Pina

En längre text jag skrev om Pina i Film & TV i samband med biopremiären för några nummer sedan:

***

1985 blev Wim Wenders motvilligt medsläpad av sin flickvän till en dansteaterföreställning av Pina Bauschs ”Café Müller”. Han stålsatte sig, förväntade sig att bli uttråkad - och golvades totalt. Wim och Bausch träffades, det klickade, de pratade om att göra en film tillsammans. Det tog sedan Wenders drygt 20 år att hitta ett sätt att göra hennes verk rättvisa, att hitta ett filmspråk som kunde förmedla det som måste förmedlas, en form som var lika direkt och omedelbar som dansen. En Cannes-visning av ”U2 3D” ledde till en uppenbarelse, som i kombination med en slump - en professorsgranne som höll på att skriva en avhandling om 3D, och som i sin tur hade samarbetat med en åldrad filmfotograf som ägnat tolv år åt att utveckla och utforska stereoskopi - ledde till Wenders ”Pina”, en film som 3D-mässigt utklassar James Camerons ”Avatar”.

Arthousefilm i 3D är fortfarande så nytt och outforskat att konceptet kanske är förvånande i sig. Att Wim Wenders skulle vara bland de första som förstår hur man på bästa sätt använder 3D är kanske än mer förvånande. Men, i hans händer blir det tydligt att både dans och dokumentär är som gjort för 3D, och det är nästan omöjligt att ens tänka sig ”Pina” filmad på något annat sätt. Han varvar talking heads-klipp med filmade scenföreställningar, och har också låtit medlemmar i Bauschs danstrupp framföra korta scener i andra miljöer på samma sätt som Bausch gjorde i den enda film hon själv regisserade, ”Die Klage der Kaiserin” 1990.

I en stentrappa faller en kvinna raklång i armarna på sin partner som tar emot strax innan hon slår i marken, en ensam kvinna dansar i en trafikerad korsning till tonerna av en liten bärbar stereo, någon dansar ombord på en Wuppertalsk monorail, en kvinna tåspetsdansar med köttstycken i skorna i ett kalt fabriksområde, en annan dansar i en simhall, hela truppen dansar längs toppen av en höjd i ”Sjunde inseglet”-stil. Det är oerhört snyggt gjort, oerhört effektfullt och det är de bitarna som är allra starkast. Det är också dessa bitar som kanske säger allra mest om de känslor danstruppen helt uppenbart känner och kände för henne. De dansar kärleksfullt ensamhet, desperation, svaghet och mycket av det mörker och den trasighet Bausch gjorde sig känd för, men också en enorm värme, humor och tillit till sin mentor.

Scenföreställningarna har Wenders filmat så att vi ömsom sitter ute i publiken och ser helheten, ömsom är med mitt på scenen, nära dansarna. Så nära att vi ser, hör och nästan känner detaljerna: de knöliga fötterna, svettdropparna, andetagen, ljudet av kroppar och fötter över golvet, blickarna, blodådror på bristningsgränsen, koncentrationen, tilliten mellan dansarna. Borta är utklippta-pappfigurerkänslan från många andra 3D-filmer, borta är rörelseoskärpan och det murrigt oskarpa i största allmänhet. Kvar finns ett djup som gör att det känns som om vi verkligen är där, ett djup som har en poäng, ett djup som inte bara är försäljningsploj eller gimmick. Bausch själv fick aldrig tillfälle att uppleva hur 3D framhävde hennes dans, hon dog plötsligt, bara dagar innan hon skulle få se Wenders första arbetstester. Wenders lade först ner hela projektet, men tänkte sedan om och gjorde en film som var mer till Pina Bausch än om Pina Bausch. Apropå dödsbudet sa Deborah Bull, kreativ ledare för Royal Opera House i London, till ”The Guardian”:

”Watching Bausch's choreography is like watching life through a train window: unexpected peeks into private places, swathes of day-to-day drabness and life's flotsam and jetsam washed up at the side of the track. A living tapestry which, like life, doesn't always make sense. So some bits of Bausch wash past, leaving you unmoved, while there are moments which leave you wondering how she got the keys to your soul.”

Och kanske kan man låna några av de orden också för att beskriva hur dans i bästa och värsta fall påverkar den som tittar: hamnar man utanför ser man kanske bara något pretentiöst och svårt, blir irriterad eller lämnas fullständigt oberörd. Dras man in, BOOM! Rå känsla rakt in i kroppen - och ja, kanske också rakt in i din själ - utan att den tar omvägar via förnuftet, lite på samma sätt som när du ser en Zlatan-dribbling följd av ett snyggt mål, en välkoreograferad actionscen med en ung Jackie Chan, Gene Kelly-dansakrobati, Coco och Leroy i ”Fame”, det intensiva repetitionsarbetet i Frederick Wisemans ”La Dance”, antagningsscenerna i ”Flashdance” och/eller denna överjävligt vackert tåspetsdansande kvinna med köttstycken i ballerinaskorna på ett ruffigt industriområde. Nackhåret reser sig, ögonen tåras, halsen klumpar sig och man kippar efter andan. BOOM!

Dans när den är som bäst är att få ynnesten att titta på människor som är oerhört skickliga på det de gör, som är både häst och jockey - för att citera någon i ”La Dance” - och som med sitt sätt att röra sig förmedlar långt mer än vad ord och bilder och de flesta skådespelare kan. Dans är en uppvisning i styrka, koncentration och psyken som tvingar kroppar att göra omöjliga saker. Dans när den är som bäst är direkt och omedelbar. Om man har turen att dras med och bli berörd är det oftast omöjligt att sätta ord på varför, eller sätta fingret på hur. Man vet bara att det händer, och att man inte kan värja sig.

***

Kairo 678 ++++

Drama

Regisserad av Mohamed Diab med Boshra, Nelly Karim, Nahed El Sebaï m fl

Tre egyptiska kvinnor kämpar på olika sätt mot sexuella trakasserier, och mot en omgivning som menar att sådana inte ens existerar - eller är kvinnornas egna fel. Nelly gör landets första anmälan, Seba ger självförsvarskurser och Fayza tar till våld efter att ha tröttnat på tafsandet hon utsätts för varje morgon på busslinje 678. De har olika förutsättningar i livet, men deras vägar ska så småningom mötas. Kairo 678 kränger mellan det nyanserade och det plakatiga, mellan ilska och humor, mellan scener som väcker tankar och scener som går rakt på känslorna. Resultatet är starkt, rörande och viktigt.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

8 mars

Här tipsar lite andra journalister om lämplig film att se i dag, och resten av årets dagar.

