Nu har jag gjort det också! Kom hem med vår dotter igår. Fattar inte mycket ännu, hände det där verkligen?!? Men jag vill tacka dig igen för förlossningsberättelsen! Den och några andra bra sådana hjälpte mig att ta mig igenom de olika stadierna! Nu fortsätter jag att läsa förlossningsberättelser i terapeutiskt syfte och av sentimentalitet :-)
OK, here it goes: Hade räknat kallt med att gå minst två veckor över, har hört att sånt är ärftligt. Men dagen innan utsatt datum fick jag en blödning som jag åkte in och kollade. De gjorde en koll, konstaterade att allt såg bra ut och att jag hade ganska regelbundna sammandragningar som jag inte kände av själv. "Gött" tänkte jag, jag är kanske inte så känslig för de där värkarna (fick jag äta upp senare...hehe)
Kände av mensvärksliknande molande på kvällen. Vi lade oss att sova som vanligt men jag vaknade mitt i en sammandragning kl. 4:30 på morgonen B.F. och tänkte: "Hoppsan, nu kommer vattnet att gå" och en sekund senare sköljde det ur mig. Värken ändrade karaktär och blev tydligare (som om den varit lite "instängd" innan det). Åkte in, de sade att jag var noll öppen vid en "spekulum-undersökning" Damn! Tänkte jag, hade hoppas att få höra det där med fyra-fem cm naiv som jag är :-D Blev hemskickad. Värkarna kom igång under kvällen. Jag och min sambo låg i sängen och kollade igenom andra säsongen av "Extras" och öppningsskedet var igång. Kunde ligga på sidan, stå framåtlutad eller stå på alla fyra, absolut inte sitta på något sätt. Ringde in ett antal gånger och klockan sex fick vi komma in, vid det laget avlöste värkarna varandra i en strid ström men bara en halvtimme innan hade jag haft ett värkfritt uppehåll på nästan 45 minuter när jag somnade. Weird! Klockan sex åkte vi in till Mölndals sjukhus. Öppen uppskattningsvis sex cm med hanterbara värkar.Vid åttatiden kändes de inte hanterbara längre...jag hade hört talas om den vackra utsikten från Mölndals förlossningsavdelning på elfte våningen....nu när jag stod där tänkte jag mest på att jag ville slänga mig ut genom fönstret alt. bli sövd, få en EDA (som jag sagt att jag ville undvika om det gick). Inget alternativ var realistiskt. Jag hade skrivit att jag gärna ville bada, föga visste jag då att jag inte skulle vara det minsta sugen på värme (som jag annars brukar avleda mensvärk med) eftersom det kändes som att svanskotan och höftpartiet brann. Den - måste jag säga - fantastiska barnmorskan kom in och sa att hon tappat upp ett bad åt mig. Jag snyftade att jag tyvärr inte ville bada längre och bad om ursäkt över besväret jag orsakat (!fniss!)Hon föreslog lustgas och ishanddukar mot ryggen. Jag hookade direkt, tack och lov för allt blev med ens mycket mer uthärdligt även när någon försmak av krystvärkar kickade in. Jag tyckte att det här mellanskedet mellan öppning och krystvärkar var det värsta under förlossningen. Stod och klängde på sängens huvudända som var uppfälld och andades djupa tag i gasmasken. Det hjälpte. Det gjorde fortfarande ont men av någon anledning är det helt annorlunda, ja du vet ju. När barnmorskan konstaterade att hon kunde se en bit av huvudet tänkte jag "yes, nu är det nog bara högst en kvart kvar"
Den tanken avbröts av barnmorskans röst som sa "Då brukar det vara högst en och en halv timme kvar"...jag tänkte "Fan, människan försöker att skämta med mig!" Krystade i ren desperation och det gav resultat, när barnmorskan tog hål på en hinnsäck "ramlade" huvudet ner en rejäl bit och tidsramarna blev lite mer uthärdliga. Skiftbyte och två nya - också helt fantastiska - barnmorskor tog vid och gav mig tydliga och pedagogiska instruktioner för hur jag skulle använda andning och muskler för den sista sträckan. Blev det där djuret (som väl gjort lite entré tidigare under kvällens gång) och brölade med all kraft ur mig min kropps alla vätskor (och hälften av organen kändes det som).22:16 var hon ute. Både jag och han bölade när vi såg henne. Förvåningen var stor - alla hade sagt att jag hade pojkmage, pojk-pigmentrand, pojkhjärtslag och jag trodde inte att jag "trodde" något men det gjorde jag tydligen. Kärlek! Hur svårt är det inte att "föreställa" sig en människa innan man har träfftat henne...det är omöjligt att sätta ihop eventuella drag till en realistisk person. Men sen var hon bara så självskriven! Där låg jag där omtöcknad och blev sydd medan hon hämtade sig i famnen.
