måndag, januari 08, 2007

den olidliga spänningen är över

Facit på en-ska-bort-inlägget är föga överraskande...

1. Vid tre års ålder såg jag ett svävande, gyllene kors i himlen och sa helt apropå Var inte rädd mamma, Jesus är med oss.
SANT! Fråga mig inte varför, det är otäckt, absolut, men jag sa så.

2. På en nyårsfest i centrala London upptäckte vi plötsligt en oinbjuden man som stod och jazzdansade i hörnet med ansiktet mot väggen, sugandes på en crackpipa.
SANT! Lotten var inne på att han kanske balettstretchade istället, men nej, den oinbjudne Povel Ramel-knäppte med fingrarna och gungade jazzigt och mjukt med knäna.


3. Jag har fått följande besked på en löneförhandling med en halvhög chef på en tevekanal nära dig (när mina arbetsuppgifter och ansvarsområde ungefär fördubblats): Du jobbar ju fortfarande bara heltid, du kan ju inte jobba mer än 100% och då kan du ju heller inte få högre lön?.
SANT!

4. När jag går ut för att ta en öl en tisdag händer det aldrig att det slutar med att jag kl halv tre på morgonen hittar två random människor utanför Pub Anchor, att dessa av oklar anledning har ett gäng stearinljus med sig, att jag sedan hetsar dem till att tända dem, hålla dem i händerna och sedan sjunga psalmer med mig innanför dörren på alla ställen på hela resten av Sveavägen, sjunger Gläns över sjö och strand för några taxichaufförer, tänder en liten brasa, flyttar bilar och dagen efter inte kommer ihåg hur Pub Anchor-människorna såg ut. Aldrig.
FALSKT! Det har alltså hänt, påståendet inleddes bara slugt av en negation. Då uteslöt jag ändå delen när jag (tydligen) ville slå någon inne på McDonald's som sa tv-nånting efter mig. Det var förra året efter någon smygläsning på Nöjesguiden.

5. Jag har blivit bjuden på basisten i The Cures bröllop av någon som påstod sig vara dennes bror. Han tyckte att vi skulle dela rum, säng och "bara lyssna på Abba, dricka whiskey och sova sked i dagarna tre". Jag tackade nej.
SANT! Jag har ingen aning om om han verkligen var The Cure-basistens bror. Han var stammis på puben/baren jag jobbade på i London (Downstairs at the Phoenix) och avslutade för övrigt sin inbjudan med orden We're ships set adrift, and the least we can do is wave to each other vilket jag tycker var ganska fint sagt. Inte tillräckligt dock för att jag skulle resa med honom. Men det kanske hade varit roligt.

Summa summarum: Kulturbloggen och Åsiktstorped-Micke hade rätt, men fel ändå, Niklas och Saom hade rätträtt och alla andra hade tokfel (eller hade missat min genomlistiga negation). Och okej då, k hade väl halvrätt då, men nära skjuter ingen hare osv. Vinnarna får... hmmm... kanske min bok när den blir klar? Ja, så får det bli. Maila mig adresser så ska jag försöka komma ihåg.

6 kommentarer:

Niklas sa...

Ah, sweet! Och ett pris dessutom! Det får man tacka så mycket för.

Skumt bara att det inte gick att länka... Måste kollas upp. Är nån intresserad är adressen iaf abeskovvu.blogspot.com

Dexo sa...

Det var kul så länge det varade.
Synd att det skulle sluta såhär.
[/ironi]

k sa...

Alltså, det framgick förmodligen inte men det var ju precis det som åsyftades med mitt "Fan, jag hoppades verkligen på 1:an." Men sedan när jag läste vidare blev det ganska uppenbart (hallå, du kursiverade liksom aldrigarna på två ställen)

So. Nej. Objection your honor! Inte tokfel. ;)

Emma sa...

Niklas: Nu är länken fixad. Det var mycket bloggerstrul igårkväll av någon anledning. Maila mig din adress, så fixar jag en bok till dig när den väl kommer ut. :)

Dexo: Jag har ett pytte, pyttelitet Jesus-shrine vid mitt skrivbord och har en mycket märklig dragning till all things Jesus och kors. Det finns t ex ett blått neonljuskors på en kyrka vid Jarlaplan jag suktar efter, och det blinkande korset i Midnight Cowboy är så snyggt att jag blir knäsvag. Bara så du vet. :)

K: Okej då. Du hade tokhalvrätt. :)

superkryp sa...

Besvikelsen från min sida är enorm. Bara så att du vet. ;)

Emma sa...

Jag förstår dig. Helt klart.