Vi måste prata om Kevin +++

Drama

Regisserad av Lynne Ramsay med Tilda Swinton, John C Reilly m fl

15-årige Kevin begår ett fruktansvärt brott. Hans mamma är ensam med sina tankar och minnesglimtar i det kaos han lämnat efter sig. Har hon skapat ett monster? Tilda Swinton är lysande, den isande ensamhet hennes Eva befinner sig i är gastkramande och oerhört skickligt skildrad. Vissa scener kommer aldrig att lämna mig. Men, grunden för bygget är ostadigare än kvicksand. Att ge Kevin flera tydligt autistiska drag - problem med toaträning och språk, slappa leder - och samtidigt insinuera att mammans kyla är orsaken är direkt förkastligt. Att denna omoderlighet och eventuella skuld tar sig uttryck i att Eva inte känner sig bekväm med gravidmage, ibland längtar bort, inte står ut med konstant skrikande och blir frustrerad över brist på kontakt är dessutom direkt löjligt. Om det var nog för att skapa massmördare skulle vi ha skolskjutningar i parti och minut. Det är helt enkelt en vansklig balansgång mellan att skildra en förälders självupplevda skuld och att som filmare faktiskt skuldbelägga. Ramsay klarar den inte.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Så mycket jag inte fick plats med i recensionen. Som, om man nu vill skuldbelägga mamman, varför göra barnet Damien-ont från start? Om man vill göra det genomont och manipulerande, varför samtidigt ge det autistiska drag? Själva skuldbeläggandet på mamman upplevde jag dessutom som fullständigt glasklart, det rådde inga som helst tveksamheter som jag har förstått att det gör i boken. Samtidigt har jag läst så många intervjuer med Shriver, Ramsay och Swinton där de menar att Eva faktiskt är skyldig, att hennes känslokyla faktiskt har skapat ett monster, och att hon också, på sätt och vis, är ett. Då blir det förstås oerhört viktigt hur man väljer att på film illustrera det monsteraktiga, monsterskapande kalla. Det duger inte att visa en mamma som bland glada gravidmagar inte känner sig bekväm, inte står ut med ständigt skrik, någon gång längtar bort och tar i lite för hårt i frustration över en elak, okontaktbar unge som hon inte får någon som helst hjälp med. Då befäster och cementerar man snarare bilden av hur en God Mor™ ska vara, i stället för att göra upp med de idéerna.

Samtidigt: Halloween-scenen! Tilda Swinton! Den isande, gastkramande ensamheten Eva befinner sig i! Slutet! Vi måste prata om Kevin kommer att stanna kvar länge, länge. Magiskt bra,och förkastlig på samma gång.