What's your number? ++

Av Mark Mylod med Anna Faris, Chris Evans, Ari Graynor m fl

Romantisk komedi

Ally (Anna Faris) har haft sex med 19 killar. Enligt en tjejtidning har kvinnor som haft 20 sexpartners eller fler svårt att hitta en make. Av detta drar Ally slutsatsen att nästa kille hon har sex med måste vara den rätte, och bestämmer sig dessutom för att leta upp alla sina ex för att ge dem en ny chans. Krystade upplägg i romkoms kan jag köpa, och i teorin är det toppen att det kommer fler och fler tramsiga och vulgära komedier med kvinnor i huvudrollerna. I praktiken är trams mest tramsigt oavsett om det är män eller kvinnor i huvudrollerna, och vulgärt enligt amerikanska mått är sällan tillräckligt vulgärt, vågat eller roligt. Nej, ”What’s your number?” är en epa-”Bridesmaids” utan charmen och gapskratten - och då tycker jag ändå att ”Bridesmaids” är en av årets mest överskattade filmer.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

9 timmar Berlin

Var i Berlin i går över dagen pga jobb. Inget konstigt. (Jättekonstigt!)

kulturlogg v. 37

Harlan County USA Mycket bra dokumentär! Stockholmsbor har chansen att se den på duk på Cinemateket på lördag. Gör det. Se förresten gärna också Salt of the Earth, en public domain-film med en intressant bakgrundshistoria. Har flera beröringspunkter med Harlan County USA, men i spelfilmsformat. Finns bland annat att se här.

Goodbye to Berlin Blev otroligt sugen på att se om Cabaret! Inte lika stark som A single man, men fin, smårolig och med briljanta små stycken här och där. Favoritbit:

Natalia looked at me sharply: 'I'm afraid you are vairy insincere. You do not give your real meaning.'
I was suddenly, childishly cross:
'Of course I don't. Why should I? Arguments bore me. I don't intend to say anything which you're likely to disagree with.'
'But if that is so,' she was really dismayed, 'then it is no use for us to speak of anything seriously.'
'Of course it isn't.'
'Then shall we not talk at all?' asked poor Natalia.
'The best of all,' I said, 'would be for us to make noises like farmyard animals. I like hearing the sound of your voice but I don't care a bit what you're saying. So it'd be far better if we just said Bow-wow and Baa and Meaow.'

Så känner jag väldigt, väldigt ofta, med ganska många människor.

Apornas planet (R)Evolution Njä.

Apflickorna När jag skummade igenom recensionerna fick jag för mig att jag skulle avsky den. Det lät så tillrättalagt och Pogo Pedagog-tråkigt. Men who-ha! Apflickorna kändes i stället Österrike. Obehaglig, hjärtslitande, formsäker, stark, konsekvent, jävligt snygg. Ibland ser man debutfilmer där man förvånas över hur egna och unika röster regissörerna redan har. Apflickorna är en sån. Ni måste se!

Kärlek i Normandie +

Av Alix Delaporte med Clotilde Hesme, Grégory Gadebois m fl

Drama

”Kärlek i Normandie” öppnar med mot väggen-sex mellan en ung man och en fransyska med putande mun, för mycket kajal och skinnpaj. Hon har tydligen sex med vem som helst, utan att blanda in några större känslor. Hon är trasig, kall och hård, ska vi förstå. Vem vet, kanske skulle hon må bra av att träffa en kramgo och stadig fiskare som bor hemma hos mamma? Som ser henne för vad hon är? Kanske borde hon till och med gifta sig? Det är tydligt att Alix Delaporte och hennes skådespelare velat göra en film om Verkligheten och Riktiga Människor, men det finns inte en enda bildruta i ”Kärlek i Normandie” som känns äkta eller sann.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

(När Alix Delaporte lät huvudrollsinnehaverskan cykla fram och tillbaka och se sammanbiten ut fick jag känslan av att hon siktade någonstans mot bröderna Dardennes Rosetta. Hon hamnade i så fall mycket, mycket långt från målet. Om du inte sett Rosetta, gör det ögonblickligen! Fantastisk.)