Åh, tack för att du berättade! Vad olika förlossningar verkar kunna vara. Den där brinnande känslan du beskrev känner jag t ex inte alls igen. Grattis igen, och hoppas ni får ordning på rutinerna och sömnen snart. :)
Nej, jag hade inte väntat mig den heller. Värmepåslag brukar vara min räddning vid menssmärtor.
Det känns redan som att det går lite bättre med mat- sov och gråtrutiner :-) Men jag tror att hon blir ett nappbarn. Något annat känns ohållbart just nu.
Vad skönt att ni fått lite ording på saker och ting. Vi blev så himla glada när de på BVC sa att vi skulle testa med napp - våra nätter blev mycket bättre direkt! Rekommenderas varmt.
13 kommentarer:
Det skiljer ju faktiskt bara en bokstav mellan spenat och spenmat.
Om man nu är på det humöret. Vilket jag alltså är.
Hahahhahaha!
tackar för en vacker bild och eff´s kommentar :)
Jag går omkring och fnissar lite åt effs kommentar fortfarande.
Vad sött. Men som jag brukar säga till Ingmar Bergman och Martin Munthe och grabbarna, ha lite mer ljus när du jobbar.
Haha, jo, det blev lite mörkt...
Gud vad fint! Kraftfull pose!
Nu har jag gjort det också! Kom hem med vår dotter igår. Fattar inte mycket ännu, hände det där verkligen?!? Men jag vill tacka dig igen för förlossningsberättelsen! Den och några andra bra sådana hjälpte mig att ta mig igenom de olika stadierna! Nu fortsätter jag att läsa förlossningsberättelser i terapeutiskt syfte och av sentimentalitet :-)
/Erika
Åh vad härligt att höra att allt gått bra! Grattis till dottern! Hur var det? Jag är också helt hooked på förlossningshistorier...
OK, here it goes: Hade räknat kallt med att gå minst två veckor över, har hört att sånt är ärftligt. Men dagen innan utsatt datum fick jag en blödning som jag åkte in och kollade. De gjorde en koll, konstaterade att allt såg bra ut och att jag hade ganska regelbundna sammandragningar som jag inte kände av själv. "Gött" tänkte jag, jag är kanske inte så känslig för de där värkarna (fick jag äta upp senare...hehe)
Kände av mensvärksliknande molande på kvällen. Vi lade oss att sova som vanligt men jag vaknade mitt i en sammandragning kl. 4:30 på morgonen B.F. och tänkte: "Hoppsan, nu kommer vattnet att gå" och en sekund senare sköljde det ur mig. Värken ändrade karaktär och blev tydligare (som om den varit lite "instängd" innan det). Åkte in, de sade att jag var noll öppen vid en "spekulum-undersökning" Damn! Tänkte jag, hade hoppas att få höra det där med fyra-fem cm naiv som jag är :-D
Blev hemskickad. Värkarna kom igång under kvällen. Jag och min sambo låg i sängen och kollade igenom andra säsongen av "Extras" och öppningsskedet var igång. Kunde ligga på sidan, stå framåtlutad eller stå på alla fyra, absolut inte sitta på något sätt. Ringde in ett antal gånger och klockan sex fick vi komma in, vid det laget avlöste värkarna varandra i en strid ström men bara en halvtimme innan hade jag haft ett värkfritt uppehåll på nästan 45 minuter när jag somnade. Weird! Klockan sex åkte vi in till Mölndals sjukhus. Öppen uppskattningsvis sex cm med hanterbara värkar.Vid åttatiden kändes de inte hanterbara längre...jag hade hört talas om den vackra