Apropå Stoppa langningen-kampanjen

Först igår upptäckte jag via Vi som aldrig sa sexist den uppåt väggarna vidriga Stoppa langningen-kampanjen. Den, liksom två andra antidrickar-kampanjer som rullat som bioreklam (kanske också på TV) de senaste åren, har haft med scener där tjejer blivit mobilfilmade medan de sugit av random kille på någon toalett, eller haft sex med någon de inte känner. Detta för att visa Hur Lågt Alkohol Kan Få En Kvinna Att Sjunka. Samma scener med en man som huvudperson skulle naturligtvis inte funka på samma sätt eller förväntas ha samma effekt på publiken.

Jag skrev en essä om drickande filmkvinnor och synen på dem i Filmkonsts fina drinkbok Filmdrinkar häromåret, där jag utgick från tre exempel och filmscener: Marthas drinkhinkande i Vem är rädd för Virginia Woolf?, kappdrickarscenen mellan Katharine Hepburn och Spencer Tracey i Woman of the year och öppnings/slutscenerna i Flicka och hyacinter. Jag tog också upp det här med att man gärna använder sig av det enkla anonymt sex/offer för alkohol-greppet när det kommer till fulla filmkvinnor. Apropå Stoppa langningen-kampanjen passar det att citera några stycken här:

***

"Martha, Tess och Alex. Tre filmkvinnor som kan dricka vem som helst under bordet. Tre sätt att dricka som symboliserar helt olika saker, tre kvinnor vi ska tänka och tycka olika saker om. Deras förhållande till sprit är ett snabbt sätt för filmmakarna att peka oss i rätt riktning för hur vi ska uppfatta dem; hur de dricker, vad de dricker och hur de blir när de dricker blir vår kompass. Ungefär på samma sätt som när man i 99 fall av 100 kan vara rätt säker på att en filmkvinna som äter mat med fingrarna snart kommer att visa sig vara en Urkraft, en naturlig och sexig kvinna. Eller kanske möjligen en Galen kvinna. (Eller, om det är en fransk film: en naturlig, sexig urkraft just på grund av att hon är galen.)"

(...)

"Alex i Flicka och hyacinter från exemplet ovan är en av de fallna kvinnorna, och står på alla sätt i skarp kontrast till Dagmar. Alex är pråligt klädd, är hård och cynisk i motsats till Dagmars renhet, godhet och oskuld. När öppningsscenen upprepas mot slutet av filmen visar det sig - givetvis! - att Dagmar inte vill ha någonting att dricka, medan Alex däremot ber om konjak och dessutom har jobbat och/eller “jobbat” med tyskarna. Fallet från den idealiserade bild Dagmar haft om henne är hårt.

Om Alex drickande vill visa på något dåligt hos henne, vill man med kappdrickarscenen i Woman of the year visa att Tess är en av grabbarna. Hon ska beundras för sin förmåga att kunna dricka som en hel karl. Precis som Marion (Karen Allen) i Jakten på den försvunna skatten (1981), Andera (Uma Thurman) i Beautiful Girls (1996) eller McCoy i Streets of fire (1984). De är hjältinnor, de är kvinnor att bli förälskade i, slåss sida vid sida med eller uppleva äventyr med. De är inte som alla de där andra vanliga tjejerna. De där som blir vulgära, för högljudda, för påfusiga eller fnittriga när de dricker. För vadsomhelst egentligen. Som beter sig som kvinnorna i säg, Heartbreak Hotel, Järnets änglar eller något annan film åt det mer socialrealistiska och mindre äventyrliga hållet. Som det stod på bloggen boozemovies.blogspot.com (ja, en blogg dedikerad helt till filmer där det dricks sprit) om just Marion:

Marion is never a sloppy drunk. She can put away liquor with the best of them and holds it like a champ. She may be the perfect woman.

