som folk är mest".

Vi har inte en engelsk mångfald av öppet homosexuella teveskapare och komiker utan befinner oss på en embryonisk nivå där homosexualiteten fortfarande blir ett utmanande skämt i sig, som när Özz Nuyen kallar en radioshow för "Programmet som fortfarande inte får kallas bögradio" - en programtitel som i England skulle betraktas som obegriplig, mossbevuxen. (Ungefär som 1970-talets primitiva Manchester ter sig för snuten som dimper ner från 2000-talet i "Life on Mars".)

Utställningen "Min bästa bög" under Prideveckan i Stockholm var symtomatisk. Femtio hisnande heterosexuella kulturkändisar hade fått fotografera var sin bögkompis - och tanken gick sannerligen inte till någon sorts toleransbudskap, utan till Comedy Central-satirikern Stephen Colberts stående teveinslag "My black friend". Det var en utställning som fick mig att skämmas över min hemvist i en heterokultur som också är pinsamt närvarande i min teveskärms Boxermeny.

Men det är där, på andra sidan fjärrkontrollen, framtiden kan börja. Teve är vår tids kraftfullaste kulturkatalysator.

Så jävla bra! (Skickar en telepatisk tanke till Kjell Häglund och/eller Jan Gradvall om att jag finns här om de behöver mig heltid på någon redaktion fullsatt av fantastiska, inspirerande människor inom en snar framtid, och/eller att någon regissör jag beundrar vill ge mig en roll i en film så att jag inte fastnar, så jag lär mig nytt och gör saker jag egentligen inte kan och egentligen inte alls vågar. As if.)

Till filmjournalister i vardande: Gå in på Berlinale Talent Press och ansök om att bli trainee på Berlins filmfestival. Jag känner mig lite för gammal, lite överkvalificerad, förmodligen mest lat. Jag blev utvald till Rotterdams traineeprojekt 2001, och det var fantastiskt. Får se om jag söker själv. All lycka, och må bästa filmjournalist vinna! (På hemmaplan, gå in på Stockholms filmfestivals hemsida och kolla om de behöver folk till årets festival, det brukar de göra så här års. På vissa poster får man slita häcken av sig, men man lär sig otroligt mycket!)

Och på tal om något annat, är inte rapporteringen om den kidnappade österrikiskan jävligt äcklig? Men när hon skriver ett öppet brev där det står att hon tack vare kidnapparen "inte börjat dricka eller hamnat i dåligt sällskap" undrar jag lite grann om man kan hamna i sämre sällskap än med någon som kidnappar en och håller en inlåst i en smörjgrop i åtta år?

häpp

Hade deadline idag på en Oliver Stone-text till Passion Mag. Surfade runt lite igår innan jag skulle knattra ner texten jag samlat i huvudet - och upptäckte att tidningen lagts ner. Oh well. (Tack Vassa Eggen för infon!) Skulle äntligen tagit över hela filmsidan i tidningen, det kändes lite halvlarvigt att svara på "läsarnas filmfrågor" i en tidning som gick ut till vuxna prenumeranter av Ny teknik och Affärsvärlden.

Läs istället: The Onions take on Oliver Stones World Trade Center.

Espoo i bilder

Området där Espoo Cine hålls är designat av Viljo Revell. I alla fall delar av det. Vissa byggnader är helt otroliga. Andra på plats menade att de såg ut som delar av ett övergivet sovjetsanatorium. Jag älskade dem!

UPPDATERING: Vid närmare efterforskningar verkar det inte alls vara Viljo Revell som designat själva kulturcentrat, utan Arto Sipinen.