Big miracle ++

Drama

Regisserad av Ken Kwapis med Drew Barrymore, John Krasinski, Ted Danson m fl

1988 blev en gråvalsfamilj inisad i en vak strax utanför Point Barrow i Alaska. Greenpeaceaktivister, oljemiljonärer, militär, eskimåer, uppfinnare, Ronald Reagan och ryssar jobbade sida vid sida i räddningsarbetet med att få ut valarna till öppet vatten, och snart sagt hela det amerikanska folket engagerade sig i valarnas väl och ve. Skulle den lungsjuka bebisvalen klara sig? Händelsen blev till en bok, som nu blivit familjefilm av typen solskenshistoria i slutet av nyheterna. Resultatet är precis så sentimentalt och smågulligt som det låter.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

This means war +++

Romantisk komedi/action

Regisserad av McG med Tom Hardy, Chris Pine, Reese Witherspoon m fl

Två CIA-agenter/bästa vänner faller för samma tjej. Som i sin tur faller - för dem bägge. Resultat: rivalitet, fula agenttricks och beslutsångest. Det här är inte rätt film om det är action eller romantik man vill ha, båda delar faller platt. Komedibiten funkar fint, främst dialogen mellan Lauren (Reese Witherspoon) och kompisen Trish (Chelsea Handler) är rapp och rolig och bra mycket svängigare än stora delar av överskattade ”Bridesmaids”. Om man bara försöker ignorera de sista fem minuterna (precis allt går snett!) är det riktigt underhållande.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

kulturlogg v. 6 - 7

Beautiful boy Betydligt mindre kluven till det här post skolskjutnings-dramat än till Vi måste prata om Kevin, men så svingar den inte heller lika vilt med skuldströaren -och kommer inte heller upp i några magiska nivåer som Ramsay ändå gör, också, i Kevin. Men den är bra, med mycket, mycket fint spel från Maria Bello och Michael Sheen, bra manus, befriande tomt på klichéer. Nyfiken på att se mer av regissören Shawn Ku.

Knuckle En sällsam inblick i en helt ny, våldsam och ganska märklig, värld. Se den här.

Dark matter (bok) Spökerier eller Overlook hotel-galenskap i arktisk miljö? Idén är bättre än själva boken, som väl var lite småtråkig (om än småoläsbar i mörk lägenhet när man var ensam hemma).

polis Se recension. (Och läs Jonas Holmbergs invändningar mot mina invändningar och bli uppmärksammad på och kanske ännu mer övertygad om ganska många av filmens dåligheter. Och då glömde jag ändå att ta med scenen med de rumänska, glada, dansande och av piketpoliser nyss omhändertagna, barnen - som var lite som när Bamse jobbade för Migrationsverket och gjorde utvisning till en kul grej.)

George Harrison: Living in the material world Tidsdokument av intresse även för dem (oss) som inte har något special-Harrison-intresse. Se!

Vi måste prata om Kevin Se recension.

House calls Rolig och söt, och handlade om vuxna människor på ett sätt som lätta romkoms sällan gör nuförtiden. Blev dessutom väldigt sugen på att se mer Glenda Jackson-film. House calls finns gratis att se här.

Chronicle Se recension.

Händelser vid Slussen Lite axelryckning kanske, men ja, småputtrigt om händelser vid Slussen. Finns att se här.

Lost in Yonkers Har nästan helt glömt bort den. Inte så bra betyg.

William S Burroughs: A man within Intressant! Finns tyvärr inte längre på SVT Play.

Okej - 80-talets största poptidning Tidsresa! Finns att se här.

Gäst hos verkligheten (bok) Hade tänkt delge ett litet fint och gåshudsframkallande favoritstycke, men verkar ha förlagt boken. Har blivit någon som förlägger vantar och böcker och allt möjligt. Vet inte riktigt hur och när det blev så. Fiasko, hur som helst.

Extremt högt och otroligt nära Tyckte om den, men så har jag heller inte läst boken. Kan lätt se hur de som gjort det kanske tycker att det här är lite mer åt det sentimentala hållet. Själv tyckte jag att den var fin och rörande, och höll sig på precis rätt sida tearjerkandet. Och, Max von Sydows ansikte, magiskt!

Avalon Njä.

Big miracle Solskenshistoria i slutet av nyheterna, i långfilmsformat. Om lungsjuk bebisval, bland annat.

Red state Tänkte "intressant mer än bra" just efter att ha sett den, men den har växt sedan dess. En ganska god påse twist när man tänker efter, och dessutom: all drift med Westboro Baptist Churh och Phelps är välkommen.

Terraferma Njaä.

Fright Night Såg originalet för första gången. En tanke som infann sig: glad att jag inte såg den i allt för formativ ålder. Hade varit Team Chris Sarandon/förstörd för alla andra män för resten av livet. Kolla, liksom:

Ni förstår ju. Ian Hunters Good man in a bad time har gått varm i ett par dagar. Fungerar mycket bra till köksdans.

Carnage ++++

Komedi

Regisserad av Roman Polanski med Kate Winslet, Jodie Foster, John C Reilly m fl

Två par som aldrig tidigare träffats ses i en lägenhet för att diskutera det här med att deras barn hamnat i slagsmål med varandra. Hur löser vi situationen? Vem står för tandläkarkostnader? Skulle någon vilja ha lite mer päronpaj? Det börjar lugnt, men spårar snart ur. ”Carnage” är så obekväm att man glömmer att andas och gömmer ansiktet i händerna, den är svettigt klaustrofobisk och så galen att den känns alldeles, alldeles för sannolik. Och, den är fruktansvärt rolig. Garanterat det roligaste du kommer att se på svenska biografer i år. Filmen vilar tryggt och tungt på skådespelarna, och Kate Winslet, Jodie Foster, John C Reilly och Christoph Walz är fullständigt lysande tillsammans.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Vi måste prata om Kevin +++

