Drama/RobotactionRecensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.
Av Shawn Levy med Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly m fl
År 2020. En kringresande i robotboxningsbranschen är skyldig en massa pengar. Han får besked om att ett ex dött, och att den son han för länge sedan tappat kontakten med bara har honom och en adoptionsvillig moster. Vad han gör? Säljer ungen. Till moster plus man, som först ska semestra lite. Därför måste han - hemska tanke! - umgås med sitt barn i två månader innan han blir av med honom. Detta vore i en mer socialrealistisk film underlag för livslånga ärr. Här är dock tanken att man ska tycka det är underhållande och gulligt när en empatistörd nolla bondar med sin son över robotar som boxas. Det gör man nu inte. Men, lite gulligt är det när sonen tar en uträknad robot till storslagen final, ”Rocky”-style. ”Real steel” trycker på alla underdogknappar i boken, och tårarna som undertecknad fällde på slutet var högst motvilliga.
--
Tror inte att jag övertolkar om jag tänker att det är något djup, djupt skevt med ett samhälle där publiken förväntas hålla på någon som beter sig så jävla illa som Hugh Jackmans figur gör i början. Komedier där all humor byggs upp kring att pappor/män är inkapabla att ta hand om ungar är illa nog, men det här?
3 kommentarer:
Är det inte jäkligt ambitiöst att ge den två plus med den recensionen? Ett halvt plus (dvs ett streck) låter mer passande.
Och så vill jag avsluta med att säga att det var jag som lämnade kommentaren ovan.
Haha! Men robotdelen ÄR ganska gullig, och jag ÄR löjligt (alltså, jättelöjligt) svag för underdoghistorier...
Skicka en kommentar