Pina

En längre text jag skrev om Pina i Film & TV i samband med biopremiären för några nummer sedan:

***

1985 blev Wim Wenders motvilligt medsläpad av sin flickvän till en dansteaterföreställning av Pina Bauschs ”Café Müller”. Han stålsatte sig, förväntade sig att bli uttråkad - och golvades totalt. Wim och Bausch träffades, det klickade, de pratade om att göra en film tillsammans. Det tog sedan Wenders drygt 20 år att hitta ett sätt att göra hennes verk rättvisa, att hitta ett filmspråk som kunde förmedla det som måste förmedlas, en form som var lika direkt och omedelbar som dansen. En Cannes-visning av ”U2 3D” ledde till en uppenbarelse, som i kombination med en slump - en professorsgranne som höll på att skriva en avhandling om 3D, och som i sin tur hade samarbetat med en åldrad filmfotograf som ägnat tolv år åt att utveckla och utforska stereoskopi - ledde till Wenders ”Pina”, en film som 3D-mässigt utklassar James Camerons ”Avatar”.

Arthousefilm i 3D är fortfarande så nytt och outforskat att konceptet kanske är förvånande i sig. Att Wim Wenders skulle vara bland de första som förstår hur man på bästa sätt använder 3D är kanske än mer förvånande. Men, i hans händer blir det tydligt att både dans och dokumentär är som gjort för 3D, och det är nästan omöjligt att ens tänka sig ”Pina” filmad på något annat sätt. Han varvar talking heads-klipp med filmade scenföreställningar, och har också låtit medlemmar i Bauschs danstrupp framföra korta scener i andra miljöer på samma sätt som Bausch gjorde i den enda film hon själv regisserade, ”Die Klage der Kaiserin” 1990.

I en stentrappa faller en kvinna raklång i armarna på sin partner som tar emot strax innan hon slår i marken, en ensam kvinna dansar i en trafikerad korsning till tonerna av en liten bärbar stereo, någon dansar ombord på en Wuppertalsk monorail, en kvinna tåspetsdansar med köttstycken i skorna i ett kalt fabriksområde, en annan dansar i en simhall, hela truppen dansar längs toppen av en höjd i ”Sjunde inseglet”-stil. Det är oerhört snyggt gjort, oerhört effektfullt och det är de bitarna som är allra starkast. Det är också dessa bitar som kanske säger allra mest om de känslor danstruppen helt uppenbart känner och kände för henne. De dansar kärleksfullt ensamhet, desperation, svaghet och mycket av det mörker och den trasighet Bausch gjorde sig känd för, men också en enorm värme, humor och tillit till sin mentor.

Scenföreställningarna har Wenders filmat så att vi ömsom sitter ute i publiken och ser helheten, ömsom är med mitt på scenen, nära dansarna. Så nära att vi ser, hör och nästan känner detaljerna: de knöliga fötterna, svettdropparna, andetagen, ljudet av kroppar och fötter över golvet, blickarna, blodådror på bristningsgränsen, koncentrationen, tilliten mellan dansarna. Borta är utklippta-pappfigurerkänslan från många andra 3D-filmer, borta är rörelseoskärpan och det murrigt oskarpa i största allmänhet. Kvar finns ett djup som gör att det känns som om vi verkligen är där, ett djup som har en poäng, ett djup som inte bara är försäljningsploj eller gimmick. Bausch själv fick aldrig tillfälle att uppleva hur 3D framhävde hennes dans, hon dog plötsligt, bara dagar innan hon skulle få se Wenders första arbetstester. Wenders lade först ner hela projektet, men tänkte sedan om och gjorde en film som var mer till Pina Bausch än om Pina Bausch. Apropå dödsbudet sa Deborah Bull, kreativ ledare för Royal Opera House i London, till ”The Guardian”:

”Watching Bausch's choreography is like watching life through a train window: unexpected peeks into private places, swathes of day-to-day drabness and life's flotsam and jetsam washed up at the side of the track. A living tapestry which, like life, doesn't always make sense. So some bits of Bausch wash past, leaving you unmoved, while there are moments which leave you wondering how she got the keys to your soul.”

Och kanske kan man låna några av de orden också för att beskriva hur dans i bästa och värsta fall påverkar den som tittar: hamnar man utanför ser man kanske bara något pretentiöst och svårt, blir irriterad eller lämnas fullständigt oberörd. Dras man in, BOOM! Rå känsla rakt in i kroppen - och ja, kanske också rakt in i din själ - utan att den tar omvägar via förnuftet, lite på samma sätt som när du ser en Zlatan-dribbling följd av ett snyggt mål, en välkoreograferad actionscen med en ung Jackie Chan, Gene Kelly-dansakrobati, Coco och Leroy i ”Fame”, det intensiva repetitionsarbetet i Frederick Wisemans ”La Dance”, antagningsscenerna i ”Flashdance” och/eller denna överjävligt vackert tåspetsdansande kvinna med köttstycken i ballerinaskorna på ett ruffigt industriområde. Nackhåret reser sig, ögonen tåras, halsen klumpar sig och man kippar efter andan. BOOM!

Dans när den är som bäst är att få ynnesten att titta på människor som är oerhört skickliga på det de gör, som är både häst och jockey - för att citera någon i ”La Dance” - och som med sitt sätt att röra sig förmedlar långt mer än vad ord och bilder och de flesta skådespelare kan. Dans är en uppvisning i styrka, koncentration och psyken som tvingar kroppar att göra omöjliga saker. Dans när den är som bäst är direkt och omedelbar. Om man har turen att dras med och bli berörd är det oftast omöjligt att sätta ord på varför, eller sätta fingret på hur. Man vet bara att det händer, och att man inte kan värja sig.

***