nytt bloggfynd

Kom inte och säg att det här inte är roligt.

Lika som bär

Veckans recensioner

Somewhere
I ondskans tjänst

--

In other news står det i bebishandboken Växa och upptäcka världen att många mammor när barnet är ca 5 månader börjar uppleva att de har "fler gemensamma intressen" med flickbebisar än med pojkbebisar, och förstår sig mindre på de senare. Herregud.

It's alive!

Veckans recensioner:

The Last Airbender.
Yves Saint Laurent - Den stora kärleken.
Mother and child.

--

(Storröjer inför flytt, sover alldeles för lite, hänger med ungen, jobbar, kollar på West Wing och sparkar löv hela dagarna. Om någon av er undrar vad jag gör förutom att inte blogga alltså. Och så spottar jag närmast tvångsmässigt ur mig anekdoter och små vardagsputslustigheter på twitter, på ett nästan alldeles outhärdligt sätt.)

bär ditt röstkort som den sista droppen vatten

Det tänker jag göra om en timme eller två. Och jag hoppas, hoppas så att mina värsta befarelser om valresultatet inte besannas när rösterna räknas ihop.

velval felval

Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska rösta på i morgon. Jag velar än hit, än dit, över blockgränserna och tillbaka. Proteströsta, missnöjesrösta, taktikrösta. Panikrösta.

Om du inte heller har bestämt dig kanske något av de här lästipsen kan hjälpa dig (eller förstås, göra dig lika förvirrad och rådvill som jag):

Mattias Svensson: Min röst går till
Magnus Betnér: Min röst i riksdagsvalet.
Fredrik Westerlund: Mina röster går till...
Daniel Björk: Inte direkt en hejaramsa
Elin Grelsson: Och mina röster gick till

*kräks*

Eva Rusz gör det igen.

!

jag ger upp

Idag på ICA kom en kvinna fram till mig och frågade Excuse me, miss? What soap do you think I should use to wash my vagina?

Alltså. Står det något konstigt i min panna? Vad gör jag för fel?

en fullständigt meningslös bloggpost om ingenting

Hörrni, så här kan vi inte ha det. En bloggpost om psyksamtal och annat kan inte ligga överst i all oändlighet. Men ja, det händer liksom inte så mycket. Vi plöjer West wing, leker med världens bästa barn, är ute och går/fikar och jag tänker varje dag att jag ska bota min bioabstinens och strunta i det här med att min svärfar spoilade slutet på Inception och se den ändå.

(Ni som gått mycket på bio i sommar, vad ska man se och varför då?)

Föräldraskapet so far (och historien om ett ganska misslyckat samtal till psykakuten)

Om man bortser från en smärre incident med ett sannerligen misslyckat samtal till psykakuten, en för mig alldeles ny rädsla för döden, alla skenande skräcktankar på hemska saker som kan hända, och att kärleken till ungen är så enorm att den på något sätt slår över i melankoli, har det här med att vara förälder hittills varit en baggis. Jag är ganska bra på det här visar det sig, och det har också visat sig att jag och M är bra på att vara föräldrar tillsammans.

(Och det där med samtalet till psykakuten: Jag trillar ner i svarta hål ibland, och någon gång om året är de där hålen lite djupare och svartare än annars. När Ava var ungefär fem veckor gammal trillade jag ner i ett sånt. Det är alltid svårt att beskriva känslan i efterhand utan att förminska, men det bästa sättet att beskriva den är förmodligen Fullständigt Perspektivlös. Det går inte att resonera med sig själv, inte tänka att Okej, det brukar ju bli så här ibland, och det blir knappast bättre av att du inte sovit ordentligt på många månader, inte ätit regelbundet på många veckor och att du dessutom har kroppen full av knashormoner. Det går över om du tar några djupa andetag, tittar på någon sitcom, går en promenad. Just då kommer det aldrig att gå över, det kommer alltid att vara på samma sätt. Och just då känns det som att den enda lösningen är att dunka huvudet hårt i väggen och/eller klösa av sig ansiktet och/eller smälta in i närmaste matta eller vägg.

