måndag, augusti 23, 2010

Föräldraskapet so far (och historien om ett ganska misslyckat samtal till psykakuten)

Om man bortser från en smärre incident med ett sannerligen misslyckat samtal till psykakuten, en för mig alldeles ny rädsla för döden, alla skenande skräcktankar på hemska saker som kan hända, och att kärleken till ungen är så enorm att den på något sätt slår över i melankoli, har det här med att vara förälder hittills varit en baggis. Jag är ganska bra på det här visar det sig, och det har också visat sig att jag och M är bra på att vara föräldrar tillsammans.

(Och det där med samtalet till psykakuten: Jag trillar ner i svarta hål ibland, och någon gång om året är de där hålen lite djupare och svartare än annars. När Ava var ungefär fem veckor gammal trillade jag ner i ett sånt. Det är alltid svårt att beskriva känslan i efterhand utan att förminska, men det bästa sättet att beskriva den är förmodligen Fullständigt Perspektivlös. Det går inte att resonera med sig själv, inte tänka att Okej, det brukar ju bli så här ibland, och det blir knappast bättre av att du inte sovit ordentligt på många månader, inte ätit regelbundet på många veckor och att du dessutom har kroppen full av knashormoner. Det går över om du tar några djupa andetag, tittar på någon sitcom, går en promenad. Just då kommer det aldrig att gå över, det kommer alltid att vara på samma sätt. Och just då känns det som att den enda lösningen är att dunka huvudet hårt i väggen och/eller klösa av sig ansiktet och/eller smälta in i närmaste matta eller vägg.

Hursomhelst, den där dagen började med att jag och M bråkade, och om jag ibland känt mig livsdyslektisk och värdelös är det ingenting mot hur bottenlöst jävla usel jag kände mig av att bråka och inte kunna få stopp på ordkräkset när det fanns en bebis i rummet. Jag kände mig som en fullständigt värdelös förälder, var avundsjuk på M som kunde känna sån oförställd glädje över vårt barn och var arg och ledsen på mig själv för att jag kände och tänkte så åt helvete fel. Jag var rädd att ungen inte skulle känna sig älskad av mig, och bara tanken på att hon en enda sekund skulle känna sig oälskad skickade panikvågor genom kroppen. Hon och M skulle ha det bättre utan mig - ny panikvåg, för hur skulle jag klara mig utan henne? - och samtidigt, tänk om något skulle hända med mig och M, vem skulle då ta hand om ungen? Ny panikvåg. Och så vidare. Jag grät och grät och grät, ammade och grät och ammade igen och grät ännu mer, vilket fick mig att känna mig som en avskyvärd martyr som skulle fucka upp mitt barn totalt, vilket fick mig att gråta ännu mer och... Till slut sa M att han inte kunde hantera situationen längre och att jag behövde prata med ett proffs.

Så, eftersom jag har ansvar för en annan människa och faktiskt var tvungen att skärpa mig, samlade jag mig tillräckligt för att googla fram ett nummer till en helgöppen psykjour och ringde. En kvinna svarade och medan jag vräkte ur mig allt det där satt hon i andra änden och hostade. Faktum är att hon lät som om hon höll på att kvävas. Till slut fick jag fråga hur hon mådde och om hon möjligtvis behövde dricka lite vatten. Det ville hon. När hon kom tillbaka sa hon att det ju verkade som om jag hamnat i ett väldigt dåligt tankemönster som var svårt att ta sig ur - men att jag bodde i fel område för att hon skulle kunna hjälpa mig, och att jag skulle få ringa någon annanstans på måndagen. Vilket, ja, ganska effektivt pyspunkterade hela ledsenheten. Några timmar och en promenad senare hade ett lugn infunnit sig, och jag kunde konstatera

Okej. Idag var jag verkligen ingen bra förälder, men jag får fler chanser.

Sedan dess har det alltså gått rätt så bra.)

31 kommentarer:

superkryp sa...