Myrtle (Gena Rowlands) i John Cassavetes Premiärkvällen (1977) får en liknande respekt när hon kravlande, sluddrande och krypande dyngrak kommer på tok för sent till premiärkvällen av pjäsen hon spelar den kvinnliga huvudrollen i. Mirakulöst nog skärper hon till sig och tar sig samman, sekunderna innan hon går på scenen och lyckas spela pjäsen igenom. När hon kliver av scenen säger en av scenarbetarna, med rösten full av beundran:

I’ve seen a lot of drunks, but never anyone so drunk as you that could still walk. You’re fantastic!

Riktigt samma respekt får inte stjärnan/alkoholisten i I’ll cry tomorrow (1955), filmatiseringen av sångerskan Lillian Roths självbiografiska skildring av livet från upphöjd stjärna till delirium i rännstenen. Emellanåt måste hon ha en stol på scenen att hålla sig i för att överhuvudtaget kunna stå upp och uppträda - och hon får knappast någon beundran för bedriften att lyckas hålla fyllan hyfsat i schack. Manusförfattaren till I’ll cry tomorrow, Helen Deutsch, skrev senare manuset till Valley of the dolls (1967) som också den tar upp en kvinna som går från stjärna till mer eller mindre föraktat fyllo. I den får stjärnan höra att hon blivit ersatt av en yngre stjärna på grund av all sprit och allt pillerknaprande - och uppförandet som det bidragit till.

But I’m 26! Yeah, but you look like 36.

Båda filmerna innehåller - precis om en väldig massa andra filmer där kvinnor dricker - en scen där de före detta stjärnorna ligger utslagna och, underförstått, utnyttjade i en säng medan en man tar på sig kläderna och smyger ut. Vem han är och var de befinner sig är oklart, både för dem och för oss. Man vill visa hur lågt de sjunkit, att alkoholen gjort dem till offer.

Spriten gör djävlar av änglar, gör dem fula och högljudda, får kvinnor att göra saker de annars inte skulle gjort, får dem att utsätta sig för saker de annars inte skulle utsatt sig för. Där hör idéerna om sprit, sex och den goda kvinnligheten ihop. Letar man efter fulla filmkvinnor på nätet är risken överhängande för att man ska råka på sidor med texter av typen

Do you know how to lure a girl to your bed? Do you know how to make her fuck like crazy without any shyness. The answer is easy - just give her some drink! The dose can be different but the result is always worth it! These guys at DeadDrunkGirls trawl the bars and clubs looking for single drunken girls then they ply them with more booze, take them home (give them more drink!) then they have their wicked ways with their nubile young insensible bodies...

Det finns en enorm aggressivitet i synen på kvinnors drickande som inte alltid är helt begriplig, och det där är ett exempel på de känslorna och tankarna dragna till sin yttersta spets. Men, man kan hitta liknande tankar och känslor lite varstans, inslagna i lite olika papper. När Philip French recenserade filmversionen av Sex and the city (2008) i tidningen The Observer skrev han att Samantha, Carrie, Charlotte och Miranda betedde sig som fulla kontorsbrudar:

They greet each other with loud whoops and kisses at every encounter, sounding and behaving like drunken office girls out on a spree the week before Christmas, and their conduct lacks reticence, taste and understanding. There is about this movie a coarseness, brashness and lewdness that coming from middle-class women of a certain age seems more shocking than the same things in the films currently aimed at randy adolescent boys by Judd Apatow and his cinematic circle.

och lite grann kan jag känna att det är lightversionen av det man kan läsa på på porrsidan ovanför. Kanske kommer de där tankarna ur någon slags gammal rädsla för vad som kan hända om kvinnorna släpper lös vad de nu har inom sig. Kanske är det därför så många drickande filmkvinnor gjorts till Offer? I skräckfilmer var det ju länge legio att de kvinnor som var lättklädda/pratade om sex/hade sex eller drack var de som rök först när publikens favoritmördare of choice gick loss med allehanda verktyg. Kvinnan med heltäckande polo, hon som aldrig skulle kunna tänka sig att dricka med kompisarna på stranden utan istället satt barnvakt eller satt hemma och läste läxorna, överlevde nästan garanterat till eftertexterna."

***