I Danmark pågår just nu en diskussion om litteratur- och filmkritik, bl a hos min danska kollega Christan Monggaard på Information som i sin tur länkar vidare. Ganska pladdrig och okoncis debatt - men det kan förstås ha med mina bristande danskakunskaper att göra. Det handlar om den gamla vanliga diskussionen om subjektiv/objektiv, vad ska man ha kritiken till överhuvudtaget, hur ska den se ut, vem är den till för och varför då.
Så, jag blir nyfiken: Vad tycker ni? Vilka (film)kritiker läser ni, och varför då? Hur ser bra (film)kritik ut? Vad saknar ni?
Mina fem cents, helt kort:
Bra filmkritik ger en bakgrund, mervärde till filmen, är så pass välformulerad att man tycker om att läsa oavsett om man håller med eller inte, är en trampolin till nya tankar och nya sätt att se. Svensk filmkritik är i allmänhet trist, framförallt för att den är så ängslig. Den svenska filmkritiken är sällan personlig, handlar så väldigt lite om känslor. Mer mod och känslor, tack.
UPPDATERING: Det pågår visst en liknande debatt just nu i Sverige också.
--
Vassa eggen länkar vidare till intressant läsning om nya kulturministern.
17 kommentarer:
Jag håller helt klart med om dina 5 cent, på varenda ord. Själv försöker jag hålla mitt tyckande till personligt och gärna med en nypa mod.
Är dålig på att ge nya tankesätt kring en film. Jag är mera den som gärna tar emot andras tankar och funderingar kring film och tänker "så kan man ju se det, det var smart och klartänkt" osv.
Det gäller ju inte bara filmkritik. Utan svenskt media saknar personligheter. Punkt. Var är vår Howard Stern? Men jag fattar fortfatande inte hur du kan tycka att Artstocrats är bra ;)
Mycket av svensk filmkritik är inte värd namnet. Det handlar mer om en utslätad nöjesjournalistik efter väldigt stereotypa mönster - ”Den här filmen handlar om [långt handlingsreferat]. Den är ganska rolig och X och Y spelar bra. Fyra stjärnor.” Men även om det görs bra blir det eviga tyckandet om samma saker lätt tjatigt. Det är också så undfallande mot bolagen. Det finns mycket intressant film som inte passerar nålsögat för att biografvisas i Sverige.
Kritiken kan förmedlas på andra sätt än den enskilda recensionen. Man kan ta upp teman, trender och personer, men det kräver ambition och tid. Jag har börjat uppskatta filmkritik allt mer som böcker, essäer och intervjuer. Det ger precis den bakgrund och mervärde du efterfrågar när det görs bra. Film existerar ju inte i ett vakuum
Visst finns det ett behov av en lättillgänglig guidning inför helgens biobesök, men lite mer utrymme för en diskussion som gick längre vore kul. Fast jag undrar hur stor efterfrågan egentligen är i Sverige. Subkulturen av cineaster är hårt nischad i olika genrer och vi är duktiga på engelska. Varför läsa nya redaktionella filmprodukten X (om än med mod och känslor) när man kan så lätt kan få Manohla Darghis på New York Times, J Hoberman på Village Voice och Peter Bradshaw på The Guardian (för att ta tre kritiker jag gillar) eller vända sig till experterna på sina respektive anime/skräck/arthouse forum/bloggar/sidor? Den som knäcker detta ska få en glass.
En avslutande käpphäst - förvandlingen av filmkritik till en slags perverterad ekonomijournalistik. Det bra med en kunskap om branschen, men det var väl ändå film vi skulle prata om? Alla dessa index över medelbetyg, kassaintäkter, prisbelöningar och produktionskostnader där filmer ska reduceras till nummer och pilar i listor och analyser är så mördande trist.
Hrm, kan tyckas vara att: En skicklig recensent kan tydligt och, om så krävs; koncist, redogöra för filmens handling och dess huvudteman samt hur filmen berörde recensenten känslomässigt, utan att gå in för mycket på detaljer. Gediget kunnande i filmhistoria ett majorabelt plus.
Hja, nåt sånt -gäsp- goder natt.
Jag gillar recensionssidorna i Sight & Sound för deras torra, exakta genomgång av filmens handling i första stycket (med spoilers och avslöjat slut!), sedan en mycket nogrann credit-lista för att sedan avsluta med en recension.
Det finurliga är att recensionen är helt skild från stycket om handling och man kan alltid läsa den biten om man inte vill få upplevelsen förstörd i förväg. Recenscenten nämner inga avgörande detaljer om handlingen, och lyckas ändå skriva intressant och bra.
Torra, akademiska texter om populärkultur är fantastiskt underhållande! :)
Ja, det är självklart att en filmrecensent är subjektiv, en objektiv tyckare är knappast en tyckare alls, utan enbart en torr återberättare, vilket i sin tur är ytterligt ointressant. Är man enbart ute efter en tagline eller handlingen i korthet kan man läsa på Imdb eller liknande.
