Sitter maniskt och refreshar Indiewires sammanställning av Cannes-vinnarna.
--
Såg festivalens bästa film igår: Den grekiska Un certain regard-vinnaren Dogtooth. Den enda film jag sett som varit helt och hållet egen och unik. Chockerande, rolig, helt fantastisk. Det är sådana filmer jag skulle vilja se i tävlingen!
--
Första gången på 12 dagar när jag skulle kunna sova i mer än fyra, fem timmar - och så passar jag på att tacka ja till att sitta i SVTs morgonsoffa i morgon. Svårt obegåvat och ogenomtänkt tänker jag så här i efterhand, men oh well. Taxin kommer kl 06.00.
--
Inkommen kommentar till inlägget igår:
Att gilla Antichrist för en kvinna är alltså en biljett undan feminist-Auschwitz. Man ljuger lite och säljer sig lite - men vad tusan, han är ju begåvad.
Ja, nä, men då så. Då vet jag vad jag ska tycka.
--
Nu: The Taking of Pelham One Two Three.
12 kommentarer:
;) !
Vet inte riktigt vad du blinksmilar åt?
Jag har inte sett många von Trierfilmer, men har förstås hört ett och annat. Det jag hoppas på är att det finns nåt slags föredöme i filmerna, manifesterat i en person eller något annat, som man kan ta till sig. Hade det rört sig om underhållning hade det inte behövts, men jag misstänker att t ex Antichrist inte kan klassas som underhållande. För om allt (=allt) bara är elände och ondska så vet jag inte riktigt vad meningen med filmen är. Jag är bara ynka 23 år gammal men har ändå kommit fram till att jag vill att film ska ge nåt slags positiv känsla eller nån sorts (om än så liten) hoppfull plattform att ta avstamp från.
Det kan ju vara sant att mänskligheten och livet är alltigenom ondska (det är så ett par vänner har förklarat att Dogville framställer sakernas tillstånd - jag vet inte om de har rätt) men då är det väl ändå bättre att man låtsas att det finns nåt hopp så att människor inte dräneras på all energi och ork att faktiskt göra världen lite bättre?
Min fråga är alltså om det finns något uppmuntrande eller underhållande av något slag att hämta från Dogville och Antichrist? Kanske kan man glädjas åt något på ren konstnärlig väg åtminstone?
Det som är uppmuntrande i hans filmer är väl i så fall att de kommer från en regissör som går sin egen väg. Men tjaa, om man letar efter "ett föredöme" eller något som gör livet lite lätare så är det nog inte till Trier man ska söka sig.
Det med föredöme låter förstås löjligt, men en framställning som visar att en människa kan innehålla någon form av godhet (även om hon är mest ond) tycker jag är nog för att framställningen ska kunna klassas som föredömlig.
Man kan förstås tycka att det är uppfriskande med någon som vågar framställa världen som ett helvete och inte lägger fingrarna emellan, men jag tycker nog ända att det verkliga livet innehåller tillräckligt av den varan (helvete, that is). Nå, jag tror att jag håller mig till min Kieslowski tills vidare.
En sista poäng: En film som vältrar sig i elände men där eländet är koncentrerat till ett problemområde (t ex vapenhandel, trafficking, klasskillnader, ett gammalt krig, whatever) kan vara mycket värdefull och skiljer sig på så sätt från skildringen av allmän ondska: i det första fallet belyser filmen ett problem eller en situation som behöver åtgärdas och/eller förstås.
Tack för svar, nu ska jag inte ta upp mer plats.
Prova några von Trier-filmer och skapa dig en egen åsikt - skulle vara intressant att höra vad du tycker om dem. Om det blir för mycket kanske du kan varva med Kieslowski. :)
Jag har sett första säsongen av Riket (mycket bra) samt Idioterna (bra). Ska försöka komma ihåg att återkomma när jag sett några fler.
Åh, just Riket är en av mina pinsamma blind spots och ligger högt på att se-listan.
Riket är verkligen ett måste!
Angående det Martin Janzon säger så tycker jag det finns ett uns av hopp i de flesta av von Trier skapelser. Nu har jag inte sett Antichrist, men det låter som om det kan vara undantaget. Ska bli mycket intressant att se i alla fall.
I vilket fall som helst tror jag det är ganska fel att jämföra Dogville med Antichrist, som du indirekt verkar göra när du talar om dina kompisars tolkning att Dogville handlar om att allt är ondska. Enligt min uppfattning är Dogville en film om mänskligheten, men med mycket mer mångfasetterad betydelse än att människor är onda. Den utforskar många delar av människans psyke.
Antichrist, å andra sidan, är enligt min uppfattning något helt annat på det sättet att den inte målar upp mänskligheten i sitt faktiska sammanhang, utan i det sammanhang som beskrivs i Bibeln: naturen är ond, människan är ond, kvinnan är ondast och manipulativ. Detta är mest en gissning men det verkar högst rimligt med tanke på den bibliskt inspirerade titeln.
Om du gillade Idioterna kan du nog även uppskatta Breaking the Waves och Dancer in the Dark, som bygger på samma koncept (de brukar kallas för The Golden Heart Trilogy eller något sådant av von Trier). De har båda inslag av hopp, även om de är extremt mörka, och jag tycker om dem mer än jag gör Idioterna.
Fortsättning på ovanstående inlägg jag gjorde som anonym.
Martin Janzon:
Förlåt, ser nu att jag var lite slarvig när jag läste ditt inlägg.
För att besvara din fråga: Ja, det finns definitivt underhållningsvärde i Dogville. Vad gäller uppmuntran är lite svårare att besvara - det är nog väldigt individuellt - men personligen var jag alldeles upprymd och glad när jag såg sluttexterna rulla. Exakt varför kan jag inte berätta utan att avslöja handlingen, men det är en vanlig reaktion hos mig när jag ser något som jag finner fullständigt genialt sammansatt (även om inte det var enda anledning i fallet Dogville).
Jag gillade Idioterna, men jag gillade den inte jättemycket. (Inte alls som Festen t ex, om vi nu ska jämföra dogmafilmer). Men det var trots allt en bra film tycker jag och säger du att de andra är bättre låter det lovande. Tack för kommentaren hursomhelst, nu är jag faktiskt ganska sugen på att se Dogville trots allt...
Jag kan också gilla något becksvart om jag imponeras tillräckligt över det konstnärligt geniala. von Trier verkar dock extrem, åtminstone nu i sin senaste film, men det återstår som sagt för mig att se.
Men Antichrist slutar ju lyckligt!
Skicka en kommentar