UPPDATERING #2: Apropå absolut ingenting alls upptäckte jag i samband med hemkomsten att Ramen Ki-Mama på hörnet Upplandsgatan/Observatoriegatan äntligen fått tillbaka KIKU på sin meny. Hackade fiskbitar på en bädd av ris, vaktelägg på toppen, någon slags sås vid sidan av. To die for! På riktigt. Snälla, snälla gå dit och ät den så att de inte får för sig att ta bort den igen.

festivalrapport från finsk korridor

I den här korridoren bor jag just nu. Den ser ut som jag inbillade mig att saker och ting ser ut i Finland. Lite öststatsgult och grått. Över allting ligger ett gulgrått dis, precis som på vykort från 70-talet. (I alla fall igår, just nu är det glimrande solsken och jag borde verkligen ta mig ut och se saker.) Espoo, där filmfestivalen hålls är helt fantastiskt, det känns som att timewarpas till en helt annan tid. Ska ta mer bilder under dagen, så får ni se vad jag menar. I bilen på väg hit gjorde jag misstaget att fråga om Espoo är en förort till Helsingfors. Det uppskattades INTE.

Annars, en minirapport från festivalturnén: Haugesund var härligt (brände mig i solen för första gången på hela sommaren). Vi spelade in tv för en nystartad kanal, Skandinavia. Tillsammans ska jag och Søren Høy från Filmland på DR2 göra ett nordiskt filmprogram. Jag ska själv få bestämma över den svenska delen, och kan - äntligen! - göra intervjuer uppemot 8 minuter till skillnad från de treminutare man är van vid. Än så länge vet vi att vi ska göra 4 entimmesprogram, sedan får vi se vad som händer. På en dag gjorde jag fem intervjuer, Søren gjorde tre nästa dag, och tillsammans gjorde vi ungefär en timmes tv på väldigt kort tid. Effektiv gerillatv. Hann också se en riktigt bra norsk film, Sønner. Vet inte än om den kommer till Sverige, men det hoppas jag. Danska Princess gillades också.

Filmfestivaler ser rätt mycket likadana ut överallt: filmjournalister som mäter sina små filmjournalistsnoppar och försöker toppa varandra på olika sätt ("jag fick den enda skandinaviska intervjun med x", "jag har plaskat mina fötter i x pool", "jag är si och så tjenis med den och den"), kvinnor som lägger sina huvuden på sned och lyssnar på oändliga utläggningar av ovanstående slag, tyska/franska hornbågsglasögda män som håller långa akademiska utläggningar om Filmkritik, egon som kolliderar, pretentiösa filmregissörer med krystat avslappnade bohemfrisyrer. OCH viktigast av allt: filmbransch som idkar grisfest. Det kan bli kladdigt. Det kan bli kul. Man vet aldrig så noga.

Små tecken i Malmö på Shoot me while I'm happys genomslag:

Göran Everdahl: "Det där med spetsbodyn, vad var det för något egentligen?"

Jesper Ganslandt (som jag intervjuade för filmprogrammet på Skandinavia, som förresten ska heta Film 2006): "Det där med hundhårsätandet i din dröm, har du löst det?"

Annat som hände i Malmö:

Cissi Elwin: "Du behöver inte niga." (Jag vet inte varför, men jag har de senaste två åren bockat och nigit samtidigt när jag träffar nya människor.)

Intervjuade Mads Mikkelsen. Det gick bra.

Här i Finland har jag hitttills bara hunnit se en film, som inte var så bra - och varit på rockkonsert och ätit på en fantastiskt finsk sylta. Ikväll blir det Meliès d'Or-utdelning och eventuellt kalas på finsk köttmarknad: Lost and found.

UPPDATERING: Adams Äpplen vann. Tydligen var det bråk inom juryn och två jurymedlemmar hoppade av i ren ilska över att det blev den som vann. Jag har bara sett en halva av den än så länge, och har inte sett alla de andra filmerna inom tävlan - men jag blev oerhört besviken över att inte Instängd/The Descent vann. Jag satt i juryn på FFF i Lund som såg till att den vann en silvermeliès och gick vidare till Meliès d'Or. Det är verkligen en av de absolut bästa skräckfilmerna på flera år.