Drama

Regisserad av Lynne Ramsay med Tilda Swinton, John C Reilly m fl

15-årige Kevin begår ett fruktansvärt brott. Hans mamma är ensam med sina tankar och minnesglimtar i det kaos han lämnat efter sig. Har hon skapat ett monster? Tilda Swinton är lysande, den isande ensamhet hennes Eva befinner sig i är gastkramande och oerhört skickligt skildrad. Vissa scener kommer aldrig att lämna mig. Men, grunden för bygget är ostadigare än kvicksand. Att ge Kevin flera tydligt autistiska drag - problem med toaträning och språk, slappa leder - och samtidigt insinuera att mammans kyla är orsaken är direkt förkastligt. Att denna omoderlighet och eventuella skuld tar sig uttryck i att Eva inte känner sig bekväm med gravidmage, ibland längtar bort, inte står ut med konstant skrikande och blir frustrerad över brist på kontakt är dessutom direkt löjligt. Om det var nog för att skapa massmördare skulle vi ha skolskjutningar i parti och minut. Det är helt enkelt en vansklig balansgång mellan att skildra en förälders självupplevda skuld och att som filmare faktiskt skuldbelägga. Ramsay klarar den inte.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Så mycket jag inte fick plats med i recensionen. Som, om man nu vill skuldbelägga mamman, varför göra barnet Damien-ont från start? Om man vill göra det genomont och manipulerande, varför samtidigt ge det autistiska drag? Själva skuldbeläggandet på mamman upplevde jag dessutom som fullständigt glasklart, det rådde inga som helst tveksamheter som jag har förstått att det gör i boken. Samtidigt har jag läst så många intervjuer med Shriver, Ramsay och Swinton där de menar att Eva faktiskt är skyldig, att hennes känslokyla faktiskt har skapat ett monster, och att hon också, på sätt och vis, är ett. Då blir det förstås oerhört viktigt hur man väljer att på film illustrera det monsteraktiga, monsterskapande kalla. Det duger inte att visa en mamma som bland glada gravidmagar inte känner sig bekväm, inte står ut med ständigt skrik, någon gång längtar bort och tar i lite för hårt i frustration över en elak, okontaktbar unge som hon inte får någon som helst hjälp med. Då befäster och cementerar man snarare bilden av hur en God Mor™ ska vara, i stället för att göra upp med de idéerna.

Samtidigt: Halloween-scenen! Tilda Swinton! Den isande, gastkramande ensamheten Eva befinner sig i! Slutet! Vi måste prata om Kevin kommer att stanna kvar länge, länge. Magiskt bra,och förkastlig på samma gång.

Chronicle ++

Science fiction

Regisserad av Josh Trank med Dane DeHaan, Alex Russell, Michael B Jordan m fl

Tre tonårskillar klättrar ner i ett konstigt hål i marken, när de kommer upp igen har de alla fått övernaturliga krafter. Kommer de att kunna hålla krafterna i schack? Kommer den mobbade och svartsynte Andrew att använda dem till annat än att blåsa upp tjejkjolar? Filmen har föregåtts av en hel del förhandssnack, och tyvärr når den inte upp till förväntningarna. Dialogen och skådespelarna drar ner rejält, och det tar inte lång tid att veta vartåt det barkar. Transporten dit bjuder inte heller på någon endaste överraskning, även om det ryms ett och annat fint bromanceögonblick.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Var väldigt mycket mer imponerad av de tekniska, geniala lösningarna med de flygande människorna i den virala kampanjen inför filmen.

tablåtevetanke

M pratade varmt häromdagen om något ryskt, storslaget och Technicolor-artat han såg på SVT någon gång när han var liten, som han fortfarande inte riktigt vet vad det var. Undrar om barn får sådana upplevelser i dag - blir överraskade eller får upplevelser som är liksom helt deras egna - när vi slutat titta på tablåteve, när det barnen får se styrs mer av föräldrarnas val och det de har godkänt/köpt/klickat sig in på på Play-kanalerna?

14 februari 2012

William S Burroughs sista dagboksanteckning. Se K Specialen om honom här.

polis ++

Drama

Regisserad av Maïwenn med Joeystarr, Maïwenn, Karin Viard m fl

Filmen följer en fiktiv grupp poliser på barnskyddsroteln i Paris, både i arbetet och privat. Vi är med på spaningar, allvarliga snack med tonåriga tjejer som webcamsexar (de måste ju tänka på sin “värdighet”), förhör med barn som utsatts för övergrepp och med vuxna förövare. Tanken är förstås att vi ska vara på polisernas sida, men som regissören Maïwenn framställer dem är det en direkt omöjlighet. Att människor som har psykiskt påfrestande arbeten skyddar sig med hård jargong och rå humor är en sak, att som filmare lyckas föra över den stämningen till film är något helt annat - vilket blir pinsamt tydligt här med den ena “komiska” scenen mer felplacerad än den andra. Gruppen hånar allt som oftast dem de förhör, ställer oftare än inte sexmoralistiska frågor som inte har någonting med någonting att göra, beter sig som labila psykfall i största allmänhet. Vid några tillfällen går scener med utsatta barn rakt genom duken och träffar som en spark i magen, i övrigt är ”polis” klichétyngd, sexistisk och rasistisk i en oskön mix. Det är en välmenande film, om människor som utför ett oerhört viktigt arbete - men det är inte en särskilt bra film.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Gruppdynamik. Man tror att man står över den, men så tycker man så ofta något helt annat än kollegor - och börjar tvivla på sina kunskaper, tänker att man har "fel" och inte "förstår". (En annan del tänker i och för sig att alla andra har fel. Men ändå.)

--

En grej jag inte fick med i recensionen: så mycket fransk film genomsyras av en så rutten syn på män och kvinnor att det sipprar igenom och förgiftar filmerna, helt oavsett vad de handlar om. Jag menar, vem kan ta en film med en svart man som tar av en vit kvinna (som är så stiff att hon bara äter biodynamisk mat) glasögonen och ber henne släppa ut sitt hår - förlöser henne! - på allvar. Inte jag, det är då ett som är säkert.

--

Varför känner man sig 2012 nödgad att skriva "den kvinnliga regissören" i en recension? #damfilm

kulturlogg v. 4 - 5

The Descendants Hollywoodputtrig, med svarta sorgkanter. Oväntat mörk humor tittar in då och då i övriga Clooney-som-vilsen-pappa-myserierna.

Larry Crowne Jag har en soft spot för både Tom Hanks och Julia Roberts, så det gick liksom inte att värja sig för charmen. Men var den inte himla... omycket fingret på sin samtid? Små sms-texter i bild känns liksom 2001 och koreansk film om tonårsgäng med Hello Kitty-mobilsmycken? Och de där småsparkarna som var löst riktade åt all things internet/bloggeri/surfande? Lamt, lamt, lamt. Men, som sagt, charmig film ändå.

What just happened? Mycket underhållande om och inifrån filmbranschen. Och, det var länge sedan jag såg Robert De Niro så bra. Hur har den där filmen helt kunnat flyga under min radar? Hade inte ens hört talas om den?! Bygger på Art Linsons biografi What Just Happened? Bitter Hollywood Tales from the Front Line - som jag blev nyfiken på, och så blev jag påmind, igen, om att jag borde se Where the buffalo roam.

Sarah Palin - You betcha! Verkligheten överträffar dikten osv. Visas på Tempo i mars, och Nick Broomfield och Joan Churchill gästar festivalen. Biljetterna släpps den 14 februari.

Järnladyn Se några snabba tankar här.

Alper Så inte en ny Dogtooth. Men, för all del, snygg.

