En röst berättar om en incident i Turin där Nietzsche gråtande lär ha slängt sig om halsen på en piskad häst. Hans galenskap sägs ha utlösts där och då, men som rösten avslutar: “Om hästen vet vi ingenting.” Sedan, en visuellt magisk tagning där en flytande kamera följer häst och ägare till ett ödsligt beläget hus. Vi får följa mannens och hans dotters dagliga ritualer, alltid samma. En ständigt vinande storm, samma musikslinga om och om igen. Det repetitiva blir hypnotiskt, Becketskt, men den absurda humorn från Tarrs tidigare filmer saknas. Kvar är det mest allvarliga, och dessvärre, det mest tålamodsprövande. ”Turinhästen” är ett slags omvänd skapelseberättelse där ljus, ljud och vatten så småningom försvinner, i övrigt är den öppen för tolkningar. När till exempel gårdens brunn torkar efter att förbipasserande, törstiga romer behandlats illa kan man kanske, kanske inte, dra paralleller till nationalistiska vindar och situationen i Ungern. Och människan sade: Varde mörker, och det vart mörker.
Ett afghanskt fängelse. 40 kvinnor, dömda till mångåriga straff för “moralbrott”. De har kanske flytt tvångsgiftermål eller män som slår, gått ut utan sin mans tillstånd. Med sig in i fängelsets fyra celler har de 34 barn. För de flesta av de vuxna internerna ter sig livet bakom galler trots allt friare än livet utanför, och när de släpps väntar i flera fall släktingar beredda att döda för sin förlorade heders skull. I många fall är de intagna beroende av samma släktingar för att få pengar till, till exempel, mat åt de små de har med sig. I en av filmens mest plågsamma scener berättar en kvinna att hon tvingats sälja sin några månader gamla son eftersom hon inte hade pengar till mjölk. Tanken svindlar, går inte att ta in - oavsett hur mycket man läst eller trott sig veta om kvinnors situation i Afghanistan. Just därför behövs filmer som ”Frihet bakom galler”.
1. I Side Effects strösslar filmens psykiatriker dignoser, recept och tabletter omkring sig helt utan eftertanke. Är du lite nervös? Då behöver du betablockerare. Behöver du en sömntablett? Får du biverkningar av de här helt oprövade, nya läkemedlen som du fått utan att någon gjort någon särskilt grundlig koll alls av ditt psykiska mående? Här, ta en tablett till.Funkade inte pillren du fick förra veckan? Här får du några andra. Det går så lättvindigt till att Side Effects är helt i linje med den fortfarande utbredda skepsis som finns när det kommer till en del diagnoser vad gäller psykisk ohälsa, med dem som menar att de saknar grund och bara är ett sätt för läkemedelsindustrin att tjäna pengar. Hela filmens plot och intrigmakeri skulle falla som ett korthus om det inte var just för att det skrevs ut mediciner utan eftertanke - och twist eller inte, detta är ändå någonstans filmens kontenta: piller skrivs ut för lätt, psykiatriker är läkemedelsindustrins lakejer. Jag tror, till exempel, att det inte är helt och hållet en slump att vi först träffar filmens onding på en ADHD-konferens. (Och ja, självklart bör läkemedelsindustrin granskas. Men bättre och smartare än så här.)
2. Apropå filmens onding: för det första måste man vara tappad bakom en vagn för att inte omedelbart förstå att Catherine Zeta-Jones Dr Siebert är ond. Först befinner hon sig alltså på en ADHD-konferens. Sedan visar hon sig vara fullständigt skrupellös i tablettutskrivandet för egen vinnings skull. Sedan visar hon sig dessutom vara lesbisk i en pinsam twist som luktar dussin-90-tals-thriller och Basic Instinct. (Jag har för mig att man skymtade ett strumpeband under en läkarrock, men det måste jag ju ha inbillat mig? Man hade hur som helst lika gärna kunnat, och Zeta-Jones strama hårknut och hennes glasögon var hur som helst som gjorda för att släppa ut och ta av under ett hett dussinthrillershångel med en annan kvinna.)
3. Överhuvudtaget luktar de flesta av filmens twistar mer dussin-90-tals-thriller än Hitchcock, som det ju refererats till både här och där.
4. Soderberghs och manusförfattarens Burns idé om hur det går till när en patient får hjälp av en psykiatriker är inte helt verklighetsanknuten. Jude Laws Dr Jonathan Banks verkar till exempel släppa det mesta han har för att hjälpa en enda patient, Rooney Maras Emily. Tar sig tid att åka hit och dit för att göra bakgrundskoll och träffa hennes förra psykiatriker, i stället för att ringa några enkla samtal. Han och patienten träffas också ett antal gånger utanför tjänsten. Han vill så hemskt gärna hjälpa den här stackars, stackars människan. Emilys man får också komma till ett av deras möten, och tillåts ha åsikter om vad hon borde gå på för medicin - över Emilys huvud. Och det är bara några exempel. Det är så dumt att man baxnar.