Men i mitt tycke är det med kritiker precis som med vänner och deras filmsmak: man lär sig vilka man generellt sett håller med och vilka man helst håller på tio meters avstånd.
Och ja, kritiker är bra att ha för de flesta, jag tror att gemene man gärna vill kunna filtrera ny media genom andra innan han/hon törs upptäcka den helt själv. Människan är ju ett flockdjur med starka grupptillhörigheter, och de flesta törs inte sticka ut huvudet för mycket. Man lutar sig gärna tillbaka på att någon annan bedömt innehållet som lämpligt först.
Objektivitet är överskattat, kanske mest för att det inte finns någon sann objektivitet när det gäller de komplexa intryck som filmer utgör.
Det bästa vore är ett format som tillåter alla smaker men där recensenterna ofta är ganska olika i sitt tyckande och uttryckande om tyckandet.
Ängslighet är en bra beskrivning, jag vet inte om det är ett klassiskt "svenskt" drag eller om det är en redaktionellt kollektiv ängslan. Jag kan tycka att det ibland finns en ängslan inte bara mot distributörer/skådespelare utan även mot åskådaren. Med det menar jag att vissa recensenter verkar försöka odla en personalitet som kanske inte alltid är sann, för att framstå som större, mer akademisk än vad som är fallet.
Det kanske är jag som är dum, men jag minns att när Orvar, som i ZTV suttit och hyllat typ B-vampyrfilmer i en studio med öppna pizzakartonger på studiobordet, tog över Filmkrönikan i ång-TV så fanns det en större ärlighet över hans recensioner (för mig, då). Eftersom det var uppenbart att han inte försökte odla en slags personlighetskult som "den uppburne tyckaren". Jag bär definitivt inte på något förakt inför folk som inte tycker som jag, men en del gav intrycket av att sitta på höga hästar som en medveten strategi, samtidigt som de tjuvtittade på Half Baked hemma bakom fördragna gardiner.
Sen tror jag att svensk filmkritik, åtminstone i TV, lider under begränsade format i form av korta programtider och liknande. Det måste finnas utrymme både för hoi polloi-recensioner och nördigt navelskådande. Recensenter borde komma med en "innehållsförteckning" där man, även om man inte följt alla program alltid, kan få en kort beskrivning av vilka filmer han/hon gillar/ogillar med viss relevans för recensionen som ska följa.
Jaha, det där blev lååång. Windbag McGraw.
Daniel: Men ibland kan man ju bidra med nya tankar bara genom att berätta vad man själv sett och lagt märke till i en film, så så svårt tror jag inte att det är, egentligen. Det är nog bara något man får för sig ibland. När jag och Orvar hade dubbelrecensioner gav vi ofta samma betyg, men vi hade sett och fäst oss vid helt olika saker.
Alx: Aristocrats ÄR ju bra. Kan fortfarande börja fnissa på tunnelbanan när jag tänker på Goldbergs förhudsskämt. :)
Mattias (mattiasarna är för övrigt smått överrepresenterade på shoot me while i'm happy, var kommer ni alla ifrån?!): Håller helt med dig vad gäller handlingereferaten, däremot är jag en sucker för pangarapporterna och tidningar somHololywood Reporter, Variety, Screen som obsessar över pengar, siffror osv. Det säger ju så oerhört mycket om vilka filmer som funkar, varför de gör det, vilka filmer bolagen tror kommer att funka, trender, tendenser osv. Det är ju hur spännande som helst!
Jonas: Hmm. Gillar väldigt sällan Sight and Sounds recensioner nuförtiden. Läste dem ofta förr, men tycker de har blivit FÖR torra. Helt känslolösa - och så tycker de helt fel. Sista recensionen jag läste där var nog Last Days som de totalsågade. Jag älskade filmen! :)
Anna Nio och Eff: Nej, det där med den påstådda objektiviteten borde ju vara utkastat med det gamla badvattnet by now - men fortfarande får man rätt mycket mail som tycker att man är för subjektiv. Rubbat. Varenda nyhetsnotis är filtrerad genom en subjektiv människa.
Och det där med den akademiska lite för stora kostymen - jag tror att det är en nybörjargrej, något lätt att ta till innan man hittar sin egen röst som recensent. Det kan ta ett tag.
Sen lider filmdiskussionen i det här landet självklart av att det inte finns någon ordentlig plattform för den.
En annan sak jag efterlyser förreste, mer utrymme för olika åsikter om samma film i samma tidning, eller mer gruff mellan filmjournalister. Jag ville starta en blogg för Filmkritikerförbundet - men det verkar inte hända så mycket på den fronten tyvärr.
