Shame ++

Drama

Regisserad av Steve McQueen med Michael Fassbender, Carey Mulligan m fl

Brandon (Michael Fassbender) är 30-nånting, lever i New York och är sexmissbrukare. Han runkar i duschen på morgnarna, på jobbtoan om dagarna och storkonsumerar porr, prostituerade och barragg så fort han kommer åt. Hans omgivning är trots, eller tack vare, det kyligt gråblå och välordnad - till den dag hans syster (Carey Mulligan) plötsligt dyker upp och ska bo hos honom. Hon har röd halsduk och knasiga hattar, är kladdigt känslosam och stökar ner i både hans lägenhet och i hans liv.

”Shame” har väckt mycket uppmärksamhet på grund av Fassbenders (och de flesta andras) nakenhet i filmen, den har omtalats som provokativ och tankeväckande. Och, jo, en och annan tanke väcks. Som, vad är poängen? Varför har filmen gjorts? Och, kunde McQueen och manusförfattaren Abi Morgan verkligen inte komma på ett bättre sätt att illustrera Brandons fall till den absoluta botten än att låta honom gå till en bögklubb och bli avsugen? Är det den yttersta skammen?

Det har skrivits så oändligt många böcker och gjorts så oändligt mycket film på temat människor som knullar bort ångest och tomhet - och Shame tillför just ingenting. Det är en tomt skramlande sextunna, som under arthousepolishen och den myckna nakenheten inte är något annat än en hopplöst moraliserande och fingertoppsokänslig historia. Att McQueen bara låter ana en tragisk bakgrundshistoria bakom syskonens dysfunktionalitet är en sak, mer behöver vi inte veta - men i sin iver att ge så lite info som möjligt om Brandon och hans syster har han gjort dem till tomma skal, klichéer och vandrande idéer utan liv. Han har velat säga något om vår tid, men har tydligen ingenting att säga.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.