Foxfire ++

Regi Laurent Cantet, med Raven Adamson, Ali Liebert, Michelle Nolden. 

DRAMA 

En grupp tjejer i en amerikansk håla på 50-talet tröttnar på sexism och övergrepp, och brukar våld för att slå tillbaka. Filmen är den andra filmatiseringen av Joyce Carol Oates roman ”Foxfire – en tjejligas bekännelser”, och är franske regissören Laurent Cantets andra film på engelska. I fina “Mellan väggarna”, om en lärare på en fransk förortsskola, skapade Cantet tillsammans med sina amatörskådespelare en nästan dokumentär känsla. “Foxfire” lutar mer åt vinglig skolteater. Det feministiska temat målas på plakat, politiska klyschor kastas omkring och filmen håller inte för sina 143 minuter. Kvar finns en bra grundidé och svängig 50-talsmusik. 1996 års “Foxfire”-version med Angelina Jolie är inte heller bra, men är (för 90-talsnostalgiker) betydligt roligare att se.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Fast & Furious 6 ++

Regi Justin Lin, med Vin Diesel, Dwayne Johnson, Paul Walker. 

ACTION 

Först: mullrande motorljud och två bilar som kör alldeles för fort längs slingriga bergsvägar. Det ska födas barn, visar det sig. Idylliskt familjeliv - Brian, Mia, bebis, morbror Dom plus flickvän - utbryter. Deras kriminella liv är över, Doms gäng har dragit sig tillbaka och spritts för vinden efter den lyckade mångmiljonkuppen i förra filmen. Lugnet varar givetvis inte länge. Forne motståndaren agent Hobbs dyker upp för att be om hjälp med att få stopp på en grupp specialmotorburna terrorister. Dom & co erbjuds amnesti i utbyte, men övertygas först när Hobbs visar en bild på en av terroristerna. Det är Doms ex, den förmodat mördade Letty! Är det en bluff? Om hon lever, varför har hon slagit sig ihop med terrorister? Strunt samma. Familjen framför allt!  

I ”Fast five” övergick man från street racing-fokus till en blandning av parkour-på-tak-action och biltät kuppfilm. Var och en i teamet hade plötsligt specialkunskaper som tog dem in dit ingen annan ens haft tanken på att försöka ta sig. Det var en lyckad utveckling av konceptet, och det är lovande när gänget samlas igen. Dessvärre visar det sig snabbt att upplägget inte alls är detsamma. Var och en bidrar med just ingenting utöver att de då och då samlas i ett rum fullt av datorer, kör bil och slåss. (Där är MMA-stjärnan Gina Carano ett välkommet nytillskott.) 

”Fast & Furious 6” är utan tvekan dummare och mindre charmig (Dwayne Johnsons charm är till exempel sorgligt outnyttjad) än föregångaren, men lever förstås efter uppföljarmottot “Större! Högre! Mer!”. Resultatet är imponerande spektakulärt, men när det blir som mest överdrivet saknas glimten i ögat som krävs för att de ska kunna komma undan med det. Det som i stället bjuds i humorväg är spridda pajaserier som inte passar in. Vad värre är, scener av sentimental såpa är också insprängda. När då samtliga actionsekvenser är på tok för långa och det finns så lite andrum mellan dem att man till slut inte orkar engagera sig i vad som händer vem och varför känns den utfyllnaden extra onödig. I de scenerna blir det också extra tydligt att Vin Diesel inte har mer än en halv sträng på sin uttryckslyra.

 Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Epic +++

Regi Chris Wedge, med svenska röster av Dominique Pålsson, Fredde Granberg, Oliver Åberg 

ANIMERAT ÄVENTYR 

MK:s pappa har hittills inte varit särskilt närvarande, men när hennes mamma dör är tanken att hon ska bo hos honom. Han har ägnat sitt liv åt att söka efter ett småfolk som han är övertygad om finns i skogarna. Ingen har trott på honom, men under en skogspromenad stöter MK på en minimänniska och förvandlas plötsligt själv till en. Det leder, förstås, till äventyr. “Epic - skogens hemliga rike” är en mestadels spännande och fläckvis rolig saga om kampen mellan det goda bladfolket som vill bevara skogarna och de onda bogganerna som vill förstöra den. Sekunder in i filmen imponeras man av hur ljus och klar 3D:n är, produktionsdesignen och mängden fina detaljer i bilderna. Det är en känsla som håller sig till eftertexterna. Regisserar gör “Ice Age”-skaparen Chris Wedge, som också är den som gett rösten till lille “Ice Age”-figuren Scrat. Vad gäller rösterna i “Epic” går filmen i Sverige bara upp dubbad, och där hörs i de mindre rollerna  till exempel Magnus Uggla i stället för Steven Tyler, Magnus Krepper i stället för Christoph Waltz och Anna Sahlene i stället för Beyoncé.

Publicerad i fredagens Aftonbladet.

Krigets barn +++

Regi Kim Nguyen, med Rachel Mwanza, Alain Lino Mic Eli Bastien. 

DRAMA 

Komona berättar för sitt ofödda barn om livet som afrikansk barnsoldat, och om hur hon som 12-åring tvingades av rebeller att döda sina föräldrar, tillfångatogs och vapentränades. Hennes livsöde vecklar ut sig i takt med att hon berättar, vi får se hur hon och de andra barnen tar droger för att stå ut, hur Komona ser saker i skogen som ingen annan ser och blir “krigshäxa”. Hennes dramatiska historia berättas utan dramatik, det fruktansvärda bara sker och flyter på - och kanske slår filmen hårdare så. “Krigets barn” varvar mörker med hoppfulla ljusglimtar, realism med poetiska inslag - där Komonas syner syns också för oss: vitmålade spöken som vandrar genom skogen - och långa tystnader med melankolisk musik av bland andra Artur Nunes. Filmen nominerades till en Oscar.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Porrkungens tårar ++

Regi Fredrik von Krusenstjerna. 