Colombiana +++

Av Olivier Megaton med Zoe Saldana, Michael Vartan, Callum Blue m fl

Action

Som liten ser Catleya sina föräldrar dödas i en brutal gangsteruppgörelse i Bogotá, Colombia. Där och då bestämmer hon sig för att hon inte längre vill bli som Xena, krigarprinsessan. Hon vill i stället bli en iskall mördare och tänker ägna sitt liv åt hämnd. Sagt och gjort. Manus är skrivet av Robert Mark Kamen och producenten Luc Besson, och ”Colombiana” är det bästa den sistnämnde varit inblandad i på bra länge. Det är kanske inte stilbildande som ”Nikita”, men det är snyggt, habilt och underhållande. Om man som jag är svag för actionfilmer med kvinnor som svingar stora vapen är det här ett måste. Extra pluspoäng för slutscenen till tonerna av Johnny Cashs Nine Inch Nail-cover ”Hurt”!

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Harlan County USA på Cinemateket

Stockholmsbor! Missa inte Harlan County USA på Cinemateket. Visas i morgon (tisdag) och nästa lördag.

kulturlogg v. 36

Imitation of life Mer Sirk. Som i de andra filmerna jag sett i Cinematekets Sirk-serie fanns det kanske ett och annat som kan upplevas som daterat och larvigt, men också en del fantastiska och fullständigt hjärtslitande sorgliga scener. Se!

Shadow of a doubt Inte min favorit-Hitchcock på något sätt, men småputtrig.

Final destination 5 Se recension.

The Outsiders Ännu en film jag trodde att jag sett, men tydligen hade missat. Kan också ha varit så att jag valde bort den när jag var liten, eftersom boken lämnade ett så väldigt starkt intryck. Mer kul att ha sett än att se, egentligen. Extra roligt efter att ha läst om castingprocessen och inspelningen i

Stories I only tell my friends: An Autobiography Rob Lowes självbiografi är oväntat rolig, och är anledningen till att jag just nu betar av Lowe-filmer. Jag skrattade högt flera gånger på tunelbanan under läsningen, och fick tårar i ögonen av hans beskrivning av Outsiders-tiden. Full av bisarra slumpar, anekdoter och roliga möten, läs! Här läser Lowe själv ett litet stycke ur boken.

Kärlek i Normandie Hemsk. Hemsk! Recension i Aftonbladet på fredag, här på bloggen måndagen efter.

Lessons of darkness Fantastisk! Vilka bilder! Blev fullständigt hypnotiserad. Nu mycket sugen på fler av Herzogs dokumentärer.

Lake of fire Tony Kayes abortdokumentär. Skönt att se en dokumentär som visar att filmaren inte ser frågan/ämnet helt i svartvitt, även om den lutar betydligt mer åt pro choice än åt pro life. Känsliga tittare varnas för (onödigt otäcka) bilder på aborterade foster. Hade förresten ingen aning om det ironiska efterspelet i Norma McCorveys/Jane Roes (of Roe vs. Wade fame) livsöde. Vill också passa på att påminna om den här festliga/tragiska Tony Kaye-intervjun.

Catfish Inledningen kändes så fejk att hela bygget nästan föll. Kanske stötte de på storyn sent, och fick rekonstruera? De lyckades i så fall sådär. Filmen finns hur som helst här till och med i morgon.

About last night Ännu en film som är mer rolig att ha sett, än att faktiskt se. Montagebonanzan! Rob Lowe! Demi Moore! Mamet!

Final Destination 5 +++

Av Steven Quale med Nicholas D'Agosto, Emma Bell, Arlen Escarpeta m fl

Skräck/Thriller

På en gruppresa med jobbet får Sam en stark föraning om att det kommer att hända något otäckt, och räddar på så sätt åtta liv. Men, döden gillar inte att bli lurad och börjar beta av dessa åtta på andra sätt. Det är först när jag som 34-årig, nybliven förälder ser ”Final Destination 5” som jag plötsligt inser varför så mycket skräck riktar sig till tonåringar: de har inte börjat tänka på döden. De ser ännu inte varje fritös, lös skruv, övergångsställe och flygplansresa som potentiella katastrofer med dödlig utgång för dem själva och/eller deras närmaste. För dem som gör det är ”Final Destination”-filmerna mer olidliga än kittlande bergochdalbaneroliga. I femman funkar spänningsbygget inför varje splattrig, oundviklig död länge riktigt bra, men tyvärr spårar det mesta ur mot slutet. En sak är dock säker: ”Final Destination 5” kommer att göra för ögonlaseroperationerna vad ”Hajen” gjorde för havsbadandet.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Sprätten och toaletten

Svarar i dagens Expressen på Nils Petter Sundgrens fåniga text om Cinematekets visning av Thriller. Läs här.