Hursomhelst, den där dagen började med att jag och M bråkade, och om jag ibland känt mig livsdyslektisk och värdelös är det ingenting mot hur bottenlöst jävla usel jag kände mig av att bråka och inte kunna få stopp på ordkräkset när det fanns en bebis i rummet. Jag kände mig som en fullständigt värdelös förälder, var avundsjuk på M som kunde känna sån oförställd glädje över vårt barn och var arg och ledsen på mig själv för att jag kände och tänkte så åt helvete fel. Jag var rädd att ungen inte skulle känna sig älskad av mig, och bara tanken på att hon en enda sekund skulle känna sig oälskad skickade panikvågor genom kroppen. Hon och M skulle ha det bättre utan mig - ny panikvåg, för hur skulle jag klara mig utan henne? - och samtidigt, tänk om något skulle hända med mig och M, vem skulle då ta hand om ungen? Ny panikvåg. Och så vidare. Jag grät och grät och grät, ammade och grät och ammade igen och grät ännu mer, vilket fick mig att känna mig som en avskyvärd martyr som skulle fucka upp mitt barn totalt, vilket fick mig att gråta ännu mer och... Till slut sa M att han inte kunde hantera situationen längre och att jag behövde prata med ett proffs.

Så, eftersom jag har ansvar för en annan människa och faktiskt var tvungen att skärpa mig, samlade jag mig tillräckligt för att googla fram ett nummer till en helgöppen psykjour och ringde. En kvinna svarade och medan jag vräkte ur mig allt det där satt hon i andra änden och hostade. Faktum är att hon lät som om hon höll på att kvävas. Till slut fick jag fråga hur hon mådde och om hon möjligtvis behövde dricka lite vatten. Det ville hon. När hon kom tillbaka sa hon att det ju verkade som om jag hamnat i ett väldigt dåligt tankemönster som var svårt att ta sig ur - men att jag bodde i fel område för att hon skulle kunna hjälpa mig, och att jag skulle få ringa någon annanstans på måndagen. Vilket, ja, ganska effektivt pyspunkterade hela ledsenheten. Några timmar och en promenad senare hade ett lugn infunnit sig, och jag kunde konstatera

Okej. Idag var jag verkligen ingen bra förälder, men jag får fler chanser.

Sedan dess har det alltså gått rätt så bra.)

julibilder

(Förra sommarens julibilder hittar den som vill här.)

semesterpaus

I morgon är jag med i Hallå P3 kl 12.05-13.00. Rädda mig från 1 timmes pinsam radiotystnad och maila, ring eller sms:a in en fråga! Pretty please with sugar on top?

UPPDATERING: Programmet går att lyssna på här.

semesterstängt

Gör som förra sommaren och tar fyra, fem veckor dator- och internetledigt. Man missar inte så mycket som man tror.

Tänker mig en sommar av läsning, parkhäng, filmtittande, uteserveringar, fräkeninförskaffande, Tour de France-tittande och allmänt drällande i stan. Hej så länge & ha en fin sommar!

"Lyckan i en rak höger."

I senaste Bang har jag skrivit en text om våldsamma filmkvinnor. Den finns att läsa här.

Till dig som "emma gray talfel"-googlade dig hit:

Hoppa upp och snurra! *håller upp underarmen*

(Har jag berättat när jag blev tvärilsk på en kille jag träffade ute på någon krog? Jag trodde först att han var dyngrak. Sedan att han drev med mig och härmade min dialekt. Det visade sig att han hade talfel. Jättekort tunga.)

Nähä?

Drömde att jag fick lillfingret avhugget och fastsytt i ansiktet av mexikanska gangters som ville statuera ett exempel. Läste just det här på dreammoods.com:

"To dream that your fingers are injured or have been chopped off, denote your anxieties about your ability to accomplish some demanding task or perform in some waking situation."

Mumindalen

Via Stefan Ingvarssons twittrande hittar jag Annina Rabes fina essä om Pippi Långstrump och Mumindalen. Vilket föranleder mig att ställa frågan: vem i Mumindalen är du mest lik? Jag är nog tyvärr mest Mårran, men innehåller också en och annan Mumintrolls- och Lilla My-ingrediens. Och kanske något spår Snusmumrik.

tips

Via PSL upptäcker jag Diamond Rings. Gör det ni också.

--

Nu: Youngblood.

#upplyftande

Såg just The boy with green hair och kom att tänka på en av mina favoritböcker från när jag var liten, Godnatt, mister Tom. Vilket i sin tur ledde till att jag kom fram till att nästan alla de böcker jag älskade och läste om och om igen var överjävligt svarta och tunga. Pojken i Godnatt, mister Tom misshandlades av sin fanatiskt religiösa mamma och hittas inlåst en garderob med sin döda lillasyster i famnen, syskonen i Den långa vägen övergavs av sin psykiskt sjuka mamma på en parkeringsplats, flickorna i Peter Pohls böcker utsattes för incest och hittas döda i kojor/fick spjut genom halsen, flickan i Maj Darlin dog av hjärtfel om jag inte minns fel, Gripes Skugg-serie var inte helt otung. För att bara ta några exempel. Inte konstigt att man blev som man blev.

Är barnböcker lika sorgliga idag?