En gång i Phuket Oväntat småputtrig!

Big fan Njä.

--

Det har gått lite si och så med läsande och filmtittande de senaste veckorna. Ungen sover inte så bra. Mest beroende på hosteri och snörvlande. De här dagisbacillerna är inte så skoj, för någon - och folk säger lite casually att "det är så första halvåret". Första halvåret?! Vi har knappt varit riktigt friska en dag sedan hon började i november. (Annars går dagis över precis all förväntan bra, så här långt. Glädjen! Dagis, vilken jävla grej!)

Några snabba Järnladyn-tankar

Järnladyn vill lite för mycket, har på sig lite för många hattar. Demenshatten, sorgehatten, girlpowerhatten, politikhatten. Ingen av dem särskilt välskräddade. Girlpowerbiten blir klumpig och övertydlig. Demensbiten blir kladdig och spekulativ eftersom den handlar om just Thatcher, en verklig människa, och inte demens i största allmänhet. Sorgprocessbiten hade kunnat vara en småputtrigt sorglig och fin historia, men kommer bort i allt det andra, och känns oavsett kladdig och spekulativ eftersom det handlar om, ja, Thatcher.

Men detta att den inte skulle handla tillräckligt mycket om hennes politik kan jag inte hålla med om. Inte heller att den skulle vara en hyllning. Hon utmålas ändå, mitt i det oftast klumpigt girlpowriga, som hänsynslös, som särdeles odiplomatisk och hård. Filmen varvas med nyhetsbilder på blodiga demonstrationer med polisiärt övervåld, med nyhetsuppläsare som berättar om stigande arbetslöshet osv, osv. Precis som i fallet J Edgar får man känslan av att folk gärna vill bli skrivna på näsan när det handlar om kontroversiella politiker, att de måste få berättat för sig vad de redan vet, få det visat i bild.

kulturlogg v. 3

J Edgar Har lite svårt att förstå några av reaktionerna på filmen. Till exempel 1) Att filmen "inte skulle avslöja om Hoover var homosexuell eller inte". Kan omöjligt se hur man kan se den här filmen utan att tänka att Hoover var homosexuell? För det kan väl rimligtvis inte bero på att man aldrig ser Hoover och Tolson ha sex? Det händer ju, så att säga, en hel del i film som man inte ser. 2) Att filmen på något sätt skulle smussla med homosexualiteten? Filmen speglar en tid när homosexualitet smusslades med, förnekades, föraktades - det betyder inte att filmen som sådan står för de sakerna. 3) Att filmen skulle glorifiera Hoover. Glorifiera?! Visst, den framhåller att han gjorde ett och annat som faktiskt var bra, men också - framförallt - att han ljög om egna prestationer, hade ett löjligt ego, inkräktade svårt på andra människors integritet. Var en pojke. 4) Att det faktum att filmen inte tar upp de överjävligheter Hoover ställde till med i så många, många människors liv skulle vara en svaghet. Varför han gjorde som han gjorde får vara underförstått, eller i alla fall halvförstått för tittaren. Att han gjorde som han gjorde litar manusförfattaren Dustin Lance Black på att vi vet. Jag tror helt enkelt att manuset är lite för smart, och litar lite för mycket på publiken. Folk vill tydligen bli skrivna på näsan, men inte så de märker det.

Katinkas kalas Lite hipster-HeyBaberiba-sketch-i långfilmsformat kanske, men den hade sina stunder. De flesta med Lisa Östberg, som också skrivit manus. Hon sopade mattan med övriga som skådis i filmen, vill se hemskt mycket mer av henne!

Mission: Impossible - Ghost Protocol Småputtrig actionunderhållning. Och för all del, med några riktigt bra hålla andan-scener.

The Artist Bra, men inte så bra.

Soul Surfer Se recension.

The Interrupters Vilka människor! Hoppas att resten av Dox-säsongen håller sån här klass, och att man slipper tramsiga fejkdokus i vår. Se The Interrupters här.

Soul surfer +++

Drama
Regisserad av Sean McNamara med AnnaSophia Robb, Dennis Quaid m fl

Tonåriga Bethany lever för att surfa, men proffsplanerna får en törn när en haj biter av hennes ena arm. Filmen bygger på verklighetens Bethany Hamilton och hennes självbiografi, och resultatet är klassisk sportfilm toppad med hennes gudstro. Visst, det är ofta ostigt och sentimentalt, och som ateist kan det vara svårt att hantera vissa scener - men sportfilmer är av naturen ostiga. Och, hellre en så här rak skildring av tro än när unken sexualmoral smusslas in i låtsasprovokativa filmer som ”Easy A” eller ”What’s your number?”. Här finns allt man kan begära: omöjliga odds att övervinna, träningsmontage, fina familje- och vänskapsskildringar, tonårstjejer som visar hud utan att bli objekt och som konkurrerar om annat än killars uppmärksamhet. Se!

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Tycker verkligen att det är synd och skam att så många recensenter gladeligen sväljer mainstreamfilmer med så mycket unken sexualmoral att de blir ren normprånglande propaganda och samtidigt har så väldigt svårt för en faktiskt helt opredikantig skildring av en persons tro.

kulturlogg v. 2

My week with Marilyn Se recension.

How I met your mother - säsong 6 Är det jag som blivit prydare eller blev dialogen grövre i säsong 6? Roligt hur som helst. Men, lite mindre åhjagvillvaradomskompis-värme den här säsongen kanske.

The rum diary Se recension.

Hamilton - i nationens intresse Låt mig säga så här: det är inte den bästa svenska actionfilmen någonsin. Och det här med att en snubbe som råkar mörda oskyldiga - för att han drömmer mardrömmar med en fruktkniv i handen, no less - ska vara det bästa det här landet har att erbjuda? Va, va, VA?!

Mannen från Le Havre Brukar ha lite svårt för Aki Kaurismäki, men det här var en varm - och väldigt snygg! - saga.

Hinsehäxan Lasermannen-klass! Vilka skådisar de hittat! Vilken regi de fått! Se den genast, och gör det här!

50/50 Söt och rolig!

When the wind blows Inte min kopp te riktigt. (Men gubben i filmen ser exakt ut som min farfar. Exakt!)

Pirates Njä.

Touch of evil Ännu en av de där filmerna jag trodde att jag sett, men faktiskt bara sett delar av. Scenen med bandaren och ekot på bron - så jävla bra!

Over the edge Fantastisk tonårsångest! Hur kan jag inte ens ha hört talas om den?! Tack Cinemateket för att ni gräver fram sådana guldkorn! Kurt Cobains favoritfilm, och det är ännu mer gåshudsframkallande att se Smells like teen spirit-videon nu när man sett var inspirationen kom ifrån. Obligatorisk läsning om filmen hittas här.

