festivalrapport från finsk korridor

I den här korridoren bor jag just nu. Den ser ut som jag inbillade mig att saker och ting ser ut i Finland. Lite öststatsgult och grått. Över allting ligger ett gulgrått dis, precis som på vykort från 70-talet. (I alla fall igår, just nu är det glimrande solsken och jag borde verkligen ta mig ut och se saker.) Espoo, där filmfestivalen hålls är helt fantastiskt, det känns som att timewarpas till en helt annan tid. Ska ta mer bilder under dagen, så får ni se vad jag menar. I bilen på väg hit gjorde jag misstaget att fråga om Espoo är en förort till Helsingfors. Det uppskattades INTE.

Annars, en minirapport från festivalturnén: Haugesund var härligt (brände mig i solen för första gången på hela sommaren). Vi spelade in tv för en nystartad kanal, Skandinavia. Tillsammans ska jag och Søren Høy från Filmland på DR2 göra ett nordiskt filmprogram. Jag ska själv få bestämma över den svenska delen, och kan - äntligen! - göra intervjuer uppemot 8 minuter till skillnad från de treminutare man är van vid. Än så länge vet vi att vi ska göra 4 entimmesprogram, sedan får vi se vad som händer. På en dag gjorde jag fem intervjuer, Søren gjorde tre nästa dag, och tillsammans gjorde vi ungefär en timmes tv på väldigt kort tid. Effektiv gerillatv. Hann också se en riktigt bra norsk film, Sønner. Vet inte än om den kommer till Sverige, men det hoppas jag. Danska Princess gillades också.

Filmfestivaler ser rätt mycket likadana ut överallt: filmjournalister som mäter sina små filmjournalistsnoppar och försöker toppa varandra på olika sätt ("jag fick den enda skandinaviska intervjun med x", "jag har plaskat mina fötter i x pool", "jag är si och så tjenis med den och den"), kvinnor som lägger sina huvuden på sned och lyssnar på oändliga utläggningar av ovanstående slag, tyska/franska hornbågsglasögda män som håller långa akademiska utläggningar om Filmkritik, egon som kolliderar, pretentiösa filmregissörer med krystat avslappnade bohemfrisyrer. OCH viktigast av allt: filmbransch som idkar grisfest. Det kan bli kladdigt. Det kan bli kul. Man vet aldrig så noga.

Små tecken i Malmö på Shoot me while I'm happys genomslag:

Göran Everdahl: "Det där med spetsbodyn, vad var det för något egentligen?"

Jesper Ganslandt (som jag intervjuade för filmprogrammet på Skandinavia, som förresten ska heta Film 2006): "Det där med hundhårsätandet i din dröm, har du löst det?"

Annat som hände i Malmö:

Cissi Elwin: "Du behöver inte niga." (Jag vet inte varför, men jag har de senaste två åren bockat och nigit samtidigt när jag träffar nya människor.)

Intervjuade Mads Mikkelsen. Det gick bra.

Här i Finland har jag hitttills bara hunnit se en film, som inte var så bra - och varit på rockkonsert och ätit på en fantastiskt finsk sylta. Ikväll blir det Meliès d'Or-utdelning och eventuellt kalas på finsk köttmarknad: Lost and found.

UPPDATERING: Adams Äpplen vann. Tydligen var det bråk inom juryn och två jurymedlemmar hoppade av i ren ilska över att det blev den som vann. Jag har bara sett en halva av den än så länge, och har inte sett alla de andra filmerna inom tävlan - men jag blev oerhört besviken över att inte Instängd/The Descent vann. Jag satt i juryn på FFF i Lund som såg till att den vann en silvermeliès och gick vidare till Meliès d'Or. Det är verkligen en av de absolut bästa skräckfilmerna på flera år.

På prisceremonin spelade det för mig dittills okända bandet Cleaning women. Riktigt bra, och som Storm-regissören Björn Stein sa: "the essence of Finnish cool".