Förlossningen...

Kl 21.25 idag föddes Ava för exakt en vecka sedan. Så här gick det till:

När vi gick och la oss kvällen innan beräknat datum för förlossning kändes barn och barnafödande fortfarande väldigt avlägset. Några timmar senare vaknade vi av att vattnet gick. (Eller ja, jag vaknade av det. M vaknade av att jag halvhysteriskrattade och stod och pekade på fläcken i sängen och sa Du! Jag tror att vattnet precis gick!) Även om jag visste att det inte var någon direkt panik och att vi förmodligen skulle hinna äta frukost och duscha innan de ville ha in oss var det med lite skakiga fingrar jag ringde BB Stockholm. Ett par timmar senare åkte vi in för observation, övertygade om att vi skulle bli hemskickade igen. CTG gjordes, allt såg ok ut, jag hade regelbundna och helt osmärtsamma sammandragningar - något jag också haft av och till under stora delar av graviditeten. I väntan på en grundligare koll hann vi käka en räkmacka i den helgsömniga cafeterian på Danderyds sjukhus, undra lite hur resten av dagen skulle bli och äta Fazermint. När vi väl träffade läkaren fick ingen av oss särskilt stort förtroende för honom. Han var stressad, hårdhänt och brysk och påstod dessutom att jag kissat på mig och/eller haft flytningar. Hrmph! Kissat på mig! Flytningar i stora vågor! Really? Hur som helst, vi fick åka hem igen.

Nästan precis när vi kommit hem - runt kl 13 - började jag få värkar, som hyfsat direkt var regelbundna och ungefär 45 sekunder långa. Avslappningsandades igenom dem, googlade runt lite och kom fram till att det nog måste handla om någon form av förvärkar eftersom de ju inte gjorde särskilt ont i jämförelse med, säg, min vanliga mensvärk. Jag hade föreställt mig att värkar skulle vara molande och ihållande på samma sätt, men med de här fick man ju hela tiden en helt smärtfri vilopaus - och det onda höll i sig i max 80 sekunder, var helt uthärdligt och kunde räknas ner. Mellan attackerna kikade vi lite på Giro d'Italia, läste om trippelmordet i kvällstidningarna och käkade hamburgare.

När vi konstaterade att jag hade tre 1-minutslånga värkar inom loppet av 10 minuter ringde jag ändå in - eftersom det står överallt att det är tecknet på att man borde ta sig till BB. Barnmorskan som svarade tyckte att jag hade haft värkar alldeles för kort tid och skulle stanna hemma tills "jag inte stod ut mer". Det kändes ju lagom oprecist. En kvart senare kom det massor av av det där som tydligen inte alls var vatten, den här gången lite gulgrönt - vilket kan vara ett tecken på att bebisen kanske varit stressad i magen. Rädslan för att ropa varg och inte tas på allvar när det väl gällde gjorde att det ändå tog ett litet tag innan vi ringde in. Men ja, när vi väl gjorde det ville de ha in oss på en gång.

Så, vi tog den färdigpackade väskan och barnstolen igen och åkte in. Enligt journalen skrevs vi in 17.15. CTG gjordes igen, allt såg fint ut. Jag fortsatte avslappningsandas bort värkarna, satt på sängkanten och chitchattade i mina vanliga kläder. (Se den Roy Anderssonska bilden ovan.) När de 18.30 kollade hur öppen jag var visade det sig att jag redan var öppen 6 cm. Både jag och barnmorskan blev lite förvånade, och jag blev bara av själva vetskapen mer skakis och fick mer ont. Det var plötsligt på riktigt. Sjukhusskjortan åkte på, en CTG-mojäng sattes på ungens huvud och barnmorskan ställde fram ett gåbord jag kunde hänga över. Nästa etapp satt jag på en pilatesboll och vaggade från sida till sida samtidigt som jag försökte andas bort värkarna.

19.30 började jag må illa. Jag trodde det berodde på den överjävligt söta pärondrickan jag just fått, men det visade sig att jag var 10 cm öppen. (Den "vanliga" takten är tydligen att man öppnar sig ungefär 1 cm i timmen, jag hade alltså öppnats 4 cm på mindre än en timme.) Nästa etapp halvsitter jag i sängen över en bönsäck, nästa igen på knä lutad mot den uppfällda sängkanten. Att byta ställning var i det här läget sjukt jobbigt. Mina fötter blev helt blå och uppsvällda när jag satt på dem, undersköterskan knådade dem snällt. De påminde mig hela tiden om att försöka fortsätta andas lugnt och slappna av genom värkarna, de knådade och strök mig över axlarna. Hela jag skakade okontrollerat med jämna mellanrum, och andningen hackade mer och mer. Ibland fick jag ren panik av att titta på monitorn där man kan se när en värk är på gång och växer i styrka. Där någonstans föreslog barnmorskan lustgas. Var inte alls så dumt i det läget, även om de första tröga och söt-illasmakande andetagen i masken var så obehagliga att jag viftade undan den.