Aldrig får man en så bra uppfattning om en film som när man lyssnar på två eller flera som tjafsar om filmens egentliga betydelse. :)
Det där om motsättningar som gnista för att driva på en djupare diskussion är en god idé jag funderat på själv. Man måste bara vara försiktig så att det inte blir CNN Crossfire över det hela, där motsättningen är hela grejen, där två motparter hela tiden ska tycka helt olika. Då blir det bara löjligt till slut, och man kan visa Even Stevphens-klipp i stället.
Sen tycker jag att TV utnyttjar Internet på ett dåligt sätt. Grunden till Filmkrönikan skulle kunna vara samtalet, alltså en öppen diskussion om film med en eller flera som sett/jobbat med filmen. När halvtimman är slut på ång-TV fortsätter kamerorna rulla och allt streamas ut på Internet i stället (där man kan se helheten i efterhand också). Den överkopplingen borde ske oftare, kan jag tycka, för det är inte alltid som det bästa sägs inom ramarna för ett halvtimmesprogram där viss tid går åt till annat också.
Idag är formatet mer åt Letterman än åt Dick Cavett-hållen. Gästerna ska liksom pitcha sitt projekt och frågorna är ofta uppstyltade, varvade med klipp etc.
Men det handlar väl om pengar som allt annat. Även om jag tycker att Internet, som är ett billigt distributionsforum, skulle kunna utnyttjas bättre och sudda ut gränsen mellan webbinnehåll och marksänt innehåll.
Håller helt med om att det saknas plattform för ordentlig filmdiskussion i Sverige. Jag hade varit en av de första att prenumerera på en filmtidning som skulle röra sig i gränslandet mellan det akademiska och mer "allmänt" hållen filmjournalistik och -kritik. Eller som skulle kunna innehålla såväl det hyperakademiska som bredare filmdebatt, smal subkultur osv. Kanske som nättidning men papper är fortfarande svårslaget tycker jag.
Alltså, jag är inte så säker på att det jag är ute efter är mer "akademiska" texter. Eller, det kanske är jag som lägger konstiga värderingar i ordet akademisk: Jag skulle vilja läsa analyser som går djupare - men med ett oakademiskt språk.
"Jag skulle vilja läsa analyser som går djupare - men med ett oakademiskt språk."
Det skulle vara min drömtidning. Finns det verkligen inte utrymme för en sådan filmtidning i Sverige?
Tycker att så fort populärkultur ska behandlas blir det Bon eller Nöjesguiden-ängsligt - texten blir mer ett sätt att framhäva dess oerhört creddiga författare snarare än textens själva ämne.
Ängsligt är verkligen dagens ord. :)
Sounds good to me. Filmint finns ju förresten för akademikernördar. Den räcker inte till som filmtidskrift eftersom den a) är på engelska, b) är till övervägande delen akademisk i sin karaktär och c) inte kan fokusera på svenska förhållanden såsom en svensk filmtidning bl a skulle kunna göra.
Men visst finns det bra akademiska texter som kan läsas även utanför akademierna! Eller är jag hemmablind?
Det tråkiga just nu är att det finns så lite plats för olika tempon och texttyper. Min homeboy Roger W är inne på lite samma sak i sin blogg - allt ska liksom bara vara snabba recensioner (en kvart i tv-soffan, 700 tecken i gratistidningen), det finns sällan plats alls för fördjupningen. Varför finns det till exempel musikkrönikor i så gott som alla större tidningar, men väldigt sällan filmkrönikor?
Hej!
Jag håller med, det du skriver låter bra och jag köper det. Men! (film)kritik får aldrig bli "uppköpt" av det företaget recensenten´/kritikern jobbar på.
Om man som recensent planerar världens sågning av en film som sedan visar sig vara en av de mest aktuella reklamköparna, och därför stoppas artikeln. Så därför är det verkligen viktigt att vi har kritiker som SÄGER VAD DE TYCKER och inte bara lallar med, sånna har vi redan alldeles för många av...
Humor. Någon form av humor är viktigt... Och sedan att förhålla sig till så många vettiga fakta som möjligt, samtidigt som man inte blir för "akademisk" eller, låt oss istället säga, "träig".
Det finns inget värre än att läsa recensioner eller höra folk prata om film, när det inte råder någon form av distans.
Jag läser recensioner på http://www.russin.nu (tycker nog att det är det bästa som finns att läsa i svensk väg, ÄVEN om man kan hitta brister ibland - men vad är felfritt).
Men också värt att nämna: själv "lyssnar" jag inte så mycket på kritiker, utan tar istället reda på konkreta fakta (historia, trivia mm) och bildar mig en uppfattning om i fall jag vill se filmen eller inte utifrån det.
Eff: Det verkar som om gud lyssnar på bön. I ditt fall oerhört snabbt. Apropå Filmkrönikan, och samtal som fortsätter när programmet är slut kan du eventuellt få se mer redan i nästa avsnitt. Läs mer:
http://andreareuter.blogspot.com/2006/10/felix-mns-och-filip-fredrik.html
Skicka en kommentar