My week with Marilyn ++

Regisserad av Simon Curtis med Michelle Williams, Eddie Redmayne, Kenneth Branagh m fl

Inspelningen av Laurence Oliviers Prinsen och balettflickan är ökänd. Enligt legenden frontalkrockade både egon och olika skådespelarmetoder, och Olivier försökte åka snålskjuts på Monroe samtidigt som han föraktade allt vad hon stod för. My week with Marilyn bygger på dagboksanteckningar som skrevs av en då 23-årig assistent på inspelningen och gavs ut i bokform 40 år senare. Han utgav sig för att ha haft en romantisk relation med Monroe, och utmålade sig av filmen att döma som oumbärlig för både inspelningen och Monroe. Faktiskt som den enda som förstod henne, som rekorderligt nog bara pussades lite med henne när hon var drogad och hade tagit för många tabletter, som inte utnyttjade henne. Ändå står det på en skylt i början av filmen att det här är hans och hennes “true story”. Där faller givetvis hela upplägget. Det blir till och med djupt obehagligt när man tänker på att Monroe blivit allmängods som kan användas lite hur som helst inom populärkulturen. Med tanke på att resultatet här mest känns som påkostad mimshow med lösrumpa känns det dessutom extra onödigt.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

The Rum Diary ++

Regisserad av Bruce Robinson med Johnny Depp, Michael Rispoli m fl

1960. Journalisten Paul Kemp får redaktionsjobb i Puerto Rico. Han är ung och brinner, kollegorna är försupna och cyniska, tidningen nedläggningshotad. ”The rum diary” bygger på Hunter S Thompsons bok om egna journalisterfarenheter, och sist Johnny Depp spelade Thompsons alter ego resulterade det i något av det roligaste som gjorts på film. I ”Fear and loathing in Las Vegas” fångade Terry Gilliam det spektakulärt galna, det våldsamma och skeva, det fruktansvärt roliga och något litet av det smarta i hans texter. Här fångas inget av det. Någon gång får man visserligen en fin känsla av heta sommarnätter där allt kan hända, några gånger skrattar man till - men mest är det tamt, ljummet och lite poänglöst. När jag läste ”The rum diary” skrattade jag högt och hundörade små livssanningar. I filmen finns, tyvärr, inte något att hundöra.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

kulturlogg v. 1

Sphere Rätt ok ett tag ändå, klaustrofobisk på Overlook hotel-light-sätt. Men ja, sen spårar den ju. Totalt.

Mourir auprès de toi Spike Jonze-quirk, som kan ses här.

Shame Se recension.

Jägarna 2 Om man säger så här: det är inte de små gesternas film.

Oxford blues Gillade! (Mild spoilervarning: Tycker särskilt om jämställdheten i den, att Ally Sheedy jobbar med roddlaget utan att det är något konstigt - och att det faktiskt är kompistjejen som får snygga killen till slut för en gångs skull. Extraplus för att tjejerna inte heller skolgårdsrivaliserar som de ofta får göra på film.)

The prince and the showgirl Kommande My week with Marilyn handlar om den ökända inspelningen av Laurence Oliviers The prince and the showgirl - som i sig inte är särskilt bra, och där ingen gör så bra ifrån sig. Mer kul att ha sett än att se.

Slacker Hade till min förvåning åldrats oerhört väl! Smart, rolig, välgjord, skön! Se den här.

Carnage Som sagt, jag äter upp min hatt om jag i slutet av året inte räknar den som årets roligaste film. Premiär 17 februari.

Höggradigt jävla excentrisk (bok) Blev så väldigt sugen på att se om alla Widerberg-filmer! Önskar så att de fanns tillgängliga. Sen tänkte jag ju kanske en och annan gång under läsningen att en författare som är tillsammans med biografiobjektets dotter kanske inte ger de allra bästa förutsättningarna för en bok, och att det kanske inte ger den mest objektiva bilden av en emellanåt spritt språngande regissör. Och jag är inte säker på att jag tycker om omskrivningen "kalabalik" när det handlar om en man som förmodligen uppvisat våldsamma och galna tendenser i samband med en uppslitande skilsmässa. Men annars, en mycket spännande bok om man är Widerberg-fantast, och den ger också en fin inblick i svenskt filmliv och svensk filmhistoria.

Shame ++

Drama

Regisserad av Steve McQueen med Michael Fassbender, Carey Mulligan m fl

Brandon (Michael Fassbender) är 30-nånting, lever i New York och är sexmissbrukare. Han runkar i duschen på morgnarna, på jobbtoan om dagarna och storkonsumerar porr, prostituerade och barragg så fort han kommer åt. Hans omgivning är trots, eller tack vare, det kyligt gråblå och välordnad - till den dag hans syster (Carey Mulligan) plötsligt dyker upp och ska bo hos honom. Hon har röd halsduk och knasiga hattar, är kladdigt känslosam och stökar ner i både hans lägenhet och i hans liv.

”Shame” har väckt mycket uppmärksamhet på grund av Fassbenders (och de flesta andras) nakenhet i filmen, den har omtalats som provokativ och tankeväckande. Och, jo, en och annan tanke väcks. Som, vad är poängen? Varför har filmen gjorts? Och, kunde McQueen och manusförfattaren Abi Morgan verkligen inte komma på ett bättre sätt att illustrera Brandons fall till den absoluta botten än att låta honom gå till en bögklubb och bli avsugen? Är det den yttersta skammen?

Det har skrivits så oändligt många böcker och gjorts så oändligt mycket film på temat människor som knullar bort ångest och tomhet - och Shame tillför just ingenting. Det är en tomt skramlande sextunna, som under arthousepolishen och den myckna nakenheten inte är något annat än en hopplöst moraliserande och fingertoppsokänslig historia. Att McQueen bara låter ana en tragisk bakgrundshistoria bakom syskonens dysfunktionalitet är en sak, mer behöver vi inte veta - men i sin iver att ge så lite info som möjligt om Brandon och hans syster har han gjort dem till tomma skal, klichéer och vandrande idéer utan liv. Han har velat säga något om vår tid, men har tydligen ingenting att säga.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Årets roligaste film! Äter upp min hatt annars.

Kulturlogg v. 51 - 52

Alvin & gänget Typiskt gullig. Kanske är jag aningens lättroad och lättunderhållen ibland, men jag blev positivt överraskad! Och, jag tycker verkligen att det är väldigt uppfriskande med en mansfigur som inte är en jättebebis i barnfilmssammanhang. Alldeles för vanligt.

New year's eve Se recension.

Alvin & gänget 3 Se recension.

