måndag, maj 10, 2010

lalalalala

Känner mig märkvärdigt lugn inför det här med att mitt underliv med all sannolikhet kommer att trasas sönder inom en snar framtid. Kan förstås också vara så att det är någon ypperligt välfungerande försvarsmekanism som jobbar.

15 kommentarer:

catherine sa...

Kanske trasas du inte sönder särskilt och skulle du göra det (vilket jag gjorde såklart) så blir det ganska betydelselöst i sammanhanget. Jag minns däremot att jag fick stifta bekantskap med isbindorna och vi hade några trevliga stunder tillsammans :)

Emma sa...

Åh! Isbindor! Ljuva framtid.

Gabh sa...

:/

Emma sa...

Haha! Jobbig tanke, eller hur?

Sandra Gustafsson sa...

Tänk att det är... naturligt, så känns det kanske bättre. :D

Emma sa...

Hmm. Vet inte om den gubben funkar riktigt, men jag kan ju prova. :)

Anonym sa...

Det är nog en försvarsmekanism, jag blockerar också ut det! Även om jag egentligen tycker att det är en irriterande biologisk orättvisa så tycker jag att snittalternativet (om man nu kan se det som ett "alternativ", det råder ju delade meningar om det) verkar ännu sämre....vill inte vara stilla i en massa månader efteråt med sönderskurna magmuskler, etc....

Och när det nu ligger till som det gör har jag bestämt mig att fokusera på det potentiellt "häftiga" som många lyfter fram i förlossningsupplevelsen. Det här blir en konflikt inom mig,jag har alltid varit superallergisk mot förlossningsromantik eftersom det är så starkt förknippat med livmoderfeminism, positivt martyrskap och allt kräkframkallande som hör dit.

Samtidigt så fattar jag ju också att det måste finnas en otrolig styrka och kraft att förundras över när man befinner sig där, plus alla andra starka känslor som förlossningen måste föra med sig...Japp och just nu känns det som att jag tjänar mest på att försöka leva mig in i den "positiva smärtan"

He, men jag vet ju inte vad jag pratar om ÄNNU :-D

Superfin mage förresten! Så rund och jämn den är! Har den jäst mycket den senaste veckan? Min är fortfarande ganska avlång med knappt tre veckor kvar, en sån där som får mina bebisfanatiska arbetskamrater att skrika "pojkmage!" (vet inte vad det blir).

/Erika

Julia sa...

Eller kanske att hjärnan inser att det är inte riktigt som att du kan välja att låta bli att föda, så vi gillar väl läget då.

Lars Johansson sa...

Det är lite orättvist. Som Lars Leijonborg sa det är besvärligt nog att raka pungen.

Emma sa...

Erika: Ja, det är verkligen svårt att föreställa sig hur det egentligen kommer att bli. Jag tänker att det kommer att vara överjävligt jobbigt, och så får allt annat bli en positiv överraskning. Och snittalternativet har inte lockat mig heller så mycket, hellre ett redan befintilgt utgångshål än ett uppsnittat tänker jag. :)

De sneaste veckorna har magen onekligen blivt markant större och otympligare att ha att göra med... Men det verkar råda delade meningar om det är en typisk flickmage eler pojkmage, alla tror olika. (Nu vet vi iofs att det blir en flicka.)

All lycka, hoppas allt går bra för er!

Julia: Så kan det ju också vara... Har också hört massor av historier om folk som varit toklugna fram tills de kommer till BB och skriker att DE VILL INTE! Haha, kanske gör en sån.

Emma sa...

Lars: Haha!

anna sa...

Apropå att vara still i månader med sönderskurna magmuskler så kan jag meddela att jag åkte en mil på längdskidor tre veckor efter att jag blev snittad. Så om det skulle bli nödvändigt med ett snitt behöver det inte vara så tufft att återhämta sig från som det kan verka som.

Emma sa...

Oj! Bra att veta om det nu ändå av någon anledning skulle bli snitt.

A.M.O. sa...

Själv gick jag på en promenad med sönderskurna magmuskler fem dagar efter förlossningen och eftersom det fungerade fikade jag på stan med en kompis dagen efter, fortfarande med sönderskurna magmuskler. Så jag håller med Anna om att det inte behöver vara så tufft att återhämta sig efter ett kejsarsnitt som det kan verka.

Emma sa...

Åhå! Man kanske har gått på någon form av antisnittpropaganda?