sommarbilder

Läs och sprid!

Tar kort paus i internetsemestern för att meddela att jag tillsammans med BRIS, Jonas Inde och Måns Herngren skrivit i Aftonbladet Debatt om "skådespelar"bebisar och Daisy Diamond. Snälla, läs texten och sprid!

semesterstängt

Gör som jag brukar och tar internetledigt ett tag över sommaren. Hej så länge!

Dogtooth +++++

”Dogtooth” har sedan premiären i Cannes för drygt två år sedan hunnit åka ett gäng festivalvarv, Oscarnomineras och släppas på dvd i andra länder. Först nu går den - äntligen! - upp på bio i Sverige. Den är väl värd att vänta på, och jag hoppas innerligt att den trots fördröjningen hittar sin publik.

I centrum står en familj bestående av mamma, pappa och tre tonåringar. Barnen har växt upp helt avstängda från omvärlden och lever i tron att allt bortom tomtstaketet är livsfarligt. Inga intryck kommer utifrån, en egen värld byggs upp, de har till och med ett eget språk. När så små glimtar av utanförvärlden börjar sippra in - till exempel i form av filmer som ”Hajen” - ställs allt upp och ner.

Idén är genial, och genialt genomförd. Att se resultatet är att stiga rakt in i ett unikt universum, in i något som känns nytt och ogjort. Det är en film som sätter tankar i spinn och försätter filmälskarhjärtan i brand. Det är en film som får det att krypa i kroppen av obehag samtidigt som du skakar av skräckskratt. ”Dogtooth” är absurd, chockerande, störd och störande - och samtidigt väldigt, väldigt rolig. Missa den inte!

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Dogtooth

Ger Dogtooth 5/5 i dagens Aftonbladet. För Plus-prenumeranter går recensionen att läsa här, för er andra lägger jag upp den här på måndag.

(Roger Ebert och M fattar inte hur man kan tycka att filmen är rolig. De har båda fel.)

Lägg ut, lägg ut, lägg uut!

"I en drömvärld skulle mer ur vår filmhistoria göras tillgängligt, och det snabbt. I en drömvärld skulle filmbolagen metodiskt gå igenom katalogen och tillgängliggöra skatterna de sitter på, i ett raskare tempo än vad som sker nu"

Har skrivit en krönika för FilmNyheterna.

Melancholia - ett mästerverk

Min Melancholia-recension går att läsa här.

strax

En bit av Cannes

Var du där då?, en film av Victor Lindgren. Visas i Cannes i Short Film Corner.

Ett år som förälder avklarat!

I fredags var det ett år sedan ungen föddes en stormig kväll och visade sig vara en Ava. Ett år! Det känns som länge sen och alldeles nyss, det har varit ett år av nytt lugn och en helt ny form av oro (man har så mycket att förlora plötsligt! ändå har det bara blivit ett psykbryt modell större) och det har varit ett år när saker och ting har varit förvånansvärt mycket som vanligt och samtidigt inte alls som vanligt. Jag lever ett - i alla fall i många andras ögon - ett rätt trist och hemmavarande liv från början och har inte behövt göra några större avkall på någonting. (Faktum är att jag nog använt ungen som en ursäkt att slippa göra saker jag inte velat göra på flera år, men gjort ändå för att inte missa något eller för att vara, vad vet jag, trevlig.)

Jag och M har haft en sån väldig tur att jobba med det vi jobbar med, på det sätt vi gör. Att vi båda har flexibla jobb och jobbar hemifrån har gjort att vi har kunnat dela lika från början och vara hemma lika mycket det här året. Jag har svårt att se hur vi skulle kunnat hålla ihop om jag tagit allt själv de första månaderna. Jag förstår självklart att folk med andra arbetssituationer måste orka, men jag förstår inte riktigt hur de gör det. Det är så mycket som förändras i ett förhållande av att ha ett barn tillsammans ändå. Så lite hud, så mycket... praktiska saker som ska lösas.

Cannesbonanza!

Få en bild av vad som händer i Cannes, följ t ex

Kinobloggen / @SR_Kino

Min fd kollega Søren Høys blogg Scarlett i mitt badekar.

