onsdag, oktober 04, 2006

Utmaning (uppmaning?)

Yay. Jag har för första gången i mitt bloggliv blivit utmanad. (Eller, det har jag nog blivit en gång innan, men då var det tråkiga/fåniga frågor. Äsch, jag var nog bara lat.) Idag har jag ändå inget att skriva om, så jag antar Superkryps utmaning. Borde det förresten inte heta uppmaning? Jaja, here goes:

Vad lyssnar du på för sorts musik?
Om jag skulle hitta en gemensam nämnare är det kanske att det är musik med något slags mörker? Och/eller löjligt glad? Nej, jag får hjärnsläpp, kan verkligen inte svara på såna här frågor. Jag lyssnar på allt möjligt. Det finns i alla fall väldigt lite musik som jag absolut inte kan lyssna på. Som t ex svensk musik med vinglig sång och kackiga melodier som resten av svenska folket faller som käglor för.

Favoritartist?
Depeche Mode har betytt mest.

Låt som gör dig glad?
Massor. T ex No more tears (Enough is enough) - Barbra Streisand, Young Turks - Rod Stewart, Work it out - Beyonce, Respect - Aretha Franklin, Change - Blind Melon, Bang - Blur, If you want to sing out, sing out - Cat Stevens, Jag tror jag är kär - Bob Hund, Islands in the stream...

Bästa låten?

Argh. Det här går ju inte. Men okej, Behind the wheel. Om två sekunder tycker jag något annat.

Sämsta låten?
Äsch, jag vet inte. Tycker hyfsat illa om Depeches ballader, märkligt nog. Någon av dem.

Bästa partyhiten?
Låtarna jag blir glad av?

I din mp3-spelare?
De mest lyssnade på just nu är:

No more tears (Enough is enough) - Barbra Streisand
I may never go home - Marlene Dietrich
The sinner in me - Depeche Mode
Style wars - The Bloody Romance
Lay lady lay - Bob Dylan
Jesus walks - Kanye West
A-ha - hela greatest hits-skivan
I wanna be your dog - Iggy pop & The Stooges
That's the way shit is - Black Moon
Nodisco - Depeche Mode
Ohh la la - Goldfrapp
Te Quiro Dijiste - Nat King Cole

Vågar inte utmana någon vidare. Rädd att ingen skulle svara. Som att bjuda på kalas och ingen skulle dyka upp. Så, svara ni som vill.

--

Såg en film igår kväll som ska visas på SFF i november (kan tyvärr inte berätta vilken, de släpper inte programmet förrän den 26 oktober). Den var så fin. Den handlade om mig, rakt av. Satt och grät nästan oavbrutet. Och kom på igen att när man blir trygg, blir man mjukare. Sättet man rör sig på, linjerna i ansiktet. Man blir också lite tråkigare. Om man inte har något att bevisa tappar man en hel del av sina drivkrafter. Många av dem kommer ur att man vill att folk ska se en och tycka om en, tycka att man är bäst på allt, hela tiden. När man inte bryr sig om det längre blir man lite tristare - men mår bättre.

--

Slutligen, finns det något bättre än att promenera hem efter en middag och två glas vin och två Six feet under-avsnitt, det är mörkt, man går över Västerbron och man känner sig helt lullig och nykär i världen?

6 kommentarer:

mattias sa...

Emma Gray är nere med Black Moon. Nice.

superkryp sa...

Det finns få saker som slår en lullig promenad över Västerbron!

Tack för att du antog uppmaningen! :D

Emma sa...

Mattias: Ha ha ha.

Superkryp: Eller hur? Och tack för uppmaningen! :)

Maria sa...

Done!
http://vash-the-slayer.livejournal.com/53503.html

Emma sa...

Yay!

Anna Nio sa...

Ja, du har ju redan upptäckt att jag har gjort det, men ändå. ;)