5 anledningar till att Side Effects inte förtjänar sina "smart satir"-betyg. (Spoilers!)

1. I Side Effects strösslar filmens psykiatriker dignoser, recept och tabletter omkring sig helt utan eftertanke. Är du lite nervös? Då behöver du betablockerare. Behöver du en sömntablett? Får du biverkningar av de här helt oprövade, nya läkemedlen som du fått utan att någon gjort någon särskilt grundlig koll alls av ditt psykiska mående? Här, ta en tablett till. Funkade inte pillren du fick förra veckan? Här får du några andra. Det går så lättvindigt till att Side Effects är helt i linje med den fortfarande utbredda skepsis som finns när det kommer till en del diagnoser vad gäller psykisk ohälsa, med dem som menar att de saknar grund och bara är ett sätt för läkemedelsindustrin att tjäna pengar. Hela filmens plot och intrigmakeri skulle falla som ett korthus om det inte var just för att det skrevs ut mediciner utan eftertanke - och twist eller inte, detta är ändå någonstans filmens kontenta: piller skrivs ut för lätt, psykiatriker är läkemedelsindustrins lakejer. Jag tror, till exempel, att det inte är helt och hållet en slump att vi först träffar filmens onding på en ADHD-konferens. (Och ja, självklart bör läkemedelsindustrin granskas. Men bättre och smartare än så här.)

2. Apropå filmens onding: för det första måste man vara tappad bakom en vagn för att inte omedelbart förstå att Catherine Zeta-Jones Dr Siebert är ond. Först befinner hon sig alltså på en ADHD-konferens. Sedan visar hon sig vara fullständigt skrupellös i tablettutskrivandet för egen vinnings skull. Sedan visar hon sig dessutom vara lesbisk i en pinsam twist som luktar dussin-90-tals-thriller och Basic Instinct. (Jag har för mig att man skymtade ett strumpeband under en läkarrock, men det måste jag ju ha inbillat mig? Man hade hur som helst lika gärna kunnat, och Zeta-Jones strama hårknut och hennes glasögon var hur som helst som gjorda för att släppa ut och ta av under ett hett dussinthrillershångel med en annan kvinna.)

3. Överhuvudtaget luktar de flesta av filmens twistar mer dussin-90-tals-thriller än Hitchcock, som det ju refererats till både här och där.

4. Soderberghs och manusförfattarens Burns idé om hur det går till när en patient får hjälp av en psykiatriker är inte helt verklighetsanknuten. Jude Laws Dr Jonathan Banks verkar till exempel släppa det mesta han har för att hjälpa en enda patient, Rooney Maras Emily. Tar sig tid att åka hit och dit för att göra bakgrundskoll och träffa hennes förra psykiatriker, i stället för att ringa några enkla samtal. Han och patienten träffas också ett antal gånger utanför tjänsten. Han vill så hemskt gärna hjälpa den här stackars, stackars människan. Emilys man får också komma till ett av deras möten, och tillåts ha åsikter om vad hon borde gå på för medicin - över Emilys huvud. Och det är bara några exempel. Det är så dumt att man baxnar.

5. Figurerna är utmejslade med slägga, och skådespeleriet blir därefter: förfärligt.

Så. Kolla nu på trailern igen. Ni ser ju.

--

Sex, lögner och videoband är fortfarande det bästa Soderbergh gjort, men om han verkligen slutar göra film kommer jag att sakna honom trots (de ganska många) misslyckade filmerna.