På prisceremonin spelade det för mig dittills okända bandet Cleaning women. Riktigt bra, och som Storm-regissören Björn Stein sa: "the essence of Finnish cool".

filmfestivalturné

Off to Haugesund i Norge. Sen Malmö. Sen Espoo i Finland. Har en trave Oliver Stone-filmer, måste se-filmer, sexfilmer och amerikanska romcoms (som jag med all sannolikhet inte kommer att hinna se en enda av) i den än så länge helt opackade väskan, en dator med en än så länge ofärdig bok och en hjärna i desperat behov av semester. Tillbaka nästa lördag, men kommer nog att blogga lite emellan om jag hinner. Ha det fint så länge!

(Drömde en så sjukt stressig dröm i natt: jag skulle flyga nånstans, men åkte hela tiden åt fel håll med tunnelbanan. Sprang mellan perronger, hade alldeles för många väskor, sprang ikapp tåg och kastade mig ombord i farten och var helnöjd tills jag fattade att jag fortfarande var på väg åt fel håll. På tåget var det dessutom en okänd man som plockade hundhår som av någon anledning hade fastnat på min strumpa och åt upp dem och tittade konstigt på mig. Stressandet förstår jag. Men hundhårsätandet?)

quoi?

Varför kommer man hit om man trycker in www.douglascoupland.com? Är det inte att luras på ett sätt som slår tillbaka på en själv? Att ta på sig lite för stora byxor?

efterträdare

Glömde berätta igår, en liten fågel i mitt öra viskade namnet på en av dem som ska recensera i Filmkrönikan under hösten. Den andra potentiella bisittaren stötte jag ihop med på Coop häromdagen, och försökte pressa vederbörande på information. Xs söta rodnad och flackande blick var svar nog. Det ska bli spännande att se vad de gör av det!

Argh, jag har så sjukt mycket att göra, har jobbat till ett, halv två två nätter i rad, är svinhungrig och har ätit en violtablettask till lunch.

geggigt i mer än en bemärkelse

Fick precis adressändringsmail från x, en skådespelare. Inte alls för att jag känner x, utan för att jag intervjuat x via mail för ett tag sen. x mailade till alla x någonsin mailat med och glömde att göra mottagarnas adresser osynliga. Jag har numera Hollywoodskådisars privata mailadresser och kan mailbomba supermodeller and the likes. Jag såg att en annan svensk filmprofil fått samma mail. Känner jag honom rätt kom han precis i sina små journalistbyxor.

elakhet

Två av de mest populära bloggarna slutar (eller tar i alla fall bloggpaus) för att de inte orkar med de elaka kommentarerna och de personliga påhoppen. Det är tråkigt. Man blir så ledsen. När jag började på tv fick jag en hel del skit, det mesta från anonyma människor med konstiga mailadresser eller märkliga avatarer som tyckte att jag var ett okunnigt alibi, för ful, för snygg, för korkad, för vadsomhelst. Jag hade dessutom gula tänder och dög bara till att servera bullar och/eller gruppknullas av begåvningsreserven på Flashback och mitt pannben skulle slås in och framförallt skulle jag ju gå till talpedagog. (rrrrrrrrrr, asswipes) Folk har kastat ölburkar efter mig på stan, börjat bråka på fester med halvslagsmål och blödande öron som resultat, allt möjligt konstigt har hänt. Det var ingen som talade om för en hur det skulle vara. Men eftersom jag har världens bästa jobb, och skyddade verkstäder aldrig är bra, så känns det någonstans ändå som en bra erfarenhet att ha kommit fram till att folk är dummare än man tror.

Så, en massa pepp och kärlek till alla som får skit för att de stuckit ut näsan, sluta inte för att ni blir påhoppade, sluta bara om ni inte tycker att det är roligt längre. Förlåt, jag låter som Grynet. Äh. Jag gillar Grynet. Ta ingen skit!

På 3 1/2 dag ska jag...

- helst skriva färdigt en bok.

- researcha Mads Mikkelsen för en Glamour-intervju jag ska göra på Malmö Filmdagar. (Någon som vill veta något särskilt om honom?)