Uppdatering: Som ett brev på posten osv. Ta-daa: "Fascistfeministernas vulgära kulturarv."

Uppdatering 2: Nils Petter Sundgren "svarar" i dag, i en särdeles menlös liten replik.

kulturlogg v. 35

Written on the Wind Åh! Blev lite kär i både Rock Hudson och Dorothy Malone - och hemskt nyfiken på mer Douglas Sirk. (Vilket det för Stockholmsbor finns fina tillfällen till på Cinematekets Sirk-serie. I kväll visas Imitation of Life, kanske ses vi där?) Visst, det fanns en del man skulle kunna se som larvigt och daterat, men också: blicken Marylee (Malone) får av Mitch (Hudson) i rättssalen. KA-POW, rakt in i hjärtat. Instant gåshud! Se!

Midnatt i Paris Se recension.

Ritualen Svag inledning, svagt slut - däremellan oväntat mysrysligt.

World Invasion: Battle Los Angeles Andra halvan oerhört mycket sämre och cringeklyschigare än första, men på det stora hela: halvhabil action utan tjafs. En del av mig tycker nästan bättre om sånt här än om, säg, den klumpiga politiska satiren i District 9.

Mr. Confidential: The Man, the Magazine, and the Movieland Massacre that Changed Hollywood Forever Inte den definitiva boken om skvallerblaskan Confidential och dess skapare, om man säger så. Men, för all del, småkul och funkar som inledning till tyngre läsning. Någon som har något förslag på annat läsvärt om tidningen?

Tarnished Angels Mer Sirk, med exakt samma cast som i Written on the Wind - utan att vara alls lika bra. Hade sina stunder, men...

Capturing Reality: The Art of Documentary Har man samlat ihop folk som Herzog, Albert Mayles, Errol Morris, Nick Broomfield och Kim Longinotto för att höra vad de har att säga om dokumentärfilm, då ska man låta dem få prata längre än i korta soundbites. Staccato-artad och illa berättad, och det förutsattes dessutom att man skulle ha sett alla dokumentärerna man hastigt snuddade vid. Och dessutom, ha dem färskt i minnet. Om du ändå blir sugen finns den här.

Midnatt i Paris +++

Av Woody Allen med Owen Wilson, Rachel McAdams, Marion Cotillard m fl

Romantisk komedi

Gil (Wilson) och Inez (McAdams) ska gifta sig till hösten. När de hänger på den sistnämndas föräldrar till Paris visar det sig dock att de inte har mycket gemensamt, och Inez är så tråkig och dum att man snabbt anar att något bättre kommer att dyka upp. Gräset har inte sällan varit grönare med någon annan, någon annanstans, i Woody Allens värld, och i ”Midnatt i Paris” drömmer sig Gil bort till 20-talets Paris. På tolvslaget en kväll befinner han sig också plötsligt där, omringad av Cole Porter, Zelda och F Scott Fitzgerald, Hemingway och ett knippe andra dåtida celebriteter. Det är underhållande, sockervaddsfluffigt och charmigt, och Allens gubbighet och livlöshet från de senaste åren är puts väck. Bildorgierna över de klassiska stadsmiljöerna - boulevarderna! hustaken! bokstånden! Eiffeltornet! - gör det dessutom till Paris-romantisk Paris-porr när den är som allra bäst.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

kulturlogg v. 34

City Boy: My life in New York during the 1960s and 70s Gav 60- och 70-talsvardagskött på faktabenen jag fick med mig från Out of the past: Gay and lesbian history from 1869 to the present-läsandet. Plus, blev lite kär i Edmund White under läsningen, han verkar så sympatisk, och rolig och generös. Mot slutet av boken blev han tyvärr en dålig kombo av lat, skvallrig och kattig och rabblar mest namn. Men, mycket läsvärd! Sugen på att läsa mer av honom, både fiktion och biografi.

Senna Bra! Och sorglig, förstås. Finns i en videobutik nära dig.

