tisdag, oktober 24, 2006

uppenbarelse i miniformat

Kom på en sak igår, på invigningen av Uppsala Internationella Kortfilmfestival:

Vi har numera en VD för Svenska Filminstitutet som man faktiskt vågar tilltala.

Bara en sån sak.

--

Såg dessutom Lynne Ramsays kortfilm Gasman, som jag inte sett tidigare. Fantastisk! Om ni inte sett hennes Morvern Callar, spring genast, alltså nu på en gång, spelar ingen roll att det regnar, till videobutiken och hyr! Ett mästerverk, en av mina all time favoriter. Samantha Morton är magisk. Precis som filmen.

--

Nu, off till det tredje kortfilmspasset för dagen. Yay.

9 kommentarer:

Anna Nio sa...

Hoj hoj, jag tänkte ha en permanent länk till dig från min blogg, men det vore kanske på sin plats att kolla om det går an eller ej. What you say?

Emma sa...

Det går hur fint som helst. :)

Martin Degrell sa...

Gasman och Morvern Callar får bägge mitt officiella Seal of Approval. Och inte nog med det: Morvern Callar är utan tvekan i min topp-fem 2002.

Anna Nio sa...

Tackar, tackar. :)

Konrad Olsson sa...

Men snälla ni ärade filmkännare, nu måste ni förklara. Jag minns Morvern Callar som den mest deprimerande och utdraget långtråkiga filmupplevelsen någonsin. Vad var det jag missade? Ärligt, jag undrar.

Emma sa...

Konrad: Första gången jag såg Morvern Callar blev jag helt bedövad och tillbringade resten av dagen invirad i vadd. Jag har vänner som också tycker att den bara är stentrist, men för mig var bilderna, musiken, känslan så exakt i synk med mig att det är svårt att ens försöka förklara vad det är som får mig att tycka så mycket om den. Hmm. Men helt kort; den är sjukt snygg, soundtracket är fantastiskt, Morton är som sagt magisk, kvinnoporträttet annorlunda (och också fantastiskt), tonen klockren . Den är på något sätt ett tillstånd.

Dansk Skalle sa...

emil och jag var på ett ganska sällsynt filmhus-besök för ett par veckor sen och åt deras flottiga fettolunch. vår pressdam ylva pratade lite med cissi som satt några bord bort och tyckte att hon skulle komma fram och säga hej till oss efter maten.
när cissi + sällskap hade ätit upp såg jag hur hon tittade bort på oss. vi fick liksom ögonkontakt och jag såg att hon tänkte typ... "hmm. nä." och gick.

vi ba: meh?!

Konrad Olsson sa...

Oh, okej. Gissade att det var något åt det hållet. Den där stämningen... dels tror jag inte jag kunde identifiera mig, men nu minns jag också att jag såg den typ ett på natten efter att ha maratonkollat Blade Runner och nån kina-action.
Vad ska jag säga, vi hade en tråkig lördag...

Emma sa...

dansk skalle: Ha ha... nästa gång kanske det blir annorlunda. Har hört att det finns en och annan från SFI som är här inne och snurrar ibland. kanske rappporterar de till the big kahuna.