- researcha inför den norska filmfestivalen i Haugesund som börjar på fredag.

- gå på två pressvisningar, och helst hinna se två filmer hemma på dvd.

- skriva recensioner för Glamour.

- göra en miniintervju för Glamour.

- Göra färdigt mammas födelsedagspresent. (hittade apropå ingenting det här igår. Bra idé! Jag är en sucker för korsstygn. Jag vet. Såå Konstfack och hej-jag-har-svart-hår-och-är-estet och
allt det där. Men om någon hittar en fin bild på Jesus får ni gärna hojta.)

- helst hinna handla lite kläder.

Gah! Men det ska gå.

Varannan ung väljare vill totalförbjuda porr

Oj. Enligt en undersökning Sydsvenskan tagit del av vill varannan ung väljare totalförbjuda porr. Kan det verkligen stämma? Låter helt rubbat.

While you're at it, läs här om ett intressant nätverk för bättre porr, och här vad jag skrivit om porr tidigare. Då apropå Gudrun Schymans och Max Waltmans utspel i DN den 25 juli.

För mycket film, eller bara för mycket dålig film?

I dagens DN pratar Lars Jönsson bl a om svensk filmpolitik. Han säger

Att Filminstitutet i Sverige på senare år har valt att satsa pengar i allt fler filmer, men med mindre belopp, är en olycklig utveckling, menar Lars Jönsson.

Det görs helt enkelt för många filmer i Sverige i dag, med för liten budget. En rimlig produktionsnivå vore runt trettio långfilmer, att jämföra med fjol­årets fyrtiofem.

- Kanske är det därför vi har sett så mycket som är mediokert på senare år. Filminstitutet borde analysera detta noga. Vad innebär denna förändring, för branschen, för film­utbudet?

Det där är något som man ofta hör svenska filmarbetare säga. Oftast filmarbetare som är mitt uppe i smeten och får en hel del pengar. Jag förstår inte riktigt resonemanget. Hur kan det göras för mycket film i Sverige? Det görs för dålig film i Sverige, absolut. Men för mycket? Det är däremot ett problem att nästan alla svenska filmer hamnar på bio. Ett år när det kommer upp emot 40 filmer äter de upp varandra, de stjäl varandras publik. Varför inte släppa vissa av dem direkt på dvd? Varför inte leta efter andra forum för filmerna? Det är ett problem att det tar så lång tid att göra film i Sverige. Det är svårt att brinna för en film i, säg, 8 år. Under processen det tar att försöka få ihop pengar har ofta kompromisser gjorts, för många ändringar, av alldeles för många kockar.

Cissi Elwin sa i senaste Film & TV att hon "tror att det går att åstadkomma mer för mindre pengar", och jag är nog mer inne på hennes linje. Förutsatt förstås att pengarna går till rätt projekt, och inte till, säg, 18 Beck-rullar.

Lennart?

Reklam för säkerhetsgrindar i tidningen idag:

Fan på väggen.
Monster under sängen.
Skelett i garderoben.

Och långfingrade Lennart i farstun.

Inte helt klockren reklamtext om ni frågar mig. Vad tror ni, vem är Lennart? Och vad gör han i farstun?

Vem är Lennart? Och vad gör han i farstun?
	Är Lennart någon som brukar stå i farstun och ge dig långfingret?
	Är Lennart någon som blivit fingrad i farstun av någon med långa fingrar?
	Är Lennart någon som står i farstun och har långa fingrar i största allmänhet?
Free polls from Pollhost.com

Aftermath

Igår allsjöng jag mig lycklig och hes på Debaser. Idag är mitt huvud ett flimrande lysrör. Jag svettas ren öl. Jag mår... inte så bra. Systembolagskräket fick rätt.

nyss på systemet

Jag: står och väntar.

X: (som står i kassa 7 och ser ut som en blandning av strandraggare/Clark Olofsson/brat): stirrar och ler ett slemmigt leende.

Jag: ber en stilla bön om att inte hamna i kassa 7.

Pling.