utsikten från Mölndals förlossningsavdelning på elfte våningen....nu när jag stod där tänkte jag mest på att jag ville slänga mig ut genom fönstret alt. bli sövd, få en EDA (som jag sagt att jag ville undvika om det gick). Inget alternativ var realistiskt. Jag hade skrivit att jag gärna ville bada, föga visste jag då att jag inte skulle vara det minsta sugen på värme (som jag annars brukar avleda mensvärk med) eftersom det kändes som att svanskotan och höftpartiet brann. Den - måste jag säga - fantastiska barnmorskan kom in och sa att hon tappat upp ett bad åt mig. Jag snyftade att jag tyvärr inte ville bada längre och bad om ursäkt över besväret jag orsakat (!fniss!)Hon föreslog lustgas och ishanddukar mot ryggen. Jag hookade direkt, tack och lov för allt blev med ens mycket mer uthärdligt även när någon försmak av krystvärkar kickade in. Jag tyckte att det här mellanskedet mellan öppning och krystvärkar var det värsta under förlossningen. Stod och klängde på sängens huvudända som var uppfälld och andades djupa tag i gasmasken. Det hjälpte. Det gjorde fortfarande ont men av någon anledning är det helt annorlunda, ja du vet ju. När barnmorskan konstaterade att hon kunde se en bit av huvudet tänkte jag "yes, nu är det nog bara högst en kvart kvar"
Den tanken avbröts av barnmorskans röst som sa "Då brukar det vara högst en och en halv timme kvar"...jag tänkte "Fan, människan försöker att skämta med mig!" Krystade i ren desperation och det gav resultat, när barnmorskan tog hål på en hinnsäck "ramlade" huvudet ner en rejäl bit och tidsramarna blev lite mer uthärdliga. Skiftbyte och två nya - också helt fantastiska - barnmorskor tog vid och gav mig tydliga och pedagogiska instruktioner för hur jag skulle använda andning och muskler för den sista sträckan. Blev det där djuret (som väl gjort lite entré tidigare under kvällens gång) och brölade med all kraft ur mig min kropps alla vätskor (och hälften av organen kändes det som).22:16 var hon ute. Både jag och han bölade när vi såg henne. Förvåningen var stor - alla hade sagt att jag hade pojkmage, pojk-pigmentrand, pojkhjärtslag och jag trodde inte att jag "trodde" något men det gjorde jag tydligen. Kärlek! Hur svårt är det inte att "föreställa" sig en människa innan man har träfftat henne...det är omöjligt att sätta ihop eventuella drag till en realistisk person. Men sen var hon bara så självskriven! Där låg jag där omtöcknad och blev sydd medan hon hämtade sig i famnen.
/E
Åh, tack för att du berättade! Vad olika förlossningar verkar kunna vara. Den där brinnande känslan du beskrev känner jag t ex inte alls igen. Grattis igen, och hoppas ni får ordning på rutinerna och sömnen snart. :)
Nej, jag hade inte väntat mig den heller. Värmepåslag brukar vara min räddning vid menssmärtor.
Det känns redan som att det går lite bättre med mat- sov och gråtrutiner :-) Men jag tror att hon blir ett nappbarn. Något annat känns ohållbart just nu.
/E
Vad skönt att ni fått lite ording på saker och ting. Vi blev så himla glada när de på BVC sa att vi skulle testa med napp - våra nätter blev mycket bättre direkt! Rekommenderas varmt.
Skicka en kommentar