Järnladyn vill lite för mycket, har på sig lite för många hattar. Demenshatten, sorgehatten, girlpowerhatten, politikhatten. Ingen av dem särskilt välskräddade. Girlpowerbiten blir klumpig och övertydlig. Demensbiten blir kladdig och spekulativ eftersom den handlar om just Thatcher, en verklig människa, och inte demens i största allmänhet. Sorgprocessbiten hade kunnat vara en småputtrigt sorglig och fin historia, men kommer bort i allt det andra, och känns oavsett kladdig och spekulativ eftersom det handlar om, ja, Thatcher.
Men detta att den inte skulle handla tillräckligt mycket om hennes politik kan jag inte hålla med om. Inte heller att den skulle vara en hyllning. Hon utmålas ändå, mitt i det oftast klumpigt girlpowriga, som hänsynslös, som särdeles odiplomatisk och hård. Filmen varvas med nyhetsbilder på blodiga demonstrationer med polisiärt övervåld, med nyhetsuppläsare som berättar om stigande arbetslöshet osv, osv. Precis som i fallet J Edgar får man känslan av att folk gärna vill bli skrivna på näsan när det handlar om kontroversiella politiker, att de måste få berättat för sig vad de redan vet, få det visat i bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar