blått och rosa

Är inne och snurrar på Det ljuva livet vilket leder mig vidare till Isobel Hadley-Kamptz ledare från igår. Det handlar om könsroller. Hon menar att det är pojkarna som är de egentliga förlorarna när de går ur skolan, och att tejerna är vinnarna för att det går så mycket bättre för dem i skolan och att de är bättre socialt rustade när de går ut. Det är såklart möjligt. Men jag tror inte det faktum att tjejer har så mycket bättre betyg än killar har att göra med att de faktiskt ÄR bättre i skolan. Jag tror att det handlar om att de är snälla och ordentliga precis som de förväntas vara - och att skolan är designad för snälla och ordentliga människor som aldrig ifrågasätter. Och så ser ju pretty much resten av livet ut också, med undantaget förstås att de snälla, tysta människorna som aldrig ifrågasätter sällan får någon vidare lön. Eller jo, det får ju faktiskt förvånansvärt många av dem, om man tänker efter. Men de... åstadkommer i alla fall inget nytt. Eller äsch. De är oftast bara tråkiga.

(Nånstans i åttan när jag äntligen fattade att det var de korkade och snälla och ordentliga som fick de höga betygen, och att det inte ledde någonstans överhuvudtaget att ha svår ångest så fort man inte hade alla rätt, började jag ta lite mer plats i klassrummet. Resultat: vissa av lärarna såg mig som stökig och bråkig, trots att jag egentligen bara frågade "varför då?" med hyfsad regelbundenhet. På gymnasiet fick jag lärare att gråta för att jag frågade enkla saker som "varför ska jag lära mig det här?", och "om de verkligen tänkt igenom den här nya idén med program och individuella val som gjorde att skolans åtta humanister hade historia och historia att välja mellan?". Resultat: skickades till rektorn som först berättade om sin fru som börjat äta psykofarmaka, tappat sexlusten och blivit hårig och sedan gick in på att berätta att jag var min egen värsta fiende, inte skulle fråga så mycket, göra så mycket väsen av mig överhuvudtaget och avslutade det hela med att jag aldrig skulle bli något om jag fortsatte att ställa så mycket frågor.)

Angående det ljuva livets funderingar kring könsrollerna och Veckorevyns sexenkät där 42% av 5000 tjejer sa sig vara öppna för sex med en tjej: I kommentarerna till texten utgår nästan alla från att tjejerna säger som de gör för att de ger "mansdefinierade svar", "vill vara porrpojkvännerna till lags", är "menlösa våp" "alltför eager to please". Dvs, spinner vidare på exakt det Goesta skriver om: att ständigt se tjejer som offer av omtanke. Trist.

Avslutningsvis: Vill bara rekommendera er att läsa Johan Ehrenbergs "Könsbytet - och vad hände sen?". Jävligt intressant och välskrivet, även om jag inte annars alltid (alls) håller med honom. Ett litet citat:

"Gå upp på BB och möt en nyfödd bebis och försök att inte fråga vilket kön det är. Det går inte. Det finns kvinnor som provat att efter födseln inte berätta för de besökande vilket kön barnet har och som mötts av den omedelbara osäkerhet och stamning som blir resultatet. Vi kan inte ens tala till en liten bebis utan att veta vad "det" är. Vi talar med helt olika tonfall beroende på om det är en liten flicka eller pojke."

Tyvärr är jag så sällan i kontakt med bäbisar att jag inte har någon aning om hur jag själv fungerar i ett sånt sammanhang.