Jag: Hamnar i kassa 7.

X: Tittar på mig med en blick som känns som om den säger något i stil med "jag vill ha dina använda trosor på mitt huvud".

Jag: En flaska Allesverloren, Tinto Baroccan eller vaddetnuheter, och en mörk Baccardi, tack.

X: Jag behöver inte kolla leg på dig va? Höhö. Du ser så ung och oförstörd ut. Höhö.

Jag: rodnar, irriterar mig på att jag rodnar, vill egentligen skrika men ditt jävla strandraggarcp ge mig min sprit, men säger jag är 30, men det är klart du kan kolla leg.

X: Nej, det behövs inte. Höhö. Du kommer inte att se lika oförstörd ut efter de där flaskorna. Höhö.

Jag: Eh... nä.

...

Och med tanke på att jag med all sannolikhet kommer att tillbringa morgondagen lite lätt bakfull, ett tips på världens kanske bästa fyllefrukost:

mosa ägg och majonäs (eller aioli), lägg röran på en macka, lägg på ost och skinka/salami (och salladsprylar om du är lagd åt det hållet).

saker för omedelbar utredning

1. Varför kallas det här för en filmdebatt? Ska det debatteras om svensk film - och det ska det helt självklart göras! - kan det väl göras ordentligt?

2. Varför drömde jag inatt att jag var så full att en okänd kille, eventuellt var det Mats Strandberg (som jag aldrig träffat), fick hjälpa mig hem från krogen? På vägen till hans lägenhet försökte jag ta en bild på mig själv med en sprillans ny kamera, men min bild fastnade inte. Väl i killens lägenhet fanns förutom killen - som nu definitivt blivit Mats Strandberg - Calle Norlén, Göran Everdahl, en blekfet Luis Guzman-lookalike och några andra. Alla iförda alldeles för genomskinliga, vita spetsbodys (spetsbodies?). Det var uppenbart att om det inte var för att jag var där hade de haft en sexorgie, men jag var i vägen och kände mig skitdum. Jag var dessutom för yr och full för att kunna gå därifrån. Plötsligt hamnade jag på en efterfest med bara okända tjejer, en av dem var så jobbig och kacklig att jag försökte få henne att vara tyst genom att stoppa in min knytnäve i hennes mun. Hennes mun var helt enorm. Vad betyder en sån dröm? Anyone? Det kan aldrig vara bra att drömma om Calle Norlén i spetsbody.

3. Varför finns det inget vettigt parti att rösta på? Jag har verkligen ansträngt mig i år, läst på om alla -ismer, surfat runt på alla partiers hemsidor, gjort alla valtest flera gånger, läst alla debattartiklar. Det enda jag kommit fram till att det finns inget parti jag skulle kunna tänka mig att rösta på. Häromnatten drömde jag att jag startade ett eget parti som gick ganska bra. (Det kändes bättre att vakna efter den drömmen än efter drömmen på punkt 2.)

4. What's up med alla sura recensioner av Miami Vice? Jag tyckte att den var riktigt bra.

5. Varför har Oliver Stone gjort en Hallmark-rulle? Och varför har Maria Bello blå, usla kontaktlinser i filmen? Hon ser helt rubbad ut i exakt varje bildruta.

...

Jag gjorde nyss Tickles drömtest för att se vilka mönster och teman som gömmer sig i mina drömmar. Det hjälpte inte i just det här fallet.

Soderbergh & 80-talets sexkomedier

Hittade precis en riktigt bra intervju med Steven Soderbergh i Believer.

...

Letade lite till, blev besviken över att jag missat Nicole Holofcener-intervjun i förra numret och att den inte fanns på nätet, men tröstade mig med en bra text om 80-talets sexkomedier från förrförra numret.

Nils-Petter vs Cissi

Men herregud. Cissi Elwin uttalar sig i GP. Nils-Petter Sundgren tolkar i Expressen.

