söndagsexplosion i litet format

Fabulous! The story of queer cinema var ok. Tv-mässig och lite tråkig, men fungerade bra som historik. John Cameron Mitchell intervjuades i filmen, och de visade klipp ur Hedwig and the angry inch. Fick instant gåshud och gick direkt från salongen in i Filmbutiken och köpte den. Vet inte riktigt varför jag inte köpt den tidigare. Den är ju så satans bra! Såg den som frukostfilm i morse. Jag börjar gråta redan under första låten och sedan blir det bara värre. Den är så arg, så fantastisk, så rolig, så sjukt jävla sorglig. Får samma känsla som alltid när jag ser något stort och modigt och bra, en fysisk och fladdrig känsla i mellangärdet, som när jag var 16, 17 och man hade något i kroppen som skulle explodera om man inte fick ut det, man var tvungen att vara med i rockband, spela teater, göra film, bli en stor stjärna, skriva böcker, hitta något sätt uttrycka alla känslorna på, men man var och är kanske fortfarande ett skrik utan mun (som någon klokare människa sagt, jag tror det var the artist formerly known as JT LeRoy och han citerade nog någon annan) och man var och är fortfarande bara helt vanlig och grå utanpå och det finns så många regler för hur man ska vara och vi begränsar varandra och oss själva och vi är så tråkiga och har så tråkigt och man blir så jävla arg för man skulle kunna ha varit någon helt annan, någon med visioner, någon med integritet, någon som hade roligt och bara umgicks med roliga modiga oängsliga odömande människor, man skulle till exempel kunna ha gjort Hedwig and the angry inch men det har man inte.

Se den, eller se om den redan idag!
--
Roger Wilson bloggade förresten väldigt bra om Farväl Falkenberg häromdagen. Jag håller med honom: tona ner era förväntningar och se den. Också.