Edie & Thea - a very long engagement Så väldigt, väldigt fin! Finns att se här. Men hur blev den svenska titeln Homosexuella eleganter i New York?! De är visserligen mycket eleganta, men det är knappast poängen.

Another Woman Fin! Med tanke på hur kvinnorollerna sett ut i Woody Allens senaste filmer är det snudd på obegripligt att han en gång kunnat göra sådana här.

The Fighter Kan inte för mitt liv begripa vad människor ser/har sett i den? Christian Bale gör ju en gubbe? Det är ju en... dålig komedi? Nä, se, eller se om Rocky II istället. Den tyckte jag så här om efter att ha sett den för första gången häromåret.

Edie & Thea - a very long engagement

Åh! Så fin! Finns att se här.

kulturlogg v. 33

Conan the Barbarian Näe. Gillade inte den här gången heller. Tror att jag ska göra det varje gång.

Conan the Barbarian 3D Se recension.

Scream 4 Nja.

Prom Se recension.

Vivienne Westwood: Do it yourself! Märkvärdigt fånig för att ha en så ofånig huvudperson. Om du ändå skulle vilja se den finns den här på SVT Play till den 19 augusti.

Charade Cary Grant! Audrey Hepburn! Walter Matthau! James Coburn! Maurice Binder-förtextsekvens! Witty dialog! Se den gratis och alldeles lagligt här.

Beat the devil Nä. Babblig och otight, om än med en och annan rolig replik. Skulle du ändå vilja se den kan du göra det här.

All in all, en sådär kulturvecka.

Prom +++

Av Joe Nussbaum med Aimee Teegarden, Thomas McDonell, Danielle Campbell m fl

Highschoolfilm/Romantisk komedi

Det är bara veckor kvar till skolbalen, och eleverna förbereder sig med varierande grad av entusiasm. Et voilà! Rebeller på motorcyklar! Klädprovarmontage! Nördar! Players! Hjärtesorg! Kärlek! Oförstående föräldrar! Och, highschoolfilmernas eviga fråga: ”Vill du gå på balen med mig?”. Man kan förstås fnysa åt klichéerna. Man kan också åååh:a, aaaah:a, svälja klumpen i halsen, torka lite fukt ur ögonvrån och skratta på de rätta ställena, som jag gjorde. ”Prom” är uppenbarligen gjord av människor som kan sin highschoolfilm men ändå har vett att undvika metasmet och avståndstagande ironi. Visst, det är Disney-städat och helylle - skriken i kuddarna beror inte på något annat än lagom hjärtesorg - men dialogen är ofta smart och rolig, och det är gjort med värme, hjärta och charm.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Conan the Barbarian 3D ++

Av Marcus Nispel med Jason Momoa, Rachel Nichols, Stephen Lang m fl

Actionäventyr

Conan föds, bokstavligen, på ett slagfält (låt oss kalla det ett avancerat kejsarsnitt), ser som liten sin far mördas, och ägnar sedan sitt liv åt tjuveri - och hämnd. I farten stöter han ihop med ett trotsigt fruntimmer. Tycke uppstår, trots kidnappning. ”Conan the Barbarian 3D” är en märklig mix av delar från ”Conan”-originalet från 1982 och ingredienser från 80-talets familjevänliga romkoms av “Som hund och katt”-typ, toppat med hinkvis med blodsplatter. Resultatet är en motsägelse: en blodig och brutal barnfilm med 15-årsgräns. För de många som håller originalet nära nostalgihjärtat torde ”Conan the Barbarian 3D” vara en personlig skymf, för (oss) andra är det bara ännu en tråkig, fullständigt personlighetsbefriad nyversion av en film som inte var särskilt bra till att börja med.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

kulturlogg

Velvet Goldmine Mindes den som... så mycket bättre? Nu blev jag mer sugen på att se dokumentär om Bowie, Iggy Pop & co. Förslag på sådan/sådana tas tacksamt emot!

Firepower Har redan glömt vad den handlade om. Inte så bra betyg.

To live and die in LA 80-talssnygg! Men ja, inte jättebra. Sämre än jag mindes den. (Sågs som en del i uppladdningen inför Winding Refns Drive, som jag ser så löjligt mycket fram emot.)

Stonewall Uprising Intressant! Gåshudsframkallande!

