Deprimerande läsning i DN: Varannan vågar inte komma ut på jobbet. I Att:entions juli/"sexchocks"-nr skrev också Kristoffer Poppius om om bög-och flatnojan inom svenskt näringsliv. Tror inte att det numret finns ute längre, och de har tyvärr inget textarkiv på nätet. Det var hursomhelst välskrivet och väldigt intressant och faktiskt lite av en aha-upplevelse för egen del. Som sagt, man glömmer ju bort hur mossig världen faktiskt ser ut emellanåt.
Poppius skrev också i dagens DN om klubbkulturell litteratur från 30-talet och framåt. Flera intressanta lästips. Finns tydligen inte på nätet än. Håll utkik under dagen!
Sitter annars och försöker bocka av några av de mest intressanta Sommar-pratarna. Överlag ohyggligt ointressant. Vissa är så förutsägbara och tråkiga att det inte går att lyssna på. Och what's UP med nu-talar-jag-i-radio-och-ska-därför-låta-som-om-jag-berättar-en- spännande-saga-om-mitt-liv-rösten?! (Och, ja, jag är medveten om att filmrecensenter lagt sig till med ett alldeles särskilt sätt att prata på. I'm working on it. Okej?) Och what's up med musikvalet? Åh vad jag är avundsjuk. Jag vill också sommarprata. Lyssna på kulturjournalisten/boxaren Åsa Sandell idag. Hon ska tydligen prata om "aggressioner och tårar och om varför hon gillar att slå folk på käften." Låter som min kopp te, rakt av.
12 kommentarer:
Ärligt talat så hade jag fått för mig att filmrecensenter (den yngre tappningen av dem) pratade som de gjorde för att de hade undermålig tv-träning.
Det låter ofta som upprapning av manus - som egentligen är skrivna för att läsas (av mottagaren that is - inte recensenten).
Men är det en självvald stil har jag naturligtvis fel. Även om jag inte tror det :)
Till viss del har det säkert med kameraovana att göra. Men jag tror att det lika mycket handlar om att "spela filmrecensent". Precis som nyhetsuppläsare och sportkommentatorer ofta låter exakt likadant, och betonar på exakt samma sätt. Det tar helt enkelt ett tag innan man hittar sin egen röst, och sitt eget sätt att prata - och tills dess är det tryggast att låta som de flesta andra.
Det har säkert blivit så. Det räcker ju med några som sätter dåligt exempel - så är bollen i rullning.
Jag har inte arbetat specifikt med filmrecensenter. Men jag har tränat många andra. Det är inte lätt att få ur folk föreställningarna om hur de ska låta - för att istället få dem att låta rätt.
I nyheterna finns det en baktanke med varför man låter som man gör. För yngre filmrecensenter har jag haft svårt att hitta den tanken ;)
Det är inte så mycket kameraovana. Bara dålig skolning (den upptäcks lätt om sättet att prata dessutom kombineras med frenetiska försök att stånga kameran). Eller saknat stöd från producenten.
Du - har däremot blivit bättre genom åren :)
det värsta med filmrecensenter i teve är, för mig, att höra sammanfattningarna om fotot, regin, skådespelarinsatserna osv med exakt samma adjektiv hela tiden. Kanske filmkritikermaneret kommer sig lite av vilka ord man (återan)vänder?
Värsta klichén är att hela tiden säga hur regissören "lyckas" med olika aspekter av filmen.
Det hoppas jag VERKLIGEN att jag har. :) Det är INTE roligt att titta på de första inslagen från ZTV. Urr.
Kjell: Håller helt med. För egen del är de recensioner jag är mest missnöjd med recensioner av filmer som fått mig att känna eller tänka... absolut ingenting. Filmer som är en total axelryckning. De recensionerna är de som blir de mest ordbajsiga. Där ord som "lyckat" eller "misslyckat" är ofta förekommande ord.
Jag har nån slags illusion om att jag minsann har den där policyn att jag inte gör en big deal av min läggning (jag sitter ju trots allt inte och "avslöjar" med allvarlig stämma på kafferasten att jag gillar män), men att jag minsann inte hemlighåller att jag gillar kvinnor när det annars skulle falla sig naturligt i samtalet (jag är ju aktiv i RFSL till exempel). Fast i själva verket är jag ju bara kidding myself. Några på jobbet vet, men ibland undanhåller jag information som skulle avslöja mig. Till exempel ska jag på torsdag, enligt jobbversionen, till "Stockholm", inte "ner på Pride" som är kompisversionen. Orsaken till att jag småhymlar är delvis för man aldrig riktigt kan veta hur folk reagerar, och då jobbar jag ändå inom psykiatrin som inte direkt är den mest konservativa machoarbetsplatsen. Men sedan känns det även som man avslöjar nån slags dirty sexhemlighet, typ. För hetero är ju=relationer, men homo/bi är ju=sex.
För hetero är ju=relationer, men homo/bi är ju=sex.
Ja, det där är jävligt märkligt. Har säkert gjort mig skyldig massor av gånger av att reagera/tänka på samma sätt, fast jag VET att det är helt rubbat.
Have fun på Pride/den hemliga Stockholmsresan!
"För hetero är ju=relationer, men homo/bi är ju=sex"
Ja, det är ju märkligt. Lycka till med att manifestera era "relationer" i prideparadandet ...
Jag gillade John Ajvide Lindqvists sommarprogram. Blev i alla fall sugen på att läsa hans romaner (och se de kommande film- och TV-serieversionerna). Men eftersom han lät ganska mycket som nu-talar-jag-i-radio-och-ska-därför-låta-som-om-jag-berättar-en-spännande-saga-om-mitt-liv-rösten kan jag tänka mig att du inte gillade honom så värst.
Adam: Meh. Eller missförstod jag något? Jag är morgontrött och lite grinig.
Anders: Jag hade hans program på i bakgrunden när jag satt och försökte skriva, så jag lyssnade inte tokkoncentrerat. Men, jag la märke till rösten. Och, la hans båda böcker i den enorma och snabbt växande hade-tänkt-läsa-under-sommaren-högen. :)
Lindqvists böcker rekommenderas extremt varmt, särskilt "låt den rätte komma in" för de som inte läst den än.
Ska bli klart intressant att se hur filmatiseringen blir, det är en sån bok där känslan är att det borde gå att göra ganska bra på film...
Men å andra sidan började jag hoppas och tänka det typ fem minuter in i "Frostbiten"...
Skicka en kommentar