Du är så jävla bra och modig. Hata ångesthål. Jag känner igen mig i att känna sig otillräcklig. Vi känner inte varann på riktigt men du känns ändå som en jättebra vän. Jag känner dig ju genom bloggen (och bloggandet). Kanske helt sjukt, kanske inte. Vill i alla fall säga att jag tycker att du är fantastisk. Det är svårt att vara en familj och det är svårt att vara förälder. Svårare för vissa än för andra och svårare vissa dagar än andra. Kul att höra att det går bra för det mesta. Bra för er alla.

häxmjölk sa...

kram

http://open.spotify.com/user/entx/playlist/4UrX6mh9O5H4xzujasSM11

Fredrik sa...

Det är sjukt jobbigt så enkla lösningarna är då man har dem...

Våra tillkortakommanden känns bibliska, till vi ser dem i ett annat perspektiv.

8) Varm mjölk, brukar mamma rekommendera, oavsett åkomma. Om man man inte är allergisk.

Emil sa...

Det här var väldigt bra.

Jesper sa...

Du skriver fantastiskt bra.

Emma sa...

Superkryp: Åh! Tack snälla för väldigt fina ord!

Häxmjölk: Haha, bra låtlista att ha i bakfickan - tack!

Fredik: Ja, det är svårt när man inte får det där perspektivet...

Emil & Jesper: Tack, tack!

malin ströman sa...

det är lite av det här som man inte kan säga till de som inte har barn, det där nya livet som ingen vill veta av. Ansvaret och tyngden av det. Ibland är det bar ren och skär lycka att vara förälder, men många många dagar är man så ledsen över att man inte lyckas bättre. Den som inte har barn vill ofta stoppa in de där kommande barnen i livet de lever just nu, som det är. Det är inte så. Förstår man med tiden. Ju fler barnen blir desto större blir kärleken, men också sorgen över att inte vara bättre. Jag känner som du ibland helt enkelt. Rätt ofta.

Daniel Åberg sa...

Jösses vad fint, sorgsamt och samtidigt roligt.

Emma sa...

Malin: Skönt att veta att vi är flera i alla fall.

Daniel: Tack!

Jonas sa...

Fin text! Hoppas du slipper fler hål.

Emma sa...

Tack! Och, jag med! Även om det nu inte är särskilt sannolikt att det inte blir fler...

Jessica sa...

Ledsen att höra om de svarta hålen. Det är precis som Malin skriver helt omöjligt att förbereda sig på den psykiska överhettning som det innebär att få ett alldeles eget litet barn. Allt prat om kroppen tar så mycket plats. Är nyfiken på vad denna nya värld av ljusaste ljus och svartaste svart kommer att innebära i ditt yrke. Ditt sätt att se på film. Men det tar vi en annan gång. Tack för fin läsning!

Emma sa...

Jessica: Helt säkert påverkar det hur jag upplever filmer, exakt hur får vi se... Och tack!

Black Douglas sa...

On Children
Kahlil Gibran

Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life's longing for itself.
They come through you but not from you,
And though they are with you yet they belong not to you.

You may give them your love but not your thoughts,
For they have their own thoughts.
You may house their bodies but not their souls,
For their souls dwell in the house of tomorrow,
which you cannot visit, not even in your dreams.
You may strive to be like them,
but seek not to make them like you.
For life goes not backward nor tarries with yesterday.

You are the bows from which your children
as living arrows are sent forth.
The archer sees the mark upon the path of the infinite,
and He bends you with His might
that His arrows may go swift and far.
Let your bending in the archer's hand be for gladness;
For even as He loves the arrow that flies,
so He loves also the bow that is stable.

You are a great mother Emma Gray-Munthe. You put an old broken bow to shame.x

Tobias sa...

Jag har inga barn, och har inga på gång heller. Men jag känner ändå med dig. Just det här med att man vet att man får såna här kolsvarta perioder och att de brukar gå över relativt snabbt. Men ändå tror man inte på att de kommer göra det den här gången. Ann Heberleins bok gav mig någon slags morbid tröst. Din text var modig och bra. Tack!

Emma sa...

Black Douglas: xxx and <3 (<-- That's a heart.)

Tobias: Tack snälla! Heberleins bok ligger fortfarande här hemma oläst, men jag ska ta tag i det!

catherine sa...

Du är så bra som vågar skriva ut om känslorna som kommer för det är så mycket vanligare än man tror! Dessutom så är det någon konstig föreställning om att man skulle bli någon sorts övermänniska bara för att man fått ett barn.