Horrible Bosses Se recension.

The Dewey Decimal System Sidvändar-Manhattan-noir av filmmusikmakaren Nathan Larson.

Kvinnorna på sjätte våningen Se recension.

Thief Sågs också som en del av uppladdningen inför Winding Refns Drive, och var också sämre än vad jag mindes den. Tangerine Dreams soundtrack är dock fortsatt fantastiskt, och filmens stora behållning.

The Driver Inte helt otippat sågs den här också om inför Drive. Gillade den inte så värst första gången, gillade den inte så värst nu heller - trots fina biljakter.

Le cercle rouge Snyggare än bra och/eller glasklar. Mycket snygg i och för sig.

The Trip Åh! Så fruktansvärt rolig, så väldigt, väldigt fin, så hjärtskärande sorglig. Michael Winterbottom är ett geni! Visst, han snedstegar då och då, men ändå, eller kanske just därför - ett geni! Länge sedan jag skrattade så mycket på bio. Nu: mycket sugen på att se om Tristram Shandy.

Winter's Bone Njäe. Rednecksen i Den sista färden är snudd på mer nyanserade, väl? Och skrek den inte going for the Oscar? (Och, jag vet, det är tröttsamt med folk som kommer efter hyllningar/sågningar och tycker tvärtom - men Winter's Bone var inget annat än en axelryckning för mig. Se Kelly Reichardts Wendy & Lucy istället. Eller också, om du så vill.)

Tree of life Stora delar var verkligen hisnande, stora och vackra. Utom kanske just de som var tänkta att vara extra hisnande, stora och vackra. Tyckte mycket om hur Malick nästan perfekt fångat minnen som de ser ut i huvudet: fragmentariska, förvrängda, flyktiga.

Årets hittills bästa filmer:

Min Melancholia-recension hittar man här.



Min Dogtooth-recension hittar man här.







Två Jag dödade min mamma-recensioner här.



Min Rango-recension hittas här.



Sucker Punch ser till stora delar rätt skräpig ut, men är idémässigt guld. Tycker jag, till skillnad från... eh... ganska många.

Vilka är era favoriter från i år? Vad har jag missat? (Och säg nu inte Black Swan.)

Kvinnorna på sjätte våningen +

Av Philippe Le Guay med Fabrice Luchini, Carmen Maura, Lola Dueñas m fl

Komedi

Paris, 1962. En stel aktiemäklare och hans fru har ett nytt hembiträde. Hon är spansk, och därför eldig och varm och vårdande. Och förstås, hemskt vacker. Hon presenterar Monsieur Joubert för sina spanska, eldiga, varma och vårdande vänner som bor i tjänstebostäderna på sjätte våningen. De jobbar alla som hembiträden, men de sjunger och dansar när de arbetar och är hemskt lyckliga trots män som slår dem och bortadopterade barn. Inte bara är de hejare på paella, de lär honom också om livet. Till skillnad då från den där franska, kyliga och ytliga skatan han är gift med. Det är lika yxigt och dumt som det låter, och toppas dessutom av en osannolik kärlekshistoria av en sort som är så typisk för fransk film. Som jag minns det hade till och med ”Pretty Woman” fler nyanser.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Horrible Bosses ++

Av Seth Gordon med Jason Bateman, Charlie Day, Jason Sudeikis m fl

Komedi

Tre vänner, med varsin vidrig chef. Över några öl kläcks idén att sagda chefer ska tas av daga, efter ytterligare planerande bestämmer de sig för ett ”Främlingar på tåg”-scenario: de ska ha ihjäl varandras chefer. I teorin riktar sig ”Horrible Bosses” till dem som någon gång önskat livet ur någon på jobbet, i praktiken ligger humorn oftast på en så låg nivå att de som till fullo skulle kunna uppskatta den rimligtvis inte hunnit ha några jobb överhuvudtaget. Tycker man att det är förutsättningslöst roligt med exempelvis en man som blir sexuellt trakasserad av sin “överkåta” chef (Jennifer Aniston i skämskudderoll) kan det möjligen vara värt ett biobesök, annars föreslår jag att man istället ser Mike Judges roliga “Extract” - där Jason Bateman spelar företagschef i trubbel istället för missnöjd anställd i trubbel.

Recensionen publicerades i Aftonbladet i fredags.