Jag hatar gruppbeteende

Jag hatar gruppbeteende. Argh. Vad ska jag ha en blogg för?!

Det blir alltid så. En hel fest vill man ta över stereon och spela den bästa musiken, sen när man väl står där och alla tittar får man prestationsångest och man vill inte vara med längre, man blir plötsligt så rädd för att göra bort sig, för att det ska bli fel, för att alla ska skratta, för att någon ska tycka att man är dum. Ibland är jag så paniskt livrädd för att göra fel och bli skrattad åt. Samtidigt bor det ett litet fuck you-troll någonstans i kroppen som inte kan motså impulsen att alltid göra tvärtom.

Det är märkligt. För inte så länge sen när jag bläddrade igenom mina föräldrars fotoalbum tyckte jag plötsligt hemskt mycket om den där lilla, tokvita, tjejen på bilderna med Dame Edna-brillor, koslickhästsvans så att ögonen blev helt sneda, jättestora tänder med jättestort mellanrum, märkliga hemmasydda kläder. Hon såg så... tuff och modig ut. Och några sidor längre fram såg jag en helt vanlig tråkig, solbränd, peramanentad tjej med moussestelt, långt, mellanblont hår och Indiska-kofta. Ingen personlighet alls. Eller, det fanns nog någonting annat där i ögonen om man kollade noga. Jag tror inte att jag har riktigt hämtat mig från det där anpassningsbara, den äckliga överleva-i-en-håla-mentaliteten. Jag är fortfarande lite för anpassningsbar, lite för villig att behaga och vara omtyckt i alla lägen. För inte heller så länge sen insåg jag att jag faktiskt är vuxen och kan bli exakt vem jag vill. Fatta vilket jävla ansvar. Fatta vad värt det. Fatta vad svårt.