Jaså? Jag läste just i tidningen att det är en "elegant, utsökt fotad historia". :-) Håller med om att den var seg - på ett behagligt sätt, man kunde dåsa lite i biofåtöljen utan att filmen blev sämre (snarare bättre).
ha ha ja trots att jag var riktigt laddad efter facetofacet med schrader lyckades faktiskt det här sömnpillret släcka även mig.. men dock kul att se woody i en sån här roll, tycker dessutom att han gjorde riktigt bra ifrån sig.
conan: om man tycker att långsamma fade:ar (vad det nu blir i plural), tiltad kamera och långsamma åkningar mot neonskyltar är utsökt. :) Tyckte att allt andades 80-tal i The Walker.
Hanna & Joefine: Jag är nog mer inne på Josefines linje här, Woodys spel var verkligen, verkligen underligt.
Om ni vill roa er, läs tidingarnas olika recensioner och förundras över hur olika skribenter tagit upp hans rolfigurs homosexualitet. Herregud.
Jag tyckte att allt andades nån form av märkligt, tidigt 90-tal. LIksom, läckra kvinnor har dräkt, eller axelbandsklänning (gärna röd). Män har kostym och ser ut att använda eau-de-cologne. Och så har folk persienner.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det hade kunnat vara coolt, om det inte var för den skriande påtagliga bristen på ironi...
6 kommentarer:
Jaså? Jag läste just i tidningen att det är en "elegant, utsökt fotad historia". :-) Håller med om att den var seg - på ett behagligt sätt, man kunde dåsa lite i biofåtöljen utan att filmen blev sämre (snarare bättre).
ha ha ja trots att jag var riktigt laddad efter facetofacet med schrader lyckades faktiskt det här sömnpillret släcka även mig..
men dock kul att se woody i en sån här roll, tycker dessutom att han gjorde riktigt bra ifrån sig.
Jag sov DJUPT genom sista halvtimmen.
Och Woodys Walker tyckte jag var en alltigenom obegriplig rolltolkning.
conan: om man tycker att långsamma fade:ar (vad det nu blir i plural), tiltad kamera och långsamma åkningar mot neonskyltar är utsökt. :) Tyckte att allt andades 80-tal i The Walker.
Hanna & Joefine: Jag är nog mer inne på Josefines linje här, Woodys spel var verkligen, verkligen underligt.
Om ni vill roa er, läs tidingarnas olika recensioner och förundras över hur olika skribenter tagit upp hans rolfigurs homosexualitet. Herregud.
Jag tyckte att allt andades nån form av märkligt, tidigt 90-tal. LIksom, läckra kvinnor har dräkt, eller axelbandsklänning (gärna röd). Män har kostym och ser ut att använda eau-de-cologne. Och så har folk persienner.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det hade kunnat vara coolt, om det inte var för den skriande påtagliga bristen på ironi...
Det var helt enkelt någon (något? jag lär mig aldrig det där) slags kombo av luddigt rent tidsmässigt och... daterat.
Skicka en kommentar