söndag, juli 30, 2006

blödig

Oj. Fick precis tårar i ögonen när jag lyssnade på Antony and the Johnsons Hope there's someone. I veckan har jag gråtit nästan oavbrutet när jag tittat på So you think you can dance. Både när de dansar, när det går bra och när de får dålig kritik. Jag är en mycket, mycket blödig filmrecensent. Jag började gråta när jag såg Nalle Puhs film om Heffaklumpen. Jag har gråtit till Baywatch, och specifikt i det avsnitt när Pamela Anderson utklädd till sjöjungfru simmade upp till ytan med en guldberlock hon hittat på botten, lämnade över det till berlockens ägare och viskade "you've got to hold on to the people you love". Det borde vara mitt absoluta bottenrekord. Eller nej, vänta. Jag började gråta varje gång de visade com hem-reklamen. Ni vet den när ett par var på lägenhetsvisning och letade efter uttaget. Jag blev rörd till glädjetårar varje gång de hittade det bakom en hylla. Det här betyder på inget sätt att ni inte ska ta mitt filmtips nedanför på allvar. V for vendetta är bra. Jävligt bra. Och så finns det med en låt av Antony and the Johnsons på soundtracket.

10 kommentarer:

Space babe sa...

Hahaha, själv grät jag till en dokumentär om blåvalar när jag var gravid.

Emma sa...

Ha ha... Låter som något jag skulle kunna göra även utan att vara i något gravidliknande tillstånd. :)

cree sa...

ja det där känner jag verkligen igen, jag gråter för allt och inget framför tv:n. den som INTE gråter till antony måste det dock vara fel på, han började till och med gråta själv till "hope there´s someone" när jag såg honom i Malmö. det var så laddat att jag glömde andas på en bra stund. och så kom tårarna för mig också. naturligtvis :-)

Emma sa...

Åhhh jag hade också velat se!

Björn sa...

Antony and the Johnsons är ju bara helt enkelt fantastisk musik. Helt otroligt bra, berörande...

Kal Ström sa...

Det där måste ju vara en av Hollywoods främsta funktioner ändå. Stämningsmusiken, klimax och tårar i ögonen.

Igår (eller något sånt) såg jag sista kvarten av en ganska kass baseball-film om en slapp Dennis Quayd som gjorde sin debutsäsong sent i livet och ändå lyckades jag få tårar i ögonen.

Emma sa...

Sportfilmer är verkligen i en helt egen klass när man pratar tårklimax. Jag kan knappt titta på idrott.

En vän kom hem till mig för några år sen, och trodde på grund av mitt söndersnoriga och rödmosiga ansikte att någon dött. Jag hade precis sett en målkavalkad från NHL.

Anonym sa...

V för Veneriska är en spya som bara efterblivna gillar. STFU moron.

Å, just det, svara och snacka med handen...

Emma sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
J-Q sa...

Bästa anonymous, uppenbarligen hade du läst Emmas svar i förra blogposten, annars hade du väl inte skrivit sådär. "snacka med handen" - OMG, R U like 12?

Nämen seriöst, kan vi inte hålla en vänlig, eller åtminstone saklig, ton, särskilt vi som håller oss anonyma?