@cannes

eugonline / @eug

The Playlist

Filmmaker Magazine

SubDVD:s Cannesblogg

@totalfilm

Bara ett yttepyttelitet axplock förstås. Har du egna tips/favoriter, länka gärna till dem i kommentarerna så fyller jag på.

Alla andra har fel - Del 1

Inspirerad av kvällens filmtittning (och en kommentar från en snäll Gustav) inleder jag härmed Operation Alla Andra Har Fel. Först ut: Stanley Donens The Little Prince.



Av oklar anledning verkar den ha blivit toksågad både här och där. I Time Out London stod det till exempel bland annat

A sad disaster for Donen with what was surely a misconceived project from the beginning.

... the film frequently amazes with its grossness...

Fel! Man måste se The Little Prince. (Görs exempelvis gratis på Voddler här.) Bob Fosse som dansande orm i pimpkostym! Gene Wilder som räv! Saga! Fantastiska miljöer! Punk!

Se!

veckan i korthet

Skrev ett förslag på hur ett filmprogram skulle kunna se ut och göras, recenserade Panik i byn och lyssnade på ett mycket fint samtal mellan Todd Haynes och Roger Wilson på Cinemateket. Tror att samtalet spelades in och kommer att dyka upp här så småningom. (Jag gjorde också en massa annat, men ska nu se Friday Night Lights-maraton och hinner inte riktigt gå in på det.)

Red Riding Hood

Min Red Riding Hood-recension hittar man här. (Ångrar redan mitt betyg, men det är svårt att betygsätta en film som kränger vilt mellan train wreck och magisk. Malena Jansson fick dessutom med någonting i sin recension som jag tänkte, men missade att både formulera och få med: man får känslan av att Catherine Hardwicke har gjort exakt den film hon velat göra.)

Annars kan jag lite så där i förbifarten säga att jag inte håller med Fredrik Sahlin om nästan någonting vad gäller Tom Tykwers Tre. Min egen recension borde dyka upp i Aftonbladet på fredag.

--

Hörrni. Vad ska jag göra för att komma igång med bloggandet igen? Frågestund? Har ni några bloggutmaningar att slänga i ansiktet på mig? Stånga mig! Gör nånting!

veckans recension

Illusionisten.

veckans recensioner

Rabbit Hole

Tomorrow when the war began

S.I.G.H.T

Som av en slump landade idag en kopia av den musiktidning som jag, min gymnasiebästis och några andra gjorde på mediekunskapen på gymnasiet, nästan på dagen när Kurt Cobain varit död i 17 år. Tidningen hette S.I.G.H.T (synth, indie, grunge, heavy metal och trash), och jag skrev om Kurt Cobain/Nirvana, formgav omslaget (tror jag i alla fall) och skrev en undermålig recension av Smashing Pumpkins Siamese Dreams. Vår lärare tyckte att tidningen "inte handlade om något".

(Klicka på bilderna för att läsa.)

hittat just i min gamla Pricken-bok:

veckans recension

Hopp.

veckans recension

The way back.

Hej då

pausunderhållning

Lika som bär

(Okej, bildbevisen presenterade ovan är kanske inte helt övertygande. Men de är lika, i alla fall i Hard Boiled.)

Tidigare Lika som bär: 1, 2, 3, 4, 5.

Exit through the gift shop

Twitterrecensionen löd så här:

Snabbrec. av Exit through the gift shop: Allt efter Paranoid/Paramountloggan i början är en onödig upprepning. Inget är vad du tror osv.

Och om jag skulle utveckla det en pytteliten smula: Banksys styrka är att med en enda bild - och med bildens placering - lyckas vara politisk, smart, rolig och provocerande. Ibland, poetisk. Att göra om Paramount-loggan i filmens inledning till "Paranoid" är ganska många av de sakerna. Resterande bildrutor är onödiga och säger samma sak, om och om och om igen. Det blir pladdrigt, mindre smart, mindre koncist, mindre bra. Exit through the gift shop är i och för sig precis vad man skulle kunna förvänta sig från en filmdebuterande Banksy - men jag hade kanske förväntat mig mer än det förväntade.