Att tolka

- Det är intressant att se varför Colin Nutleys "Heartbreak hotel" blev en sådan succé. Den beskriver verkligheten för en singelmamma. Vi lever i ett samhälle där vi håller på att omdefiniera vad en familj är, och sådana frågor är bland andra jag och mina vänner väldigt upptagna av att diskutera.

som att Heartbreak Hotel är Filminstitutets nya VD:s personliga favoritfilm och att det därför är dithän all svensk film i framtiden ska vandra verkar väl lite drastiskt? Och när N-P skriver

Cissi Elwin tror alltså att den svenska filmen står inför en ny guldålder och att hon kommer att vara närvarande när en svensk film belönas med en Oscar eller en Guldpalm i Cannes. Men hon kammar noll om hon tror att det blir med en film i samma flugviktsklass och låga trovärdighet som Heartbreak Hotel.

Det filmvärlden längtar efter från Sverige är inte vimsiga, politiskt korrekta komedier med töntiga slut. Den svenska filmens världsrykte har skapats av filmer med helt annan ambition och konstnärlig nivå.

har han kanske glömt att en av de svenska filmer som uppmärksammats utomlands på senare år är Såsom i himmelen. Den Oscarsnominerades. Den sågs av ca 1,5 miljoner människor här i Sverige. Den drog in pengar till svensk filmbransch. Personligen skulle jag säga att den är av flugviktsklass, har låg trovärdighet och ett töntigt slut - men som vd för SFI gissar jag att man bör se till att det finns filmer av alla sorter? Dvs filmer som många människor vill se och smalare film som ses av en mindre publik? När N-P skriver en mening som

Filminstitutet har kommit till för att stödja tillkomsten av svensk kvalitetsfilm, inte för att tillfredsställa vd:s mer eller mindre utvecklade filmsmak.

och sedan någon mening senare skriver att SFI:s VD behöver

...en lämplig ödmjukhet i smakfrågor.

känns det som att det nånstans har blivit lite fel.

vad händer?

När jag klickar mig hit till bloggen är det helt tomt i rutan. När jag råkade trycka fel på en bokstav hamnade jag här. Sover jag och det här är en märklig dröm?

vad säger det om mig...

... att de som hittat hit via sökord andra än mitt namn gjort det genom att söka på

psykofarmaka, kissa, porr, Gudrun Schyman.

Jag bara undrar.

Farväl Falkenberg, hej Älmhult

I helgen såg jag äntligen Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg, på Lilla filmfestivalen i Båstad. Det fanns saker jag tyckte var fantastiska, andra var mindre bra - men på det stora hela: härligt med uppstickare i svenska tråkfilmsbranschen! Blir alldeles lycklig. Efteråt pratade vi om hur det skulle kännas om någon ringde och sa, hej, jag ska göra en film, kan inte du komma tillbaka till Älmhult och spela dig själv som du var då? Jag får lite lätt panikkänslor av tanken. Jag får handsvett så fort det dimper ner ett mail som informerar mig om att någon från min gamla skola registrerat sig på StayFriends. Jag förstår inte varför jag själv registrerade mig på StayFriends. Jag vägrar betala för att se vad folk från förr skickat för meddelanden. Ändå skulle jag tycka att det vore roligt med en klassåterträff. Jag vet inte om det mest beror på någon slags fånig Rikki Lake show-aktig look at me now-längtan eller om det är att jag är genuint nyfiken på vad alla gör och hur de mår och var de bor.

Bilden ovanför är min klass mellan 1 A och 6 A. Jag drömmer om dem jämt. Jag undrar om de kanske sett mig på tv och undrar vad de i så fall tänkte då. Jag undrar också om jag som liten hade psykopattendenser som skrapade bort ansikten på bilder. Jag undrar hur det skulle vara att träffa dem och hur man skulle reagera. Hursomhelst, jag är verkligen nyfiken på vad de gör. Är det någon som vet? Är det kanske någon av er som läser det här?