White heat Gangsterbonanza! Look at me ma! Top of the world! Måste ses. (Bonusinfoläsning: Cagneys karaktär sägs bygga på en blandning av Francis Crowley och Arthur Barker, Ma Barkers son.)

Soylent Green Hade väl sina dystopiska och bra stunder, I guess. Men ja, kvinnorollerna var väl... sådär. Prostituerade kallades exempelvis för "möbler" i framtiden. Apropå katastrofer och dystopier: tänkte försöka se K Special om katastrofer i Hollywood och irl innan den försvinner 22 januari.

Another year Det uppstod en diskussion mellan mig och M efter filmen: jag tyckte att huvudparet framställdes/framstod som vidrigt självgoda och okänsliga för sin omgivning, M tyckte inte att Leigh/filmen stod på någon särskilds sida. Men ja, jag tyckte nästan att alla i filmen var jobbiga. För att inte tala om huvudpersonen i Leighs Happy Go Lucky, som jag gissar att man också skulle gilla? Ville gaffatejpa hennes mun tyst, minns jag.

Another earth Näe. Pretentiös filmskolefilm, i ordens värsta bemärkelse.

Paul Smårolig och underhållande, mycket bättre än vad man fick för sig efter att ha läst recensionerna.

Baksmällan 2 Vilken djupt, djupt obehaglig film! Ettan var ju smart och rolig? Bilderna i eftertexterna, så jävla, grabbigt äckliga. Och de där ladyboyscenerna, så märkliga? Så rädda som Hollywood är för att visa kukar på duk, och så visar de full frontal ladyboy nakenhet - och då för att man ska tycka att det är äckligt, och därför kittlande skräckroligt? Men å andra sidan, way to go, ett tabu mindre osv. Kluven.

Himlen är oskyldigt blå Oklart varför jag inte sett den förrän nu - och så här i efterhand kan jag verkligen förvånas över att det inte blev den i stället för Svinalängorna som drog hem en massa priser här hemma. Se den om du inte redan gjort det!

Hooked for life Hildebrands skejtdokumentär var väl verkligen sådär som dokumentär betraktad - men intressant tidsdokument! Kan ses här.

Martha Marcy May Marlene Nja, va? Senaste tidens Winter's Bone, hyfsat överskattad.

årets bildskörd

Bilder från 1) Mina nya hoods. 2) Sommaren. 3) Berlin. 4) Mannheim. 5) Heidelberg. 6) Norrköping.

Årsbästalistan

I dag summerar jag och Aftonbladets övriga filmskribenter filmåret 2011. Här.

Vilka är dina favoriter?

New year's eve +

Romantisk komedi

Regisserad av Garry Marshall med Hilary Swank, Katherine Heigl, Robert De Niro m fl

Nyårsnatten 2011, New York. Någon är på väg att dö, två främlingar fastnar i en hiss, en 15-åring vill ut på egna äventyr, folk rusar omkring för att vara på rätt plats med
rätt människa på tolvslaget och kärlek får förhinder i största allmänhet. Allt det där är förvisso viktiga ingredienser i ”New year’s eve”, men det enda du egentligen behöver veta om upplägget är att en viktig premiss för handlingen är att en bredbent Jon Bon Jovi (som här spelar artisten Jensen) i röd skinnkavaj är det hetaste som musikindustrin kan uppbringa, och således spelar på både Times Square och stans hippaste nyårsfest. Köper du det köper du allt, och köper du allt kan du möjligen tycka att ”New year’s eve” håller godkänd klass som underhållning. Annars inte, och då gör du bäst i att i stället se bitterljuvliga, fantastiska ”Ungkarlslyan” eller ta ”När Harry träffade Sally” en gång till för en dos nyårsromantik. Det må finnas stora stjärnor i ”New year’s eve”:s minsta biroll, men inte minsta ögonblick av vare sig romantik eller komedi. En slarvig och totalplastig uppföljare till regissören Garry Marshalls förra, fullständigt förglömliga, men inte riktigt lika hafsiga ”Valentine’s day”.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Alvin & gänget 3 ++

Animerat äventyr med svenskt tal

Regisserad av Mike Mitchell

Dave och hans familj/kompani av sjungande och dansande ekorrar är på semesterkryssning. På grund av sedvanligt Alvin-strul hamnar de skeppsbrutna på en öde ö. På plussidan är "Alvin och gänget 3" en gullig historia om försoning, om de roller man blir tilldelad i livet och om att växa med ansvar. Det är sorgligt att det är så, men det är också uppfriskande i familjefilmssammanhang att se en pappa som är fullt kapabel att ta hand om barn (eller, ja, ekorrar) utan att komedi automatiskt utbryter. På minussidan: "Alvin och gänget 3" lider av uppföljarsjuka, med tvångsintryckt action här och där, och sångnumren är fortfarande gräsliga. Könsrollerna och ögonfransfördelningen mellan pojk- och flickekorrar känns också en smula förlegade.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

GOD JUL!

kulturlogg v. 50

Attenberg Lillasysterfilm till mästerliga Dogtooth, med flera briljanta scener - och så några som känns lite obekväma och obehagliga mest för sakens skull.

Play Försöker inte vara jobbigt tvärtemot nu, men jag kan inte begripa hur den kan ha genererat så mycket text. Östlunds klumpigaste och fingertoppsokänsligaste film. Ni som inte sett Gitarrmongot, se!

Maktens män Så gjord?

Our idiot brother Söt och rolig! Ni vet hur Julia Roberts ett tag kändes som en av grabbarna? Paul Rudd känns mer och mer som en av brudarna. Tycker väldigt mycket om honom för det! Han och Rashida Jones var fina ihop i I love you, man, och är roliga ihop i ett stickspår här också. Tycker väldigt mycket om henne också när jag tänker efter, även om jag missat henne i en himla massa tv.

The Girl with the dragon tattoo Fincher-tintad kopia av medioker film. Varken mer eller mindre. Men mest satt jag bara och tyckte att soundtracket var en sådan besvikelse.

Crazy, stupid, love Smårolig och småsöt.

Vi har redan sagt hej då Har hjälpt till att tonsätta den, här. Min motivering till låtvalet säger lite om stämningen i boken.

The skin I live in Inte så förtjust, av egentligen ingen annan anledning än "inte min påse".

The three musketeers (1948) Det finns nästan inget som motar bort feber så bra som äventyrsmatinéer och glass!

Stöd Stadsmissionen, följ @betalvaggen!

Den här veckan twittrar jag och flera andra på @betalvaggen, för att försöka hjälpa till att dra in pengar till Stadsmissionen. Att följa kostar 25 kronor. Gör det gärna, eller skänk pengar på helt vanligt sätt!