Jag tycker att man får en enorm förståelse för att ens föräldrar bara var vanliga människor som gjorde precis så gott som de kunde. Och att göra så gott man kan är fullt tillräckligt (men jag trillar gärna ner i djupt självtvivel där jag tror jag är en stor anledning om min kiddo får svårt med något).

Jag tror att du är en underbar mamma för att du är du, även när du inbillar dig att du är en dålig förälder och faktiskt mycket just för att du inte känner dig fullkomlig i alla lägen (men vänta då skulle ju min teori innebära att jag också är en underbar mamma... ja får väl välja att tro på det då ;) )

Gabh sa...

Bra att det blir bättre. Men... du bor i fel omrade? Vilken jävla svar.

chris sa...

du gör iaf så att såna som jag (livrädda för barn men ännu räddare för att inte avla några) känner sig lite mer säker. okej, om hon kan, kan jag. typ. det lät som en förskräcklig dag men du visar att man överlever.

Emma sa...

Catherine: "Jag tycker att man får en enorm förståelse för att ens föräldrar bara var vanliga människor som gjorde precis så gott som de kunde."

Precis! Och jag tror absolut att din teori håller. :)

Gabh: Fast att de måste hålla på sina områden kan man ju iofs förstå, de kan kanske inte ta emot alla stans minor psykbryt... Hade hon hört på mig att det var riktigt, riktigt allvarligt kanske hennes svar hade varit annorlunda.

Chris: Ja! Kan jag, kan alla. :)

Solveig sa...

Så modigt av dig att lämna ut dig själv så här! Jag brukar läsa din blogg då och då för dina fina filmanalysers skull, och blev en aning förvånad nu när jag läste den här privata "recensionen" av hur du har mått ett tag. Skönt att det verkar ha vänt i alla fall, det brukar ju göra det... Hur har du det med dina "filmiska" drömmar då? Dom brukar inte vara att leka med ;) Kram

Bea sa...

Nej, vem f-n är bra förälder/partner/människa hela tiden. Så underbart skrivet. Heja på!

Blomman sa...

Så underbart befriande att läsa, o modigt skrivit av dig. Det är ju så här det är! Livet går upp och ner.

Åsa sa...

Jag känner igen mig så väl i det du skrivit. Hatar de svarta hålen.

Jag är väldigt förtjust i alla dina läsare och deras braiga kommentarer. Heja dig!!!

Emma sa...

Solveig: De filmiska drömmarna lever och frodas! :)

Bea, Blomman och Åsa: Tack för hejarop och fina ord!

Jag är också hemskt förtjust i mina läsare - ni är så himla fina!

Anonym sa...

Emma, jag har saknat ditt bloggande (men absolut unnat dig semester ifrån det). Pricksäkert det där om att kärleken slår över i melankoli. Märkligt! Jag gick med den känslan nästan konstant de första veckorna. Nu har det dock lagt sig, kommer över mig bara kortare stunder, jag inbillar mig att det är för att hon är (pytte)lite mindre försvarslös nu vid tre månaders ålder.

/Erika

Johan Ahlin sa...

Saknar också dina blogginlägg.
De där svarta hålen känns igen, speciellt när barna var små.. Helt rätt att ringa!

Emma sa...

Erika: Den där känslan kommer och går...

Johan: Ska försöka få styr på bloggfarten framöver!

I sa...

Åh, been there done that.

Speciellt i början av föräldraskapet. Och nu i början av nästa graviditet. De där djupa svarta hålen där man inte kan tänka klart alls. Där det känns, rättare sagt, där man VET att det alltid kommer att kännas såhär för det är den här känslan som är på riktigt.

Och psykvården som aldrig kan hjälpa till.

Det är så skönt att läsa om andra som har det så. Hoppas att det blir bättre nu.

Exit Filmfestival sa...

Hej Emma! Film Gävleborg söker kontakt med dig. lovisa@exitfilmfestival.se. Hör av dig! Mvh Lovisa Löwenborg, Projektledare

Emma sa...

I: Hoppas du slipper fler svarta hål, och all lycka med graviditeten!