Såg just The boy with green hair och kom att tänka på en av mina favoritböcker från när jag var liten, Godnatt, mister Tom. Vilket i sin tur ledde till att jag kom fram till att nästan alla de böcker jag älskade och läste om och om igen var överjävligt svarta och tunga. Pojken i Godnatt, mister Tom misshandlades av sin fanatiskt religiösa mamma och hittas inlåst en garderob med sin döda lillasyster i famnen, syskonen i Den långa vägen övergavs av sin psykiskt sjuka mamma på en parkeringsplats, flickorna i Peter Pohls böcker utsattes för incest och hittas döda i kojor/fick spjut genom halsen, flickan i Maj Darlin dog av hjärtfel om jag inte minns fel, Gripes Skugg-serie var inte helt otung. För att bara ta några exempel. Inte konstigt att man blev som man blev.
Är barnböcker lika sorgliga idag?
10 kommentarer:
Troligtvis inte, för varje gång jag tittar på film med obehaglig tematik tillsammans med skolelever så är det alltid någon av dem som skrattar åt det. Frågan är om de inte kan hantera känslan eller om de är avtrubbade, hur som helst har de inte fått fundera kring samma frågor i barnberättelser som även jag gjorde (som halvtysk uppvuxen även med bröderna Grimms smått makabra sagor).
Kolla in, witty: http://jonas-ad.blogspot.com/2010/06/for-mycket-fritid.html
Godnattboken läste jag med. Visst fanns det en till del? Eller är det jag som hittar på nu?
Bra barnböcker är alltid allvarliga.
Men jag rekomenderar härmed boken Det små tingens gud, av en författare vars namn jag inte kan stava till.
Åh. Gonatt, Mister Tom och Den långa vägen. Det var inte igår jag tänkte på dem. Hade inte den lilla pojkens dumma mamma i Mister Tom sytt ihop hans tröja med kalsongerna? Huga.
Mina egna barn är lite för små än. Men jag frågade en kompis 10-åring vad hon gillade för böcker."Helst om barn som har det svårt och blir kidnappade, i krig och sånt." Kommer så väl ihåg den känslan. Ju fler elaka nazister, döende hästar och låsta vindsdörrar desto bättre.
Jag är oerhört mycket känsligare idag. /Jessica
Harry Potter var ganska sorgliga.
Magnus: Men har det inte alltid varit så, att det finns de som hanterar sorgliga, tunga saker med ett nervöst skratt?
Anonym: Ja, såg det. Mycket kul - men jag är sugen på filmen ändå!
Fredrik: Vet inte om det fanns en del till, jag har i alla fall inte läst den. De små tingens gud har jag inte läst, men det kanske jag borde.
Jessica: Jo, nu när du säger det hade hon nog sytt ihop hans kläder.
Hmm, ska börja kolla in nya böcker i hyllorna och se vad de handlar om.
Gabh: Säg inte det här till någon, men jag har inte läst Harry Potter-böckerna...
De små tingens gud är ju ingen barnbok men mycket bra f ö och författad av Arundhati Roy, supercool indisk kvinna.
Åh! "Den långa vägen", vilket kast mot forntiden jag hamnade i. Blev sugen på att läsa den serien igen.
Förmodligen blir det en besvikelse.
Dagens barnböcker vet jag inte något om, men de är med all säkerhet sämre än dagens. Allt var bättre förr.
(Hjälp)
Molly: Ska absolut försöka läsa den vid tillfälle!
Tekrånglat: Jag blev också sugen på att läsa en massa av de böcker jag gillade, som Momo, Den oändliga historien, Den långa väfen, Hemlängtan och Godnatt, Mister Tom. Bland annat. Men jag tror som du att man eventuellt skulle bli rätt besviken...
Åååh, Godnatt Mr. Tom. Alla Michelle Magorians böcker var väl rätt tunga, egentligen - typ I rampljuset, om en engelsk arbetarklassflicka som börjar spela teater under efterkrigstiden - vilket i och för sig är något av en solskenshistoria, men hon blir också inlåst i en kolkista av sina mobbare och klipper av sig håret för att hennes pappa ska acceptera henne.
Och Skuggserien är ju helt fantastisk. Men den var väl kanske snarare tung i avseendet att den är ganska queer och existentiell än traumatiserande? Hursom - jag vet inte om barnböckerna idag är lika sorgliga, men om de är det är det nog ingen fara. Själv tyckte jag nog mest att det var kittlande.
Skicka en kommentar