Ett år som förälder avklarat!

I fredags var det ett år sedan ungen föddes en stormig kväll och visade sig vara en Ava. Ett år! Det känns som länge sen och alldeles nyss, det har varit ett år av nytt lugn och en helt ny form av oro (man har så mycket att förlora plötsligt! ändå har det bara blivit ett psykbryt modell större) och det har varit ett år när saker och ting har varit förvånansvärt mycket som vanligt och samtidigt inte alls som vanligt. Jag lever ett - i alla fall i många andras ögon - ett rätt trist och hemmavarande liv från början och har inte behövt göra några större avkall på någonting. (Faktum är att jag nog använt ungen som en ursäkt att slippa göra saker jag inte velat göra på flera år, men gjort ändå för att inte missa något eller för att vara, vad vet jag, trevlig.)

Jag och M har haft en sån väldig tur att jobba med det vi jobbar med, på det sätt vi gör. Att vi båda har flexibla jobb och jobbar hemifrån har gjort att vi har kunnat dela lika från början och vara hemma lika mycket det här året. Jag har svårt att se hur vi skulle kunnat hålla ihop om jag tagit allt själv de första månaderna. Jag förstår självklart att folk med andra arbetssituationer måste orka, men jag förstår inte riktigt hur de gör det. Det är så mycket som förändras i ett förhållande av att ha ett barn tillsammans ändå. Så lite hud, så mycket... praktiska saker som ska lösas.