Som en del av Vi hörs i Sthlm/#vihors-projektet kan man också följa fyra hemlösa som twittrar om sin vardag. Gör det också!

kulturlogg v. 48 - 49

The Big Combo Ruggigt snygg noir! Finns att se här.

Shark Night 3D Se recension.

Page One: Inside The New York Times Min spontana reaktion? Vad långsamt de gick i korridorerna! Och vad ostressade de verkade? Men vad löjligt snabbt de knattrade på tangenterna! (Blir nyfiken: hur gör ni när ni skriver? Tittar ni på skärmen eller på tangenterna? Jag tittar på tangenterna, sällan på skärmen. Jag vet när det blir fel ändå, oftast.) Annars, intressant inblick men som dokumentär var den väl lite ostyrslig.

Boy Quirk blir verkligen inte bättre för att det är Nya Zeeland-quirk.

The Greatest Movie Ever Sold Lite... o-Morgan Spurlockigt, kändes smartare än hans andra filmer. Men om det nu ändå var så meta att man fick se honom göra pr i filmen i olika talkshowsoffor, kunde han inte gått hela varvet runt och visat oss hur sponsorerna reagerade på den färdiga filmen? Kändes som om man blev på tok för snuvad på den konfekten.

Barneys många liv Bra ålderssminkning, och slutet tog faktiskt ganska hårt - men i övrigt mest pinsam.

Nader & Simin - En separation Vilket spel! Åkte direkt in på listan över årets favoritfilmer.

The Magnificent Ambersons Skulle ju hemskt gärna vilja se den som Orson Welles tänkt den, förstås - men den version jag såg på Cinemateket är också mycket bra. Faster Fanny, vilken magnifik dramaqueen!

Submarine Inledningsvis väldigt rolig och söt, men tappar en hel del mot slutet.

Attack the block Nja. (Precis som jag kände inför Östlunds Play som hade liknande tema, minus aliens.)

The Adventures of Tintin Näe.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy Hoyte van Hoytema-snygg! Min gamla Hoyte-intervju finns att läsa här.

The Marriage Plot (bok) Lite lurig, känner att jag kanske missade för många referenser för att riktigt "fatta" den helt. Men annars, so and so, med briljanta meningar och insikter här och där.

It's Kind of a Funny Story Half Nelson-regissörernas senaste film. Söt och rolig, och/men ganska enkel.

Shark night 3D ++

Skräck

Av David R Ellis med Sara Paxton, Dustin Milligan och Chris Carmack m fl

Upplägget är enkelt: Ett ovanligt eklektiskt kompisgäng (en plugghäst, en skojare, en idrottare osv) beger sig mot ö omringad av hajinfesterat vatten och hillbillyland där mobiltäckningen är dålig och lokalbefolkningen har dåliga tänder. Vilka klarar sig till eftertexterna? Vägen dit är dock inte fullt lika klyschig som man skulle kunna tro. Ungdomarna beter sig (i alla fall mestadels) förnuftigt, skådespelarna är (i alla fall mestadels) okej, det finns lika mycket solbrända manstvättbrädor och muskulösa överarmar för publiken att titta på som bikinikroppar och man har lekt (i alla fall lite grann) med könsrollerna. Men ja, det bjuds varken på större överraskningar eller så värst mycket skräck. Vill man ha sin hajskräck en smula mer nattsvart och otäck föreslår jag att man ser ”Open water”.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

#småbarnsseminariumpåSFI

Har tillbringat dagen på SFI, där det hållits småbarnsseminarium. Det inleddes med ett klipp ur filmen ovanför: fina, fina 10 minutes older som jag bloggat om tidigare. Se den, se om den.

Annat vi fick se: bl a Potter Puppet Pals-klippet nedanför, och en liten söt barndokumentär från SVT/Bolibompa, En stund med Hugo.



(Vi fick också höra att det funnits en form av sjöjungfrutrend bland flickor. Man har tydligen tillverkat egna fenor en masse? Jag har aldrig hört talas om det här, och tydligen är trenden redan på övergående. Oh well.)

--

Åh. Glömde en grej! En dansk filmpedagog visade en övning de brukar göra med små barn för att lära dem lite om filmkonstruktion: att man tillsammans klappar på alla klipp i en spännande sekvens. Funderar på att göra det på nästa pressvisning av en Bay-film.

kulturlogg v. 47

X-Men: First class Vad ful den var! Och vad fånig. Och vad störtlöjligt, gammeldags lättklädda alla brudar var. Och vad illa January Jones passar i exakt alla sammanhang utanför Mad Men. (Samma sak för Jon Hamm.)

Oslo, 31 augusti Fastnade inte lika omedelbart för den som för Triers Reprise (se den om du inte gjort det!), men har märkt att jag gått och tänkt mycket på den efteråt. Anders leenden på krogen tog hårt. Cykelturen med rökpuffarna var magiskt vacker, och är en perfekt beskrivning av hur roligt man kan ha när man är oerhört ledsen och aldrig vill gå hem. Tycker också att det varit intressant att läsa hur olika recensenter beskriver hans problem. Helena Lindblad använde ord som "existentiell provokation" och "i-landsproblem", skrev att filmen ställde frågor som "Har man verkligen rätt att kasta bort sitt liv – om man inte behöver göra det?". ("Behöver" någon ta sitt liv, mer än andra? Har vissa mer rätt att må dåligt än andra?) Jeanette Gentele skrev om "tidspessimism". Tycker att Bernt Eklund beskrev Anders känslotillstånd och filmen mycket fint: "... även likgiltigheten är honom likgilitg" och "... en nästan alldaglig bild av den hisnande tomheten bortom såväl droger som vardagsrutiner." Många tycker att mötet mellan Anders och Thomas är bäst i filmen, men jag hade väldigt svårt för just den biten. Thomas stannar vid att vara en typ. (En typ som jag dessutom avskyr med hela mitt hjärta, vilket kanske är anledningen till att jag ogillar de scenerna. En annan sak med deras möte skaver: Anders har ju någon att prata med. Men det är kanske mest för att jag själv musslar och skojar bort när jag mår dåligt och/eller går in i avstängdhetsmode.)

The Umbrella man Intressant Errol Morris-dokumentär i miniformat! Se den här, och läs bakgrundsinfo här.

Real steel Se recension.

Rio Bravo Dean Martins ögon i öppningsscenerna! Så mycket känslor förmedlade med så små gester! Över lag mycket fint spel från John Wayne, Dean Martin och Walter Brennan.

Red river Njä. Inte riktigt min påse, och mil från det fina spelet i Rio Bravo.