10 x Balders Hage (dvs två våningar misär och/eller dans i en gammal lada 2 mil utanför Älmhult)

(Man skulle kunna säga att musikvalen på Älmhultsdicona inte riktigt följde med sin tid.)

10 x högstadiedisco

6 x mellanstadiedisco

"Bilden är ett montage."

fingerfärgslördag

veckans recensioner

Gnomeo & Julia

Möte i Toscana (Verkar än så länge bara ligga uppe som en Plus/betaltext. Uppdaterar om/när den dyker upp gratis.)

8 mars

Det finns mycket som är åt helvete, men jag är mycket, mycket glad och tacksam över att jag lever i en tid då James Bond bokstavligt talat kan vara både naken/sårbar - tortyrscenen i Casino Royale om ni minns? - och klä sig i drag.

veckans recensioner

Rango

Atleten

Min twitterrecension av Black Swan löd så här:

En film för dig som tänker att Kvinnan endast kommer i två kulörer: svart och vit. Det vill säga, med knut eller utsläppt hår.

Min låtsasfru - Kaktusblomman 0-1

Veckans recension: Min låtsasfru.

--

Har också skrivit en (inte alls debattig) text om Oscarsgalan på Aftonbladet Debatt.

--

In other news svänger Voddler riktigt bra nu. I alla fall gratisfilmerna (har inte provat betalfilmer än) - och det finns en hel del sevärt där!

Lika som bär

All the world's a stage osv

Apropå Andres Lokkos krönika om scenskräck häromdagen: Har tackat nej till ovanligt mycket som innebär scenstående på senaste. Funderar på om det beror på att jag blivit fegare, klokare eller latare. Eller om jag har mindre tid, eller möjligen behöver mindre bekräftelse eller har blivit snällare mot mig själv.

Tänkte på det igen när en våg av andrahandsnervositet å James Francos och Anne Hathaways vägnar sköljde över mig häromdagen.

veckans recensioner

Sanctum 3D

Gullivers resor

Veckans recension

Four Lions

--

När det gäller veckans biopremiärer: Missa inte Danny Boyles 127 timmar. Den ligger långt, långt bort från sötslisket i Slumdog Millionaire. Otäck, obehaglig, tajt, och faktiskt, en rent fysisk upplevelse. Huvudpersonens panik och törst känns i hela kroppen. Skruvade ihop mig till en boll i biostolen. Se!

R.I.P

Tura Satana i Faster, Pussycat! Kill! Kill!

Veckans recensioner

Morning Glory

Jag dödade min mamma

--

Bloggbonus: en längre Jag dödade min mamma-recension som jag skrev för FIPRESCI i samband med filmens premiär i Cannes 2009:

At the closing ceremony of the Quinzaine at this years edition of the Cannes film festival, the first time director Xavier Dolan had to go up on stage no less than three times to pick up an award. The third time he was notably moved, lost it for a moment and said something along the lines of “I just thought I’d go to Cannes, walk down the Croisette and see a few movies.” I have a strong feeling he’ll be back at the Croisette again. At 19, he does after all have a lifetime of moviemaking ahead of him. If they’re even close to being as good as this one, you’d better keep an eye on him and his future endeavors.

Not that I killed my mother (J’ai tué ma mère) is in any way a perfect film, but there is a raw energy there that makes almost every frame sparkle and buzz with electricity. A lot of that energy comes directly from Dolan himself. Impressively enough he has not only written and directed the film, but also plays the main character: Hubert Minel. Hubert is a troubled teenager, a rebel without a real cause - but where James Dean had a problem with his dad not being manly enough and, well, putting on an apron, Hubert hates his mother for the noises she makes when she eats, the crumbs and mayo she gets in the corner of her mouth, the small talking, the bad dressing and... The list continues.

