Velvet Goldmine Mindes den som... så mycket bättre? Nu blev jag mer sugen på att se dokumentär om Bowie, Iggy Pop & co. Förslag på sådan/sådana tas tacksamt emot!
Firepower Har redan glömt vad den handlade om. Inte så bra betyg.
To live and die in LA 80-talssnygg! Men ja, inte jättebra. Sämre än jag mindes den. (Sågs som en del i uppladdningen inför Winding Refns Drive, som jag ser så löjligt mycket fram emot.)
Stonewall Uprising Intressant! Gåshudsframkallande!
Horrible Bosses Se recension.
The Dewey Decimal System Sidvändar-Manhattan-noir av filmmusikmakaren Nathan Larson.
Kvinnorna på sjätte våningen Se recension.
Thief Sågs också som en del av uppladdningen inför Winding Refns Drive, och var också sämre än vad jag mindes den. Tangerine Dreams soundtrack är dock fortsatt fantastiskt, och filmens stora behållning.
The Driver Inte helt otippat sågs den här också om inför Drive. Gillade den inte så värst första gången, gillade den inte så värst nu heller - trots fina biljakter.
Le cercle rouge Snyggare än bra och/eller glasklar. Mycket snygg i och för sig.
The Trip Åh! Så fruktansvärt rolig, så väldigt, väldigt fin, så hjärtskärande sorglig. Michael Winterbottom är ett geni! Visst, han snedstegar då och då, men ändå, eller kanske just därför - ett geni! Länge sedan jag skrattade så mycket på bio. Nu: mycket sugen på att se om Tristram Shandy.
Winter's Bone Njäe. Rednecksen i Den sista färden är snudd på mer nyanserade, väl? Och skrek den inte going for the Oscar? (Och, jag vet, det är tröttsamt med folk som kommer efter hyllningar/sågningar och tycker tvärtom - men Winter's Bone var inget annat än en axelryckning för mig. Se Kelly Reichardts Wendy & Lucy istället. Eller också, om du så vill.)
Tree of life Stora delar var verkligen hisnande, stora och vackra. Utom kanske just de som var tänkta att vara extra hisnande, stora och vackra. Tyckte mycket om hur Malick nästan perfekt fångat minnen som de ser ut i huvudet: fragmentariska, förvrängda, flyktiga.
11 kommentarer:
Vem vet hur "rednecks" är egentligen? Jag tycker det är tröttsamt med alla efterhanda sågningar av Winters Bone just för att den påstås vara trashigt anti-romantisk. Jag tyckte den kändes lågmäld och realistisk. Iaf om man jämför med Southern Comfort :-) Och ja, Michael Winterbottom regerar!!!
Men jag AVSKYR verkligen känslan när skådespelare så tydligt ska spela white trash. Det blir ofta så... självgott och kletigt. Southern Comfort minns jag knappt. Eller vänta, har jag sett den öht?
Vilket betyg skulle du ge tree of life? :)
Southern Comfort är ju Walter Hills cajunmästerverk från 1981. En av världens bästa filmer. Se!
Anonym: Åh. Svårt med filmer som är så ojämna. Trea?
Nekromanen: Ja, får se om den tydligen.
To live and die är för mig precis i gränslandet mellan guilty pleasure och en på fullt allvar förträfflig film. Jag älskar hur självgott maskulin William Petersen är, med tandpetaren i munnen och solbrillorna och att han behandlar kvinnor och kollegor med högre hårfäste som skit och kallar alla amigo. Den är definitivt åttitalssnygg, biljakten är fortfarande filmhistoriens bästa, och öppningsscenerna med pengaförfalskningen gör att den direkt får en mer verklighetstrogen känsla än den borde ha. Den har förstås massor av problem också, men av någon anledning har jag väldigt lätt att bortse ifrån dem.
För övrigt är Tree of Life den bästa filmensom gjorts på åtminstone tio år. Jag har fortfarande inte kommet över hur starkt jag reagerade på den.
Petersens hjulbenthet är dessutom något alldeles utöver det extra i To live and die!
Allvarligt, gillar du Wendy & Lucy mer än Winters bone, som är en av årets bästa? Den förstnämnda är den segaste filmen jag nånsin sett!
Ja, allvarligt!
Seven ages of rock, del 2 handlade i stor utsträckning om Bowie och Roxy Music. Bra var den i alla fall.
Åh, tack för tips!
Skicka en kommentar