DOKUMENTÄR

Ett snaskigt anslag med glimtar av filmens dramatiska slutpunkt: Berth Milton Jr i tårar. Sedan fokuserar filmen på människan, inte porrkungen eller skattesmitaren. Resultatet blir en till stora delar onyanserad snyftare. Miltons barndom och relationen till föräldrarna är en intressant och djupt sorglig historia, bara inte särskilt välberättad. Kollegor intervjuas (inga kvinnor, de flimrar förbi som dekor tillsammans med rikemansfasoner som geparder och lejon), privat vardag filmas, regissören Fredrik von Krusenstjerna ställer frågor som “Äre farsan som spökar?” och föreslår så småningom terapi som ska filmas. Greppet känns sensationslystet, när regissören sedan i intervjuer pratat om Milton som “integritetslös” känns det bortom oetiskt - helt oavsett vad Milton gjort.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Stoker ++++

Regi Park Chan-Wook, med Mia Wasikowska, Nicole Kidman, Matthew Goode.  

THRILLER

India Stokers pappa dör i en bilolycka. På begravningen dyker en okänd, men karismatisk bror upp för att bo hos India och hennes mamma i deras jättelika hus. Varför nu? Vad vill han? Den gotiska saga som följer för tankarna till Tim Burton, Hamlet och Maria Gripes Skuggserie. “Stoker” är sydkoreanske Park Chan-Wooks (bl a Oldboy) första film på engelska, och skiljer sig en hel del från hans andra alster. Om tidigare filmer slagit brutalt åt alla håll, varit spretiga och segdragna, handlar “Stoker” om återhållet, precist finlir. Det teatrala skådespeleriet, klippningen, det fantastiska fotot och Clint Mansells musik skapar tillsammans en skevt mardrömsk och hotfull stämning utan att slå på stora skräcktrumman. Det är imponerande konsekvent genomfört, och mycket sevärt.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

Djupet ++

Regi Baltasar Kormákur, med Ólafur Darri Ólafsson, Jóhann G. Jóhannsson.

DRAMA

1984. Västmannaöarna, utanför Islands sydkust. Några fiskare ska ut med båten efter en natt av hård snöstorm och hårt drickande. En av dem glömmer turtröjan, och färden går givetvis inte väl. ”Djupet” bygger på en legendarisk händelse där en båt gick under och bara en enda man överlevde - detta efter att ha simmat i sex timmar under fullständigt osannolika förhållanden. Trots det grundunderlaget är iscensättningen ganska... torr. Själva sjunkandet är effektfullt gjort, och överlevaren Gullis totala ensamhet och utsatthet i det mörka vattnet ger panikkänslor, men hans ensamma guppande, grubblande och pratande med fiskmåsar håller i Baltasar Kormákurs regi inte för en långfilm. När autentiska teveinslag om händelsen visas under eftertexterna berättar de på några få minuter mer än vad hela filmen gjort dittills.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

När det kommer till överlevare rekommenderar jag också Touching the void och Stranded: I've come from a plane thet crashed on the mountains (skrev om den på Weird Science).

Trailers:

Renoir +

Regi Gilles Bourdos, med Michel Bouquet, Christa Theret.  

DRAMA 

Vad gäller veckans premiärer finns det mycket att vara trött på (se ”The Call”-recensionen). I fallet ”Renoir”: att sådant här gubbsjukt trams kommer till Sverige och tar plats på våra få art house-biografer av den enda anledningen att det pratas franska i filmen. En sekund in vet man exakt vart det barkar. En vacker flick-kvinna med plutmun och småvilt, rött hår kommer cyklande. Därefter bjuds på en besvärande mängd naket modellsittande - mjukt tavelrunda magar, toppiga bröst - för en åldrande konstnär. Den unga Dedée ruskar liv i huset och kastar tallrikar i golvet medan hon äter tomat så att köttsaften rinner ner över hakan. Impressionisten Auguste Renoir får ny inspiration, hans son Jean, som blev berömd regissör, blir förälskad. Ingenting av vikt händer eller sägs om deras liv. Men ja, det pratas franska. 

Publicerades i fredagens Aftonbladet.

The Call ++

Regi Brad Anderson, med Halle Berry, Abigail Breslin.

DRAMA

Casey (Abgail Breslin från ”Little Miss Sunshine”) kidnappas i ett parkeringshus och slängs ner i en bagagelucka. Larmoperatören Jordan (Halle Berry) tar emot nödsamtalet därinifrån och går på grund av tidigare misslyckanden i tjänsten extra långt för att rädda flickan. Kampen mot klockan som sedan följer är för all del nagelbitarspännande, men: jag är trött på att det blir ett väldigt liv kring exempelvis en uppsättning av SCUM-manifestet när så oerhört mycket underhållning bygger på det kittlande i utstuderade grymheter som kvinnor i mörka gränder, parkeringshus och underjordiska källare råkar ut för. Jag är trött på vad som händer Little Miss Sunshines i film efter film, och jag är trött på rädslan de filmerna planterar och hur den sedan begränsar flickors och kvinnors värld. Helt oavsett de invändningarna urartar “The Call” mot slutet i en sådan exceptionell dumhet att spänningsbygget faller som ett korthus ändå.

Publicerades i fredagens Aftonbladet.