Större delen av det fortsatta förlossningsarbetet är jag hög som ett hus. Tänker till exempel glasklara tankar om att Scientist-skivan Scientist wins the world cup egentligen inte är musik att vara hög till, utan en skiva som låter exakt som det känns att vara hög. Eftersläpet, det långsamma och ekoljuden låter exakt som ljuden i rummet blev i mitt huvud. Allt lät som en Jimi Hendrix-affisch med färgspektrumsprak. Annat jag funderade på: om regnet som smattrade mot fönsterblecket var det bibliska regn Fredrik Virtanen twittrat om tidigare på dagen? Försökte också sortera ut vilka av de tusen insiktsfulla tankarna som snurrade i huvudet jag skulle kunna förmedla högt till de andra i rummet. Kom fram till att de förmodligen inte lämpade sig någon av dem och svarar fortsättningsvis bara "mmmm" eller "nej" på frågor för att inte säga något dumt och/eller obscent och/eller sinnessjukt. Jag undslapp mig tydligen bara ett snällt fuck och ett fan och skötte mig annars ovanligt bra. Blev inte arg och förbannad, försökte inte slå någon, tackade artigt när jag bjöds på något att dricka.

Kl 20.30 tar en urtidsapa över min kropp, första krystreflexen kickar in, hela kroppen dras med i muskelkramper jag inte kan kontrollera och jag vrålar ett She-Hulk-ljud: UUHRRRROOOOAAAARGH. Jag hör hur någon lite förvånat säger Oj, en krystreflex redan!. Nästa steg sitter jag på huk över en träpall formad som en hästsko - något som jag funderade på att skriva in i förlossningsplanen att jag absolut inte ville göra. Helt enkelt för mycket hippie för att det ska vara helt bekvämt. Där sitter jag hur som helst, som en vrålande naturkvinna och lutar mig i Ms famn på en förlossningspall av trä.

Ungefär 21.15 byter vi läge till sidoliggande i sängen, och jag får order om att ta i på krystvärkarna i stället för att som tidigare andas mig igenom dem och knipa igen. För varje värk tar jag bara två andetag lustgas, på den här biten ville jag vara hyfsat klar i huvudet. Jag tänker ungefär tre tankar: 1) att jag bara inte står ut med trycket neråt i kroppen, det är för mycket 2) att jag något alldeles oerhört gärna skulle vilja gå och lägga mig i en mjuk säng och sova, och 3) funderar på om jag på något sätt ska tillkännage att jag är medveten om att någon står där nere och torkar min skit och att jag skäms som en hund, eller om jag ska låtsas som det regnar. (Jag väljer det senare. Bäst så.) 21.25 hör jag barnmorskan säga att hon ser ett litet mörkhårigt huvud som är på väg ut. Jag blir så känslosam och peppad att jag klämmer ut hela ungen - från topp till tå - i en KA-SPLÄRGH-krystning och bryr mig inte alls om att barnmorskan säger nej, nej, nej. Det fattar jag inte att jag gjort förrän jag hör ett bebisskrik, tittar ner och ser en slemmig unge som hänger upp och ner mellan mina ben. Hon snuddade tydligen inte ens i marken innan barnmorskan fångade upp henne med ett vant grepp. Sekunderna senare låg Ava på mitt bröst. Först var jag mest förvånad, sedan rullade en våg av utmattningsblandad kärlek och lättnad in.

Det är lustigt, jag har inte så många egentliga synintryck av vad som hände under förlossningen, jag minns mest fragment och utan journalen hade jag haft svårt att återskapa alltihop. Min tids- och omvärldsuppfattning var helt skev. Så här i efterhand har jag funderat på om jag kanske skulle tagit en mer aktiv roll i förlossningen, men jag koncentrerade mig på att slappna av, följa med kroppen och bara lyda order. En annan märklig grej är att även om jag vet att det gjorde överjävligt ont kan jag inte alls minnas hur ont eller hur smärtan kändes. Vet inte om det beror på lustgasen, eller om det är naturens sätt att få folk att glömma bort hur jobbigt det faktiskt var och försöka få dem att göra det igen.