Real Steel ++

Drama/Robotaction

Av Shawn Levy med Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly m fl

År 2020. En kringresande i robotboxningsbranschen är skyldig en massa pengar. Han får besked om att ett ex dött, och att den son han för länge sedan tappat kontakten med bara har honom och en adoptionsvillig moster. Vad han gör? Säljer ungen. Till moster plus man, som först ska semestra lite. Därför måste han - hemska tanke! - umgås med sitt barn i två månader innan han blir av med honom. Detta vore i en mer socialrealistisk film underlag för livslånga ärr. Här är dock tanken att man ska tycka det är underhållande och gulligt när en empatistörd nolla bondar med sin son över robotar som boxas. Det gör man nu inte. Men, lite gulligt är det när sonen tar en uträknad robot till storslagen final, ”Rocky”-style. ”Real steel” trycker på alla underdogknappar i boken, och tårarna som undertecknad fällde på slutet var högst motvilliga.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Tror inte att jag övertolkar om jag tänker att det är något djup, djupt skevt med ett samhälle där publiken förväntas hålla på någon som beter sig så jävla illa som Hugh Jackmans figur gör i början. Komedier där all humor byggs upp kring att pappor/män är inkapabla att ta hand om ungar är illa nog, men det här?

Dean Martins ögon i öppningsscenen i Rio Bravo. Aaahhhhhh!

kulturlogg v. 45 - 46

Snows of Kilimanjaro Ken Loachig saga av det väl sockriga slaget, med klumpiga politiska poänger. Men fint spel och rolig då och då.

Drive Se recension. (Lustigt det där. Jag hade lite grann tänkt tiga ihjäl min recension eftersom den skrevs under tidspress och jag tyckte den blev dålig och tramsig, men jämfört med en del andra är den helt ok. Min är alltså fortfarande inte bra, Drive verkar bara ha genererat ovanligt mycket dåliga texter. Som om fler än jag skrev utifrån vad de trodde/ville att filmen skulle vara, och mest reagerade på hur andra redan reagerat.)

Drive (soundtrack) Grämer mig över att jag missade att skriva om soundtracket i recensionen. Det var så uppenbart och självklart bra att jag glömde bort det.

Abschied von Gestern (Yesterday girl) Skrev om den lite som hastigast här.

Hollywood (bok) Bukowski om tillblivelsen av Barfly, som han skrev manus till. Rolig, rörande, fantastisk! Måste se om filmen nu.

Fils unique (My only son) Småputtrig bagatell med fläckar av både rörande och roliga scener, och med väldigt fint spel från Laurent Capelluto i huvudrollen.

Generation P Ibland ser jag filmer där jag får svårt att avgöra om det är någon form av kulturkrock som uppstått, eller om en film bara är obegriplig (eller dålig). Ryska Generation P var en sådan film. Snygg för det mesta, rolig då och då. Men ja... uppåt väggarna konstig. (Enligt Wikipedia är det DJ Shadow som gjort musiken, men det har jag oerhört svårt att tro, och en snabb googling verkar inte bekräfta.)

Here I am Mer välmenande än bra, men den hade sina stunder.

Collaborator Som amerikansk 00-talsindependent brukade vara, innan allt blev quirky. Smart, om än med vissa brister.

Silver Tongues Den enda film jag såg på Mannheim - Heidelberg-festivalen som jag hade några egentliga förväntningar på, mest kanske för att den är så festivalberest. (Visades t ex på Stockholms filmfestival.) Gillade inte alls. Självmedveten och låtsassmart filmskolefilm.

Elle ne pleure pas, elle chante På filmfestivaler drunknar man ofta i filmer om sexuellt utnyttjade, trasiga kvinnor som alla beter sig ungefär likadant. Den här tillförde just ingenting, men Laurent Capelluto dök upp igen och var bra i en pytteroll.

Lao Wai (The Foreigner) Lagom söt kärlekshistoria, som lyftes av fint spel från Gauthier Roubichou. Vill se mer av regissören Fabien Gaillard!

Tatal Fantoma (The Phantom Father) Småcharmig.

Up there Imponerande konsekvent långfilmsdebut! Rolig, fint spel från Burn Gorman (som jag ju måste ha sett innan, men aldrig har tänkt på tidigare).

Some dogs bite Socialrealistiskt äventyr, fint spel från Aaron Taylor. Nyfiken på vad regissören Marc Munden kan hitta på framöver.

Secrets of the tribe Inte precis en reklamfilm för antropologyrket, men sevärd. Finns här.

(Fint spel, fint spel, fint spel. Ja, jag upprepar mig. Det jag mest av allt tog med mig från Mannheim - Heidelberg är ett gäng nya skådespelare att hålla ögonen på, och bara en och annan regissör.)

Drive ++++

Av Nicolas Winding Refn med Ryan Gosling, Carey Mulligan m fl

Drama/Action

En namnlös huvudperson (Ryan Gosling) varvar bilmeckarjobb med stuntförardito om dagarna, om nätterna jobbar han som rånarchaufför. Han blir förälskad i en granne (Carey Mulligan), indragen i hennes och hennes sons liv - och in i en stöt som kan lösa problem eller leda åt helvete.

I sina senaste filmer har Nicolas Winding Refn (mest känd för ”Pusher”-trilogin) varit extra tydlig med varifrån inspirationen kommer. I snudd på mästerliga ”Bronson” både lånade han från och hyllade Stanley Kubrick, i hypnotiska och oförtjänt hårt kritiserade ”Valhalla Rising” gick han Werner Herzog. Vad gäller ”Drive” har han pratat om den som en Alejandro Jodorowsky-hyllning, och här låter han Jodorowskyskt ultravåld möta Ryan O’Neals tystlåtna rånarchaufför från ”The Driver” (1978) och Michael Mannskt 80-tal. Mest finns det av det senare. Förtexterna är rosa, soundtracket synthigt, bilderna nattglittrande stadssiluetter, motorljuden mullrande, männen sorgsna machos vars planer går snett. Det är gåshudssnyggt, från första bildrutan till sista. Hade människoporträtten bara varit en aning mer... djuplodande hade ”Drive” varit perfekt. Perfekt!

Vissa har hyllat, andra har avfärdat filmen som “bara snygg”/tom och innehållslös/för våldsam. Någon annan har sagt att det är en film om våld som inte ger bakgrund eller förklaringsmodeller. Och ja, ”Drive” är våldsam. Blodig och splattrigt kladdig. Men, utan den sortens brutala våld hade ”Drive” varit en till - ytlig och tom - film med en lättidentifierad hjälte i en svartvit värld. Istället är det en film om män som inte har några andra lösningar på problemen än våld - och om att våldet aldrig kan vara lösningen. Med våldet som drivkraft åker man ensam mot solnedgången, varje gång. Vare sig man vill eller inte. (Dock oerhört sällan lika snyggt som här.)

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Heidelberg