5. Figurerna är utmejslade med slägga, och skådespeleriet blir därefter: förfärligt.
Så. Kolla nu på trailern igen. Ni ser ju.
--
Sex, lögner och videoband är fortfarande det bästa Soderbergh gjort, men om han verkligen slutar göra film kommer jag att sakna honom trots (de ganska många) misslyckade filmerna.
Regi Joseph Kosinski, med Tom Cruise, Andrea Riseborough, Olga Kurylenko.
SCI-FI/ACTION
2077, två veckor innan det som finns kvar av jordens befolkning ska evakueras till en av Saturnus månar. Mänskligheten må ha vunnit det utdragna kriget mot utomjordiska asätare, men planeten är förlorad. Teknikern Jack Harper är satt att patrullera det som finns kvar och laga drönare. Han längtar tillbaka till en oskyldigare tid, till Super Bowl, böcker, grönska, flanellskjortor och fågelkvitter - och har, den obligatoriska minnesraderingen till trots, också vaga minnen av en kvinna och platser från förr. Vem är hon? Vem är han själv? När ”Tron: Legacy”-regissören Joseph Kosinski filmatiserar en egen serieroman och sätter Tom Cruise i huvudrollen blir resultatet en blandning av ”Top Gun”, ”Stjärnornas krig”-flygjakter och 70-talsk sci-fi-paranoja. Många mäktiga bilder och miljöer, mestadels sömlösa effekter och en och annan spännande scen - men också alldeles för många utomordentligt fåniga och sentimentala saker som sägs och görs. M83:s soundtrack är i mångt och mycket en fattigmansversion av Daft Punks fantastiska ”Tron: Legacy”-dito, men förhöjer ändå ”Oblivion”-upplevelsen några snäpp.
Regi Ulrich Seidl, med Maria Hofstätter, Nabil Saleh, Natalya Baranova.
DRAMA
Första delen av Ulrich Seidls paradistrilogi, ”Paradis: Kärlek” (++++), handlade om en kvinnlig sexturist. Andra delen handlar om tro. Blind, fanatisk tro. Anna Maria tar semester och går helt upp i religiösa ritualer. Piskar sin egen rygg, går varv efter varv genom huset på trasiga knän, spänner på sig en cilice - ett taggigt metallbälte - och besöker outtröttligt hem efter hem för att missionera. ”Paradis: Kärlek” visade inte upp någon vacker bild av kärleken, ”Paradis: Tro” visar inte heller upp någon vacker bild av tron. Det är obönhörligt fult och tangerar mer än en gång rent hån, men är samtidigt inte alls gjort utan humor. Skådespelarna är in i minsta biroll fantastiska, men där ”Kärlek” hade exakthet hela vägen vrider Seidl här in ångestkniven så djupt och så många varv att det mot slutet urartar i en poänglös grymhetskakafoni.
"Man väljer som huvudperson en vacker kvinna som utöver en viss stålsatt hårdhet är renons på personlighet, och låter henne hålla klaffen i de två och en halv timmar filmen pågår. Man ger henne rött hår för att antyda temperament och en vidunderlig, nästan genomskinlig hy för att också antyda en viss bräcklighet.
Man ger henne två ansiktsuttryck. I filmens första hälft, som utspelar sig i olika tortyrkammare, möter hon åsynen av de kravlande, smuts- och blodindränkta offren för amerikansk rättfärdighet med ett lätt förvirrat uttryck som om hon just upptäckt att hon fått menstruation och glömt tampongerna. I den andra hälften är det bara den stålhårda underkäken som talar."
"Hon kommer alltid direkt från frissan med lösa, luftiga lockar som seglar ner längs ryggen och bevarar sin ungflickshy från första till sista tortyrbilden. ”Sex and the city” möter Abu Ghraib.
Tortyr håller dig ung måste vara ett av filmens dolda budskap, och man kan lätt föreställa sig att Jessica Chastain, som spelar den kvinnliga huvudrollen och redan har uppträtt i reklam för en Yves Saint Laurent-parfym vid namn Manifesto, också kunde vara med och lansera en Tortyr antirynk-kräm. ”Ren tortyr för din hud, men den fungerar!"