-----------

I alla fall, Lilla filmfestivalen i Båstad är filmfestivalen med Sveriges garanterat högsta medelålder. Jag tyckte att vissa av kulturfarbröderna tittade på mig som om jag ensam stod för Förflackningen av Den Svenska Filmkritiken, men jag kanske inbillade mig, och det hör egentligen inte hit. Det blir hursomhelst märkligt att se dokumentär om "Islams barn i folkhemmet" där, med den publiken. Att göra en dokumentär med utgångspunkt i att "vilja visa att det finns muslimer av alla sorter i Sverige" och sen ha mage att påstå att resultatet på något sätt skulle kunna "landa som en bomb i den svenska valrörelsen" känns... dumt och förmätet. Är inte det att göra en p0äng av något alldeles självklart? Och när publiken kluckar och skrattar gott åt dumheterna som de däringa tokiga muslimerna säger, blir det dessutom... lite lätt obehagligt. Nästa gång, kan de inte göra en dokumentär om pensionärerna på Bjärehalvön? Jag känner att jag kanske har betydligt fler fördomar om dem än om muslimerna i det svenska folkhemmet. Kanske skulle en sån film slå ner som en bomb i den svenska valrörelsen?

Kom annars hem med en hel del fantastiska Widerberg-ögonblick skramlandes i huvudet. Som fönsterputsarscenen i Ådalen 31, enarmade bandit-bärandet och skottlossningen och mackbredandet i Kärlek 65 och i princip hela Hebriana (som ju i och för sig var en blandning av fantastiska Widerberg- och Norén-ögonblick).

off to see the wizard

...eller ja, ska i alla fall ta datorledigt i ett par dagar. Vilket ur ett rent marknadstaktiskt perspektiv väl måste betraktas som lite av en flopp så här dagen efter besöksrekord. Oh well. Tillbaka den 8 augusti.

Ha det fint!

nutty professor-liv & shortbusintervju

Jag blir vansinnig. Mitt skrivbord ser ut som fan. Min lägenhet ser ut som en pundarkvart. Jag vadar fram i böcker och tidningar och utklipp och obegripliga anteckningar. Jag glömmer att äta lunch. Jag blir inte klar med boken. Min förläggare kallar det separationsångest. Jag kallar det brain freeze och prestationsångest. Nästa gång jag skriver en bok ska jag:

1. inte sätta upp en fullständigt omöjlig deadline.
2. inte sedan skriva vidare utan att ha en deadline ALLS.
3. inte prata så mycket om den.
4. inte tänka - och under inga som helst omständigheter säga högt, och ABSOLUT inte till en förläggare - att "jag har allt i huvudet och det är bara att få ner det på papper".
5. inte läsa på för mycket eftersom man då inser att man aldrig någonsin kan ha något nytt att komma med, allt är redan sagt av mycket klokare och mer välformulerade människor än jag.
6. inte tänka "idag ska jag skriva färdigt boken".

Om ni vill ha en liten hint om vartåt intervjuerna i boken lutar, titta på intervjun jag gjorde med John Cameron Mitchell i Cannes angående filmen Shortbus.

beyond blödig & gibson pratar barnaga

Men herregud. Såg halva Revenge of the Nerds igår på TV400. Och började GRÅTA på slutet när nördarna vann tävlingen, uppträdde och höll tal. (Efter filmen gick Fp:s reklamfilm som jag dittills inte sett och jag snappade out of it ganska snabbt. Tappade hakan istället. Skämtar dom?)

Appropå absolut ingenting: Om ni har tid att döda, gå in på svt:s öppna arkiv och se den ständigt aktuelle Mel Gibson prata barnaga.

Och när ni ändå är där inne och snurrar, kolla in ett gäng Fräcka fredag-klipp. Tidsresa! För bara 18 år sen såg tv ut så. (Det visste jag dock inte då, eftersom jag inte fick se någonting roligt på tv för mina föräldrar. Inte Fräcka fredag, inte V, ingenting.) Börja med ett klipp där du får raggningstips av Ernst-Hugo. Och Martin Timell, med filmkonsulent i famnen.