In the first part of the film mother and son seem to argue constantly, and since neither one of them is a sympathetic character it’s also difficult to take side with - or even like - either one. At least to begin with. It’s when they start warming up to each other that the film really picks up. There is for instance a fantastic scene when Hubert, high on drugs, confesses to his mother how he really feels about her, and tries to speak about where it all went wrong between them. Dolan and Anne Dorval plays it out just right. Not too much, not too little - and they keep the balance between the humour, awkwardness and the sadness of the whole situation.

Some might argue that it’s a narcissistic film, and that Dolan has put too much effort in making himself look good - mind you, he really doesn’t have to try that hard to look good - but I don’t really see a problem in the fact that the camera obviously loves him. The feeling seems mutual. Dreamlike images mix with more realistic ones, and Dolan has definitely put in a little bit of James Dean swagger here, a slow Gus van Sant walk or two through a corridor there - but he has stolen with finesse, and has ultimately put all these elements together in a style that is his own.

More than anything, he perfectly captures the feeling of being a teenager - and manages to convey very well how the smallest things can be so full of meaning and emotions when teenage hormones are raging and every feeling is so big it feels like you’re about to explode. Many have tried and failed before, and it’s no easy task.

The Long Riders - The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford 1 - 0

Hägersten

dagens outfit

Visst är den fin? Mammas hemmastickade från 80-talet. Minns att jag tyckte det var lite småjobbigt när hon hade den på sig på ett föräldramöte - de andra mammorna hade blusar med sjömansspetskrage - men så här, snart 30 år senare, tycker jag hemskt mycket om den.

vaknade och hittade det här

veckans recensioner

The Green Hornet

Welcome to the Rileys

--

Första kvällen i nya lyan, är omringad av flyttkartonger. Känner mig märkligt osentimental över att lämna lägenheten jag bott i de senaste nio åren. Fäster mig inte så mycket vid saker och platser längre. Var jag än lägger min hatt, min unge och M osv.

Nu: sova. I morgon: utforska mina nya hoods.

Tydligt tecken på nyhetstorka: man hittar ordet "filmkritiker" på ett löp

Besöksstatistiken säger mig att det är en del som tror att jag är den filmkritiker som enligt Metros löpsedel blivit misshandlad av en manlig filmkritikerkollega. Så är inte fallet.

veckans recensioner

Vår dag skall komma

Gudar och människor

--

Har ni läst det här? Go straddle a narwhale. Kanske den bästa skymfen. Någonsin.

Snäll är inte dum och feg. Snäll är bra.

Läser det här och det här på Linna Johanssons blogg och blir lite trött, igen, på den där definitionen av ordet snäll. Kan vi inte göra 2011 till året då vi en gång för alla slutar säga att snäll är detsamma som dum och feg? Att vara snäll är inte detsamma som att vara en dörrmatta eller att inte våga ta plats. Att inte ta plats och vara en dörrmatta är bara, bara dumt och har inget som helst med snällhet att göra. Att vara snäll innebär inte att man är dålig på att löneförhandla eller offrar sig själv för andras skull, det innebär bara att man gör världen till en lite, lite bättre plats - både för sig själv och för andra. Men om ni går och tänker att ni också ska bli mindre snälla i år, kan ni inte istället sikta på "vänlig men bestämd"? Deal?

--

Uppdatering: Har nu läst igenom ovanstående några extra varv, och kan fortfarande inte riktigt begripa hur man kan tolka det som Linna Johansson uppenbarligen gjort. Jag är väl snäll och lite dum, I guess. Och har det alldeles för lätt. Men ja, vet hur man gör.

Uppdatering 2: Har läst nu igen på morgonen, och kan fortfarande inte riktigt se att jag på något sätt skulle ha försökt att förnumstigt och självgott livstilscoacha er tillbaka till stenåldern. Jag påstår inte heller att jag är snäll, eller att det skulle vara lätt att vara det, och definitivt inte att om man nu slutade vara en dörrmatta så skulle "livet och relationerna rulla ut sej oproblematiskt och fint". Jag är bara inte med på att snäll skulle vara något dåligt. Lydig däremot, är nästan alltid dåligt. Och att göra våld på sig själv för någon annan. Men snäll? Näe.