är "väsentliga" (ja, bortsett från den där bisatsen om tampongerna då) för att "diskutera valet av vem som spelat hjälten, hur hon ser ut och vad hon gör reklam för, eftersom frågan är: hur sälja in detta". Det tycker inte jag. Just den delen av diskussionen/Carsten Jensens text är en ickedebatt jag, så att säga, väljer att inte ta. En misogyn, dansk sandlåda jag vägrar sätta min fot i. Vad viktigare är: jag tycker inte att filmen "säljer in"/propagerar för just någonting alls. Jag kan inte för mitt liv förstå debatten som blossade upp kring filmen runt premiären, och jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan läsa filmen så. Den skildrar tortyr, ja. Den säger inte att tortyr är "rätt" eller "bra". Tortyrscenerna är vidriga. Utdragna, plågsamt realistiska, fruktansvärda. Det är omöjligt att som publik ställa sig på torterarnas sida. Jag omformulerar: I de scenerna är det omöjligt att som publik ställa sig på torterarnas sida. Jag tror inte att Hynek gjorde det, jag vet att jag inte gjorde det. Och, med tanke på hur filmen slutar visar det sig ju också att jakten - och då också metoderna som använts under den - i det långa loppet ha varit meningslös(a). För, när det kommer till mångas åsikter om att filmen skulle vara någon form av hjältesaga: missade de det där slutet? Blev de kanske förgiftade/förblindade av den utomordentligt fåniga trailern? Den marknadsfördes som en sådan film, ja, men filmen i sin helhet är inte sådan. Inte ens i närheten. I scenerna med själva operationen där Usama bin Ladens gömställe ska attackeras framstår soldaterna som klumpiga och inkompetenta. Det går ogenomtänkt till. Oskyldiga dödas, barn skräms från vettet. En helikopter kraschar. Tillbaka på basen i röran står britsen med Usama bin Ladens lik liksom vid sidan av, redan bortglömt. Nu måste insamlade hårddiskar gås igenom för att hitta information om eventuella, kommande terrordåd. Jakten fortsätter, inget slag är vunnet. När Zero Dark Thirty slutar är det med ett pyspunkterat antiklimax, och när Chastains Maya sitter på planet på väg därifrån är det inte någon hjälte vi ser. Vi tittar på någon som har insett att tio års jakt varit meningslös. UPPDATERING: Diskussionen fortsätter på Hyneks blogg.
Regi Andy Muschietti, med Jessica Chastain, Nikolaj Coster-Waldau, Megan Charpentier.
SKRÄCK
Börskrasch. En man får en psykos och två små barn lämnas ensamma i en ödslig stuga i skogen. Fem år senare hittas de i samma stuga, smutsiga och förvildade. Har barnen verkligen klarat sig ensamma? Vem är ”Mama” som de pratar både om och med under läkarobservationerna? Till slut får de följa med sin farbror och hans inte helt barnförtjusta flickvän Annabel (Jessica Chastain) hem. Där någonstans börjar ”Mama” spreta. Filmen förpestas av den sunkiga syn på moderskap som genomsyrat mycket av de senaste årens latinoskräck. Annabel börjar som “omoderlig” - hon är kylig, har kort, svart hår och mycket kajal, blir glad när hon kissat på sticka och resultatet är negativt, kan inte handskas med barn, serverar färdiglagat ur burk - och slutar som varm och öm Mamma. Samtidigt serveras oerhört effektiv skräck. Lågintensiv, långsam, krypande. Sedan, tyvärr, ett totalhaveri till effektströsslat slut där man ofrånkomligen får se för mycket. Men fram till dess får man lära sig den hårda vägen att förvildade filmbarn som saknar kunskap om hur man för sig och rör sig ute i världen är några snäpp värre än vanliga skräckfilmsbarn.
Regi Bryan Singer, med Nicholas Hoult, Eleanor Tomlinson, Ewan McGregor.
ÄVENTYR/FANTASY
En fattig och god bondpojke. Magiska bönor som inte får bli blöta men naturligtvis blir det ändå. När enorma bönstjälkar växer upp i skyn till jättarnas land råkar en lika giftasolysten som äventyrslysten prinsessa ut för lite mer äventyr än nödvändigt och måste räddas. En kamp mellan gott och girigt och jättar som gärna snacksar på människor utbryter. ”Jack the giant slayer” är ett försnällat, och på alla möjliga andra sätt omarbetat, 3D-hopkok på sagorna om Jack och bönstjälken och Jack jättedödaren. Resultatet är ett mestadels ljummet, men fläckvis faktiskt småspännande och småkul äventyr. Filmen börjar förskräckligt fult, men tar sig och innehåller en hel del imponerande effekter.
Regi Boudewijn Koole, med Rick Lens, Loek Peters, Susan Radder,.
DRAMA
En frånvarande mamma. En far och en son som sörjer på olika sätt. 10-årige Jojo får klara sig själv, och är ofta den som får städa upp när pappan exploderar. När han hittar en fågelunge som trillat ur sitt bo blir den en ventil, någon att prata med. ”Kauwboy” är socialrealistiskt sorglig och grå, men rymmer också vacker lek, händer som flyter genom vajande grässtrån, en ny tjej i vattenpololaget och mintgröna tuggummibubblor. Regissören Boudewijn Koole har fått fram fina prestationer från sina skådespelare - både barn och vuxna - men kanske är det lite för mycket som känns igen från andra filmer om familjer i sorg, och kanske slutar det alltför enkelt och lätt. ”Kauwboy” är en ”Kes - falken” light, och förhoppingsvis kan den för påsklovsfilmtittande barn fungera som inkörsport till något tyngre.
