Regi Gilles Bourdos, med Michel Bouquet, Christa Theret.
DRAMA
Vad gäller veckans premiärer finns det mycket att vara trött på (se ”The Call”-recensionen). I fallet ”Renoir”: att sådant här gubbsjukt trams kommer till Sverige och tar plats på våra få art house-biografer av den enda anledningen att det pratas franska i filmen. En sekund in vet man exakt vart det barkar. En vacker flick-kvinna med plutmun och småvilt, rött hår kommer cyklande. Därefter bjuds på en besvärande mängd naket modellsittande - mjukt tavelrunda magar, toppiga bröst - för en åldrande konstnär. Den unga Dedée ruskar liv i huset och kastar tallrikar i golvet medan hon äter tomat så att köttsaften rinner ner över hakan. Impressionisten Auguste Renoir får ny inspiration, hans son Jean, som blev berömd regissör, blir förälskad. Ingenting av vikt händer eller sägs om deras liv. Men ja, det pratas franska.
Publicerades i fredagens Aftonbladet.
9 kommentarer:
Spot on! Har lyckligtvis inte sett denna film, men man slutar aldrig bli förvånad över vilken smörja som går upp på svenska biografer, enbart för att det, som du skriver, talas franska i filmen.
Detsamma gäller för övrigt samtliga spanska skräckfilmer jag har sett. Så länge det talas spanska hyllas skräckfilmerna av recensenter som aldrig hade gett så höga betyg till en motsvarande amerikansk film.
Ja, och samma med franska/spanska mainstreamthrillers som får arthouse-betyg. Så dumt.
Sakta i backarna... Nu tycker jag att latinoskräckvågen får oförtjänt dålig behandling av er och klumpas ihop med fjantiga franska biopics. Rec, Pans labyrint, barnhemmet var väl helt ok och har väl knappast fått överbetyg.
Sen så tror jag att man tar in fransk bio för att det säljer. Kulturtanter gillar att se fransk film helt enkelt.
Samtliga av de filmer du räknade upp har fått just överbetyg om du frågar mig. Ett exempel är Barnhemmet, som i mitt tycke är rent värdelös, som fick medelbetyget 3.6 (kritiker.se), och det får väl oavsett vad man själv tycker om filmen i fråga anses vara ett väldigt högt betyg för en skräckfilm. Den fick rentav en sexa i SvD (vad ger de INTE höga betyg??)! Julias ögon, en annan kass spansk skräckfilm, har 3.0 på kritiker.se, och det är också förhållandevis högt med tanke på att modern fransk mästarskräck (ex Ils, Haute tension) sällan ens går upp på bio här.
Något annat jag är fruktansvärt trött på är franska filmer om "den intellektuella medelklassen" som filmen igenom sitter och babblar om något ointressant över en massa rödtjut. Gäsp.
Fransmännen kanske ska hålla sig till skräck?
Anonym & Ida: Nu är jag iofs inte så förtjust i varken de spanska eller de franska skräcktitlarna ni nämner, men jag tror nog att de tenderar att få högre betyg än sina amerikanska släktingar.
Men ja, det är klart att kulturtantsfranskt säljer. Synd, tycker att kulturtanterna förtjänar bättre.
Som medelklasskille vill jag gärna se filmer som handlar om just skön (övre) medelklass som bor trevligt och äter bra och kan uttrycka sig. Fransmän lyckas ibland med sådana filmer (Jaoui, Assayas, "Förnamnet"). Däremot är deras dramer betydligt sämre, framför allt de där Christine Scott Thomas medverkar. Jag som älskat dig så länge, En sydfransk Affär - vilka pekoral! Sistnämda, vad har den på en svensk bioduk att göra? Undvik Scott Thomas i fransk film!!
Håller sen med Emma om att det är fånigt att det på senare år har dykt upp en del (visserligen habila) mainstreamthrillers (le serpent, Allt för henne, Berätta inte för någon) som av ngn anledning får en annan behandling än om de skulle vara amerikanska, brittiska eller tyska.
Enig om både dramer och rätt sunkiga mainstreamthrillers. Vad gäller dramer sticker ju också Jaoui ut ganska mycket, oerhört sällan det blir lika bra.
Skicka en kommentar